Bror Duktig skrev:Du skriver att psykopati kan finnas med AS, men du beskrev inget mer om detta tillstånd. Eftersom de ofta beskrivs som motpoler, så vore det intressant att höra/lära sig om hur båda tillstånden ser ut om de finns hos en och samma person.

Psykopat brist eller total avsaknad av grundläggande sociala känslor, som medkänsla och empati. Personer med psykopati är utpräglat egoistiska.

Asperger repetitiva beteendemönster och ofta nedsättningar i förmågan till socialt umgänge och kommunikation.

Dessa två kan alldeles utmärkt kombineras, jag ser inte varför de inte skulle kunna det. Jag tror det var i programmet "Ondskan" där en kille hade påde asperger och psykopati samtidigt.

Förresten, vilken axel räknas AS/ADHD tillhöra? Personlighetsstörningar?

Axel I: Kliniska syndrom - akuta sjukdomstillstånd, som depression och psykos
Axel II: Personlighetsstörningar och utvecklingsstörningar
Axel III: Somatiska sjukdomar eller skador
Axel IV: Psykosociala problem
Axel V: Global skattning av funktionsförmågan enligt GAF-skalan

Hm, då måste jag ha tolkat fel...

Jag trodde att empati var när man sätter sig in i någon och förstår hur personen tänker.

Sympati har jag dock trott vara att man sätter sig in i en annan persons känslor, men man förstår inte hur personen tänker.

Empati= Mentalt samspel mellan olika individer.

Sympati= Känslomässigt samspel mellan olika individer.

Siberia skrev:Jag trodde att empati var när man sätter sig in i någon och förstår hur personen tänker.

Det trodde jag var ToM (Theory of Mind, mentalisering) men jag känner mig rätt förvirrad så som definitionerna i den här tråden spretar.

OnionKnight: Ah jag förstod att jag blandat ihop dem när jag skrev mitt andra inlägg där. Men tack för att du klargjorde det ändå!

Spajk 3
Källan är många hyllmeter böcker.
komorbiditet mellan olika PS (personlighetsstörningar) och AS finns beskrivet i en mäng psykiatrisk litteratur. En del författare vill göra gällande att AS utesluter psykopati, vilket dock inte stämmer om man går till exempelvis vissa rättspsykiatriska källor. Att tro att AS och Psykopati är varandras motpoler är nämligen ett förenklat synsätt. I många avseeenden är de motsattssymtom som uppvisas, men i vissa fall kan alltså en och samma person ha både och. Hur blir det då med empatin? Är empatin störd, är den störd. Har personen svårt att förstå hur andra tänker och känner behöver inte detta utesluta psykopati. Psykopaten har ju empatibrister i olika avseenden, även om det är vanligare att de bara struntar i andra.
Empatibegreppet är inte så kontroversiellt. Empati handlar om att kunna sätta sig in i andras känslor, tankar och behov. Det förutsätter självklart att individen kan förstå hur den andra tänker och känner. Utan denna förmåga fins alltså automatiskt empatistörning. Överföring innebär att man känner hur den andra känner sig. Hur är det möjligt. Mycket av informationöverföringen sker på ett omedvetet plan och förmedlas speciellt tydligt via ansiktsuttryck och tempo/tonfall i rösten. Denna information skapar en affektiv "ton" hos personen, upplevelsen är då glädje, eller rädsla, alternativt ilska eller nedstämdhet. Mer komplexa känslor medieras i prefrontalkortex tillsammans med kognition som personen medvetet upplever med olika föreställningar om vad som gäler, hur man lämpligast bör agera osv. Komplexa känslor är tex genans, sorg, skuld eller skam. Om personen som vill mig något är mkt vänlig och samtidigt vill ha ngt från mig måste jag göra en bedömning om hur jag lämpligast bör agera. Har jag hög empatisk förmåga kan jag omedvetet känna den andres känslor inom mig (detta kallas alltså överföring, eller projektion). Jag förstår då hur personen ifråga känner sig. Det kan innebära att om tex ilska väcks inom mig när jag pratar med en person som vill mig ngt, att det är sannolikt att vederbörande bär på ilska som vederbörande försöker dölja. Om jag alltid bemötte sådana personer på deras villkor, dvs gör ungefär vad de förväntar sig skulle många uppfatta mig som sympatisk men med tiden som lite "dumsnäll". Empatin hindrar oss från att bli lurade av andra. Empatin gör att man kan förstå den andres känlor och tankar inom en själv och sen agera utifrån det mest rimliga alternativet. Om någon vill lura en markerar man bara varför förslagen inte är intressanta. Genom empati kan man hjälpa andra via motöverföringsmekanismer. Motöverföring innebär att om tex Olle som är orolig och pratar med mig, anförtror sig till mig: Jag accepterar Olles oro men förhåller mig neutral och fra mkt lugn. När Olle noterar att jag är lugn blir han i sin tur lugnare, dvs hans oro minskar.
Skillnaden igen mellan empati och sympati är igentligen väldigt stor. Sympati förutsätter en samsyn (som i vissa fall blir destruktiv). Om Olle är orolig kan jag visa sympati för honom. Jag kan då spegla hans förståelse och det rimliga att för stunden vara orolig etc. Empatibegreppet är dock mkt bredare. En hög empatisk förmåga möjliggör att tex ingen samsyn alls föreligger! Hur kan det vara möjligt. Om Olle har ångest, har ont om pengar och på ett insmickrande sätt frågar om jag kan låna ut 1000 kr till honom, vad göra. Empatin kan hos mig komma med slutsatser att Olle förslag bestämt med vänligt måste avvisas. Är det en bedragare är det ok och att be honom att försvinna för gått. Empatin gör att de sociala kontakterna hela tiden fungerar med ett givande och tagande på rimliga villkor. Sympatin är alltså mkt mer begränsad och kräver mindre integrering av information. Wikipedias definition på empati och sympati är ok men kan behöva förklaras med utvik.

