Jag är 39 år. För tre år sedan fick jag diagnos. Då var sonen 4 år. Han var mitt inne i en trots period som jag klarade av dåligt Bråk varje dag! Han skulle inte till dagis, han skulle inte gå hem från dagis. Min sambo var enda stödet, tills jag fick diagnos.

Då fick jag hjälp via bland annat soc. Innan dess trodde jag inte att det fanns någon hjälp att få så därför hade vi inte sökt hjälp. Jag gick hos kurator. Hon gav oss tipset om socialens SYNQ. Jag fick kontaktperson och boendestöd. Vi har haft SYNQ länge men med ett långt uppehåll. Men nu är det bråk igen, då jag är ensam hemma med sonen.

Idag ville han ha godis fast jag sa nej. Då blev han jättesur! Satt och surade i soffan, började kasta runt soffdynorna! Jag blev arg, då gick han och hämtade godis. Jag orkar inte tjata ihjäl mig! Dessutom har en av mina kusiner dött i cancer idag så jag är lite låg. Sonen är vild, lite lugnare nu efter middagen. Några tips om hur man orkar tjata? Han lyssnar ju inte på mig, har han aldrig gjort! Jag blir ju

Hej!!


Ja det är ju inte alltid lätt att vara förälder. Jag håller med ibland är det fruktansvärt jobbigt men såklart underbart med .

Jag har själv tre barn 13 9 och 5 år. Pojken som är nio har Autism. Jag själv har Asperger och Adhd.Här har det varit diverse bråk genom åren.

Mitt tips till dej är nog att ta striden med sonen när du är på topp själv. När du känner att du orkar ta bråket utan att brusa upp och bli jätte arg. Gå igenom familjens regler när allt är bra prata med barnet om vilka regler som gäller.Då behöver du förhoppningsvis bara säga " du vet ju vad som gäller tex bara godis på Lördagar" eller vilka regler ni nu har hemma. Vet barnet det så är det lättare att ta strider vilka det nu är. Sedan måste man förklara för barnet varför man blev arg också och bli sams igen efteråt. Jag kan ju bara ge dej tips utifrån mina egna erfarenheter såklart men detta har funkat för mej i alla fall.

Försök att inte tjata för då stänger barnen öronen och lyssnar inte alls. Så är det i alla fall hos mej. Jag vet själv att om jag känner mej irriterad och trött så kan det sluta i att jag hamnar på barnens nivå agerar lika omoget som fem åringen. Jag försöker att säga till bara om det verkligen behövs i stället för att tjata i onödan.

Eller använd dej av konsekvenser gör du det här blir det ett straff. Men då måste ju barnet veta i förväg vad man inte får göra så det kan välja att låta bli och slippa straff. Hos mej funkar Tv förbud och Tv spels förbud bra eftersom det är det bästa barnen vet. Tex vet sonen med Autism att om han slår sina syskon blir det Tv spels förbud först en dag och sedan förlängs det om han fortsätter. En gång var det ett förbud som höll på i tre dagar men sedan har jag bara behövt varna.

Det här är några tips men du som mamma vet ju alltid bäst vad som funkar för just ditt barn

tack så mycket för svaret! jag ska testa vad som funkar för mig

Hopas ni hittar bra vägar som fungerar för dig o sonen! ¨åtte vara bra mkt svårare när man är ensam med allt ansvar.

Jag är just nu i läget när jag funderar på hur jag(vi) ens kunde sätta barn till den här jäkla världen.
Den äldre 6 år är sån som sköter sig perfekt på fsk klass och fritids, tar hand om barn som inte kan/får vara med osv men sen kraschar han rejält hemma.

Skaffa kassaskåp för godiset ..

mamma säger inte jag får ha nån barn.. å tycker ja orättvist