Spajk 3
Hej AS är en axel 1 störning enligt DSM. DSM men ej ICD 10 använder Axelindelning. Axel 1: (affektiva sjukdomar, neuropsykiatriska störningar, schizofreni) etc. Axel 2 innebär personlighetsstörningar tex antisocial personlighetsstörning. Psykopati finns ej som diagnos men har i praktien bakats ihop under antisocial ps. Skillnaden mellan psykopati och antisocial ps är igentligen en gradskillnad. Psykopati kan helt kort beskrivas som "en extra störd antisocial ps". Definitionen är igentligen rätt komplex, men aktuell forskning inom rättspyskiatrin har mkt data som talar för denna diagnos. Psykopati ska ha betydande symtom från tre kriteriedelar: 1 Narcissitiskt patologi. Självupplåst grandios framtoning finns 2. Borderlin patologi: Detta innebär att affekterna är intensiva men flyktiga och snabbt bleknar. 3. Antisociala problem har funnits sedan barnsben.
Psykopati är således en mkt svår PS. Mest typsikt är individerna parasitiska till sin läggning, fullkommligt oberäkneliga. De lurar och bedrar folk samt ljuger konstant, även omn det inte är nödvändigt. De visar ingen ånger när andra skadas, ibland njuter de av att plåga andra. Deras exekutiva funktionsförmåga är minimal. Här och nu gäller. De är helt oförmögna att planera för framtiden eller hålla sig till en uppgjord plan/överenskomelse. De är vidare affektstyrda. "Det som känns bra är rätt för mig". De kan aldrig vänta på enbelöning som kommer i framtiden, allt ska ske direkt, på deras villkor. Många med Psykopati har som barn ADHD samt trotts och uppförandestörning. Regelbrott och kriminalitet startar i tidiga tonår, liksom missbruk av allehanda slag.

Det är alltid intressant att dikutera detta, även om det också alltid blir förvirring om hur olika deltagare definierar "empati".

Jag tror inte att AS och psykopati måste utesluta varandra, däremot har jag hört många med AS själva, som menar att sådant som borderline och psykopati/antisocial personlighetsstörning absolut och inte på några villkor går att ha om man har AS.
De brukar också ofta mena att aspergare på något sätt har medfödd god moral.
Det är ju mycket möjligt att aspergerdragen gör det lättare att få en god moral, men någon näst intill undantagslös regel tror jag inte att det är.

Kan detta att mena att hemska störningar är en motpol till det man själv har, vara ett sätt att "försäkra sig" om att man inte kan vara eller bli en psykopat?

Går det att på något sätt "fixa" en personlighetsstörning? Eller kan man enbart hålla personens fantasier "i en box" genom regelbunden terapi och medicinering? Kan man på något sätt framhäva de empatiska attributen hos en redan "bruten människa"? Finns de överhuvudtaget? Finns det alltså några fragment kvar som man kan binda samman?

Spajk 3
Personlighetsstörningar (PS) går ej att behandla. De med mildare PS kan i bästa fall med tiden förbättra sin funktionsförmåga. AS karaktäriseras ej som PS, utan är en "neuropsykiatrisk störning". Beteckningen är dock vilseledande då alla psykiatriska sjukdomstillstånd har en neuropsykiarisk grund. Kausaliteten går sällan att spåra säker i det enskilda fallet. Psykiska störningar är kopplat till riskfaktorer. Den främsta riken för att ha AS är ärflighet. Det innebär att individen föds med dessa biologiskt determinerade egenskaper. Observera att AS oftast är vänligt inställda mot andra. Arbetsgivare som är kunniga om detta vill ofta ha personer med AS till ex. datarbeten, teknikrelaterade uppgifter osv. Varför är personer med AS populära på vissa arbetsplatser? Svaret är att de i allmänhet mkt lojala, ärliga samt hårt arbetandes och fokuserade på sina uppgifter. Uppgifterna ska vara mkt väl definierade/strukturerade, liksom rutinera i stort.
Har någon synpunkter ?

Tack för svar!

Synpunkter angående varför personer med AS är så omtyckta på vissa arbetsplatser? Kan väl åtminstone säga att det stämmer. Jag fick gång på gång höra vilket bra arbete jag gjorde och hur jag utförde arbetet med precision. Det var på ett så kalla habiliteringsarbete. Jag var inte speciellt social mot de andra deltagarna men pratade ibland med de vuxna och en av mina vänner. Arbetade konstant, tog aldrig rast om de inte sa till mig att det var okej, i början fick jag bra instruktioner på hur jag skulle utföra arbetet och efter det gick allting automatiskt. Jag förstår verkligen hur de menar med repetitivt beteende om jag ser tillbaks på tiden där, kan t o m se mig själv gå i samma mönster, hur jag gjorde allt på exakt samma sätt. Inga förändringar, inga impulsiva avvikande från målet jag skulle till etc. Fick höra att jag hade en överlägsen arbetsmoral och att jag var den bästa som varit där, och det är ju uppmuntrande.

Fast allt det vet vi redan, men klottra på. Jag tycker att det är intressant!

Spike 3: Tre saker. De låter en smula buttert, det inser jag. Men jag menar inget ont och framför detta av ren nyfikenhet och med en vilja att hjälpa till.

(1) Vad är det du vill säga egentligen?
(2) Snälla du, styckeindela dina längre inlägg med en tom rad mellan styckena.
(3) "Igentligen" stavas egentligen "egentligen".

En mycket stor del av alla personer med AS har synnerligen god empati med andra människor, och kan leva sig in i och förstå såväl kognitivt som affektivt hur neurotypiskt fungerande "normala" personer fungerar, se skillnaderna och förstå varför vi som grupper har svårt att förstå varandra. Och klarar därtill att kompensera enormt mycket och själva bjuda till att mildra de skillnaderna, så att vi kan få ett fungerande samspel med den neurotypiska omvärlden.

Och en likaledes enormt stor del av alla neurotypiska brukar uppvisa en skriande brist på förmåga att förstå någonting av skillnaderna, klarar inte för fem öre att förstå att någon med AS fungerar och reagerar annorlunda, och slutar aldrig att tillämpa sina NT-normer i sina bedömningar av någon med AS, också sedan de lärt sig att personen har AS och har läst in sig en hel del på vad AS är, hur det yttrar sig, vad det innebär osv. Därmed klarar dessa mycket illa att själva anstränga sig för att underlätta samspelet med oss.

Så.... verkar empati- (/sympati/TheoryOfMind-) problem vara SÄRSKILT AS-relaterat, rent generellt?

Mitt svar är ett rungande nej. Det är en oerhört överskattad fråga i sammanhanget. AS-problematik handlar mycket mer om andra saker än den föregivna "empatibristen".

Och i vad mån empatibrist är ett problem ligger det minst lika ofta i att det är den neurotypiska omvärlden som inte kan förstå/leva sig in i att vi är annorlunda.

Pemer skrev:Så.... verkar empati- (/sympati/TheoryOfMind-) problem vara SÄRSKILT AS-relaterat, rent generellt?

Mitt svar är ett rungande nej. Det är en oerhört överskattad fråga i sammanhanget. AS-problematik handlar mycket mer om andra saker än den föregivna "empatibristen".

Tack för det svaret! Ett svar som är baserat på egna iakttagelser av riktiga människor i verkligheten inte på läsandet av "många hyllmeter böcker".

Tack för förklaringen, spike3. Nu inser jag att jag hade en felaktig uppfattning om vad empati innebär, till stor del beroende på att psykologen förenklade det alltför mycket, när hon förklarade det där med spegelneuroner för mig, och hon måste dessutom har förväxlat begreppen...

Jag inser att det här med empati är väldigt komplext, och svårt för mig att förstå... Det verkar lite som att empati är ett "samlingsnamn" för en massa olika funktioner i hjärnan som samspelar: spegelneuroner, tänkande och igenkännande, egna känslor + en hel massa annat...

Så att säga att personer med AS har bristande empati, blir ju då väldigt luddigt, felaktigt och skapar en massa onödiga fördomar. Jag kan se att jag har svårt för vissa av de ingredienser som behövs för fullständig empati, men jag kompenserar så gott jag kan för de bristerna...

Kanske att spegelneuronerna skulle diskuteras separat (även om de "hjälper till" i empatiprocessen). Jag blev väldigt fascinerad när jag fick höra talas om spegelneuroner, och insåg direkt att mina inte funkar som de ska. Mitt ansikte visar inte alltid vad jag känner, (endast vissa känslor syns i ansiktsuttrycket) andra gånger visar mitt ansikte nån helt annan känsla, eller ingen känsla alls, och jag har många gånger blivit illa behandlad pga det.

T ex på ett sjukhus (beroendeavdelning), där överläkaren påstod sig vara kunnig i AS och andra NPF, men såg mig som trotsig när jag i själva verket var fullständigt skräckslagen! Min LSS-handläggare ringde och pratade med överläkaren, men det hade visst varit som att prata med en vägg; hon kunde ingenting om AS, och tänkte inte lära sig heller... Jag var bara trotsig och skulle sättas på plats, det hade hon bestämt sig för... Var fanns hennes empatiska förmåga? (Tack och lov slapp jag därifrån efter några skräckfyllda timmar...)

Numera är jag noga med att tala om för t ex vårdpersonal att mina spegelneruroner inte funkar normalt, och att om jag säger att jag känner på ett sätt, men mitt ansiktsuttryck visar nåt helt annat, så är det orden jag säger de ska gå på!

Ensamflickan skrev:Så att säga att personer med AS har bristande empati, blir ju då väldigt luddigt, felaktigt och skapar en massa onödiga fördomar. Jag kan se att jag har svårt för vissa av de ingredienser som behövs för fullständig empati, men jag kompenserar så gott jag kan för de bristerna...

Det här tycker jag passade in och är fint skrivet. För det gör ju faktiskt de flesta med Asperger, försöker så gott det går, ibland försöker vi t o m så mycket att vi sliter ut våra redan fulla hjärnor. Det är nog bra att alltid påpeka att vi försöker med allt vi har.

Kort passus, som ändå hör till ämnet.

I senaste numret av Journal of Personality and Social Psychology, som utges idag, finns det en studie där David Matsumoto et al. jämförde ansiktsuttryck mellan seende och blinda. De kunde slå fast att de båda grupperna reagerar med samma ansiktsuttryck vid en specifik situation, vilket talar för att ansiktsuttryck är medfödda och inte inlärda. Artikeln är på engelska och låst för ickeprenumeranter, men en sammanfattning på engelska finns genom e! Science News: Facial expressions of emotion are innate, not learned, says new study.

spike3 skrev:
Källan är många hyllmeter böcker.

Om någon ber om en källhänvisning, är detta svar goddag yxskaft. Man kan lika bra säga "hörde det av min granne" eller "någon på TV sa det". "många hyllmeter böcker" som svar till någon som ber om en källhänvisning är en förolämpning.

Ganesh skrev:

spike3 skrev:
Källan är många hyllmeter böcker.

Om någon ber om en källhänvisning, är detta svar goddag yxskaft. Man kan lika bra säga "hörde det av min granne" eller "någon på TV sa det". "många hyllmeter böcker" som svar till någon som ber om en källhänvisning är en förolämpning.

Egentligen var det en klantig formulering av mig, att be om en källhänvisning, när det jag egentligen undrade över var vilken kunskapsnivå h*n låg på... Jag menar, om jag sätter igång att lära ut förenklad "basinformation" till en expert, är det ju lite pinsamt... Så jag är nöjd med det svar jag fått av spike3, även utan källhänvisning. (Jag hittade ju dessutom en hel del av det h*n skrivit om, på wikipedia...)

Har klippt och klistrat litet från engelska (amerikanska?) wikipedia om empati, sympati och ToM. Det är tre begrepp som till stor del överlappar, vilket betyder att det är en grannlaga uppgift att dra upp gränser mellan dom. Dessutom använder olika författare begreppen litet olika vilket gör det ännu mer komplicerat. Skall man använda begreppen på ett begripligt sätt får man nog definiera hur man menar, vilken betydelse man själv lägger in i begreppen. Till exempel genom att hänvisa till källor, och då inte ”några hyllmeter böcker” utan specifikt.

Alternativet är nog annars att använda orden mer allmänt och flytande. Vilket ju medför andra problem. Projektet att en gång för alla nagla fast betydelsen av dessa begrepp är svårt, på gränsen till fåfängt. Men det kanske går i framtiden.

Ber på förhand om ursäkt för långt inlägg.


Empathy is the capacity to recognize or understand another's state of mind or emotion. It is often characterized as the ability to "put oneself into another's shoes", or in some way experience the outlook or emotions of another being within oneself. Empathy does not necessarily imply compassion, or empathic concern because this capacity can be present in context of compassionate or cruel behavior.
Since empathy involves understanding the emotion states of other people, the way it is characterized is derivative of the way emotions themselves are characterized. If for example, emotions are taken to be centrally characterized by bodily feelings, then grasping the bodily feelings of another will be central to empathy. On the other hand, if emotions are more centrally characterized by a combination of beliefs and desires, then grasping these beliefs and desires will be more essential to empathy. Furthermore, a distinction should be made between deliberately imagining being another person, or being in their situation, and simply recognizing their emotion. The ability to imagine oneself as another person is a sophisticated imaginative process. However the basic capacity to recognize emotions is probably innate and may be achieved unconsciously. Yet it can be trained, and achieved with various degrees of intensity or accuracy.
http://en.wikipedia.org/wiki/Empathy

Sympathy is a social affinity in which one person stands with another person, closely understanding his or her feelings. The word derives from the Greek συμπάθεια (sympatheia)[1], from συν (syn) "together" + πάθος (pathos), in this case "suffering" (from πάσχω - pascho, "to be affected by, to suffer"). It also can mean being affected by feelings or emotions. Thus the essence of sympathy is that one has a strong concern for the other person. Sympathy should not be confused with empathy.
Sympathy exists when the feelings or emotions of one person are deeply understood and even appreciated by another person. In common usage, sympathy is usually making known one's understanding of another's unhappiness or suffering, but it can also refer to being aware of other (positive) emotions as well. In a broader sense, it can refer to the sharing of political or ideological sentiments, such as in the phrase "a communist sympathizer".
The psychological state of sympathy is closely linked with that of compassion, empathy and empathic concern. Although empathy and sympathy are often used interchangeably, a subtle variation in ordinary usage can be detected. To empathize is to respond to another's perceived emotional state by experiencing feelings of a similar sort.[2] Sympathy not only includes empathizing (but not always), but also entails having a positive regard or a non- fleeting concern for the other person.[3]
http://en.wikipedia.org/wiki/Sympathy

"Theory of mind" is the ability to attribute mental states—beliefs, intents, desires, pretending, knowledge, etc.—to oneself and others and to understand that others have beliefs, desires and intentions that are different from one's own.[1]
Theory of mind is different from philosophy of mind, although there are philosophical approaches to issues raised in discussions of theory of mind.
General category usage
In developmental psychology, theory of mind is a basic understanding of how the mind works and how it influences behavior.
Interpersonal understanding of mental states
Theory of mind is the ability to attribute mental states—beliefs, intents, desires, pretending, knowledge, etc.—to oneself and others. As originally defined, it enables one to understand that mental states can be the cause of—and thus be used to explain and predict—others’ behavior.[2] Being able to attribute mental states to others and understanding them as causes of behavior means, in part, that one must be able to conceive of the mind as a “generator of representations”[3][4] and to understand that others’ mental representations of the world do not necessarily reflect reality and can be different from one’s own. It also means one must be able to maintain, simultaneously, different representations of the world. It is a ‘theory’ of mind in that such representations are not "directly observable".[5] Many other human abilities—from skillful social interaction to language and most importantly executive functions use—are said to involve a theory of mind.
Beyond the basic definition of ToM, there is considerable debate as to precisely what other kinds of abilities and understandings constitute a theory of mind, when these abilities develop, and who can be said to have a theory of mind. How one defines the basic mental states that underlie ToM structures the possibilities and limits of the field. Inherent in ToM is the understanding that others are intentional agents, that is, individuals whose behavior is goal- or perception-driven—and so debate about ToM has also reignited previous arguments on the nature of intentionality. In addition, efforts at defining the "mind"—generally understood as the totality of one’s conscious thoughts and perceptions—are relevant to the discussion of ToM. Although these debates are important, they do not inhibit the ToM research and progress in the fields of philosophy, psychology, and neuroscience. In fact, empirical research often sheds light back on the nature of these concepts.
Research on theory of mind in a number of different populations (human and animal, adults and children, normally- and atypically-developing) has grown rapidly in the almost 30 years since Premack and Woodruff's paper "Does the chimpanzee have a theory of mind?",[6] as have the theories of theory of mind. The emerging field of social neuroscience and cognitive neuropsychology have also begun to address this debate, through brain imaging of subjects who fail ToM tests and through exploration of the potential neural basis of the abilities that underlie ToM, in particular, so-called "mirror neurons" (see final section).
Theory of mind appears to be an innate potential ability in humans (and, some argue, in certain other species), but one requiring social and other experience over many years to bring successfully to adult fruition. It is probably a continuum, in the sense that different people may develop more, or less, effective theories of mind, varying from very complete and accurate ones, through to minimally functional. It is often implied or assumed (but not stated explicitly) that this does not merely signify conceptual understanding "other people have minds and think," but also some kind of understanding and working model that these thoughts and states and emotions are real and genuine for these people and not just ungrounded names for parroted concepts. Empathy is a related concept, meaning experientially recognizing and understanding the states of mind, including beliefs, desires and particularly emotions of others without injecting your own, often characterized as the ability to "put oneself into another's shoes."

The canonical test of ToM ability is the false-belief task. One of the most important milestones in theory of mind development is gaining the ability to attribute false belief: that is, to recognize that others can have beliefs about the world that are wrong. To do this, it is suggested, one must understand how knowledge is formed, that people’s beliefs are based on their knowledge, that mental states can differ from reality, and that people’s behavior can be predicted by their mental states. Numerous versions of the false-belief task have been developed, based on the initial task done by Wimmer and Perner (1983).[19]
In the most common version of the false-belief task (often called the ‘Sally-Anne’ task), children are told or shown a story involving two characters. For example, in one version, the child is shown two dolls, Sally and Anne, playing with a marble. The dolls put away the marble in a box, and then Sally leaves. Anne takes the marble out and plays with it again, and after she is done, puts it away in a different box. Sally returns and the child is then asked where Sally will look for the marble. The child passes the task if she answers that Sally will look in the first box where she put the marble; the child fails the task if she answers that Sally will look in the second box, where the child knows the marble is hidden, even though Sally cannot know, since she did not see it hidden there. In order to pass the task, the child must be able to understand that another’s mental representation of the situation is different from their own, and the child must be able to predict behavior based on that understanding.
http://en.wikipedia.org/wiki/Theory_of_mind

Spegelneuroner:
http://en.wikipedia.org/wiki/Mirror_neuron

spike3 skrev:Hej
Jag undrar varför forumet och AS (asperger syndrom) inte funderar på mentaliseringproblematiken (ToM)= tehory of mind-kontra empatistörning.

Du undrar varför forumet och AS inte funderar på mentaliseringsproblematiken? Lite knepisch att prata om forumet som om det var en person, när det är många, och aspisar brukar vara mindre flockdjursaktiga än andra dessutom...

Och hur "AS (asperger syndrome)" skulle kunna fundera på sig själv och huruvida det har problem med kognitiv och/eller affektiv empati är ännu lite märkligare.

Skämt åsido såväl empati, sympati, ToM och brister i mentalisering och om det finns fog för fördomarna som florerar jada jada jada har diskuterats här flera gånger, vilket jag senare såg att nån länkat till (bra det).

Är det inte ett lite udda sätt att starta en bekantskap med forumet, eller oss? Jag tycker det. Även med AS-mått mätt.

Att en aspergare rent generellt har sämre mentaliseringsförmåga än NT's, är skitsnack.

spike3 skrev:Spajk 3
Personlighetsstörningar (PS) går ej att behandla. De med mildare PS kan i bästa fall med tiden förbättra sin funktionsförmåga. AS karaktäriseras ej som PS, utan är en "neuropsykiatrisk störning". Beteckningen är dock vilseledande då alla psykiatriska sjukdomstillstånd har en neuropsykiarisk grund. Har någon synpunkter ?

Stämmer det verkligen att personlighetsstörningar inte går att behandla? T ex läste jag i denna serie om Borderline personlighetsstörning att den numera går att behandla:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_2124121.svd

spike3 skrev:


Överföring innebär att man känner hur den andra känner sig.




.

Hur är det i den verkliga verkligheten?

"Överföring är ett begrepp inom psykoanalysen, som innebär att den hjälpsökande omedvetet överför önskningar och föreställningar på psykoanalytikern, trots att dessa egentligen har sitt ursprung i den hjälpsökandes egen fantasivärld. Analytikerns neutralitet borgar för att det är just patientens egna föreställningar som kommer till uttryck och inte är en respon på analytikerns agerande." (Från Wikipedia, men uppgiften kan kollas i vilken grundläggande psykologibok som helst. Det ingår normalt i Gymnasiekursen.)

Överföring har inget alls att göra med förmågan att känna hur/vad den andra känner.

Slutsatserna blir två. Den ena är att spike3/spajk3 skojar med oss. Detta genom att smyga in felaktigheter för att kolla om vi vet något/är uppmärksamma. Och det kan vi väl bjussa på. Den andra slutsatsen blir att vi inte riktigt kan lita på att faktauppgifter i spike3/spajk3-texterna faktiskt stämmer. Och när personer på väldigt höga hästar och med väldigt hög svansföring har fel bör det noteras.

Ganesh skrev:
Slutsatserna blir två. Den ena är att spike3/spajk3 skojar med oss. Detta genom att smyga in felaktigheter för att kolla om vi vet något/är uppmärksamma. Och det kan vi väl bjussa på. Den andra slutsatsen blir att vi inte riktigt kan lita på att faktauppgifter i spike3/spajk3-texterna faktiskt stämmer. Och när personer på väldigt höga hästar och med väldigt hög svansföring har fel bör det noteras.

Inte lätt att kolla en text som ser ut som en enda massa. Och trollaktigt att börja med sådana inlägg.

Jag reagerade bara på det där med att personlighetsstörningar inte går att behandlas, som jag visste var fel. (ASPS lär dock inte gå att bota.)