Idag var det en intervju med regissören i UNT:

– Inspirationen till filmen kom från en bok som jag läst, Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Jag fascinerades av huvudpersonen i den och kunde känna igen mig i vissa delar. Till exempel när det gäller att vara extremt fokuserad på en enda sak. Jonathan hade också arbetat med människor med Asperger, vilket vi hade hjälp av när vi skrev manus, berättar Andreas Öhman.
– Simon har levt hela livet skyddad av sin bror och man kan säga att han till viss del gömmer sig bakom att han har Asperger.

Persongalleriet beskriver han som ”aningen skruvat”. Filmregissören Wes Anderson är en av Andreas Öhmans förebilder, men också slapstickhumor med Jack Lemmon.

http://www.unt.se/kultur/langfilmsdebuten-ar-nara-1019660.aspx

Jonathan är alltså (med)manusförfattaren.

Om regissören fått sin bild av aspergare från romanen Den besynnerliga händelsen om natten av Mark Haddon, förstår jag att den kommer att avvika från hur de flesta aspergare är. Jag skulle säga att Christopher i boken snarare har autistiskt syndrom än AS, samtidigt som han inte är lågbegåvad (som folk tror att folk med autism är). Har inte den boken blivit filmad förresten?

Och skruvad, just det. Det blir väl varken bra drama el bra komedi om allt är lågmält realistiskt.

Filmen Mannen utan minne är lågmält realistisk, och jag tror den anses vara bra drama, men jag förstår vad du menar. Oftast räcker inte lågmäld realism.

Sen autisters intelligens, det finns en känd autist som har skrivit 15 eller fler framgångsrika böcker, vars läkare skrev i hans journal att han var delusional när han hade berättat om sitt författande. Det stog även att han är en idiot i hans läkarjournal, vilket han alltså inte är. Jag pratar om Caiseal Mór från Australien.

Sen det där med att slåss som autist. Jag hörde om en person som fick jobb med att ta hand om autistiska barn med kommentaren - Du är ju så van att få stryk redan...

Det som är roligt i scenerna med att tjejen rör vid Simon och ständigt blir tillbakaknuffad är just upprepningen. Simon reagerar lika starkt varje gång, han vänjer sig inte. Men ännu konstigare är att hon inte lär sig utan ständigt upprepar samma misstag. Båda agerar instinktivt.

Mindre roligt är att autister med utvecklingsstörning kan vara sådana som slår. De reagerar automatiskt och kanske tycker de bara det låter roligt när någon skriker av smärta. Vet en som ständigt hade blåmärken när h-n jobbade på ett sådant ställe.

Den läkare du berättar om verkade sakna Theory of Mind, så NT h-n var. Fast det förekommer inte sällan när det gäller "normalt folks" förståelse av "onormalt folk".

Här kan man rösta på om man ska gå och titta på långfilmen el inte:

http://www.aspergerforum.se/i-rymden-finns-inga-kanslor-film-t16757.html

Furienna skrev:[Oj, oj, oj... Jag ska försöka svara på ditt inlägg så bra som möjligt.

Jag har inte sett "Snow flake" eller "Adam", så jag kan inte uttala mig om dem. Men angående "Rain Man", så har Raymond i den filmen inte Aspergers, utan en grövre form av autism, så det är inte så konstigt, om du inte känner igen dig så mycket i den figuren.

Fast eftersom det är svårt att fånga AS på film, så kanske du inte ska förvänta dig så mycket av filmer och TV-serier. (Till exempel avskyr jag "Parenthood", som går på TV3 just nu på torsdagar, för trots att porträttet av Max (som har AS) är ganska bra, så hatar jag de vuxna omkring honom, allt från hans föräldrar till de så kallad experterna. Blä!) Det finns dock några bra dokumentärer. Jag har till exempel en, som jag tror heter "Asperger syndrom inifrån". Den har ett tiotal år på nacken nu, men den är fortfarande jättebra.

Om du har fått diagnosen AS, så tror jag också att du har AS. Jag menar, du måste ha fått diagnosen av en anledning, eller hur? Specielintressen kan mycket väl blekna med åren, för så har det också gjort för mig. Och så kanske du har svårt att förstå saker ibland? Eller så kanske du inte klarar av saker, som de flesta andra i din ålder kan? För sådant är mycket vanligt hos oss med AS. Och du säger ju själv, att du inte känner dig "normal", så då är du nog inte det heller. Men om du vill, så kan du ju kontakta neuropsyk och prata med dem om dina funderingar.

Tack för att du brydde dig om att bemöta mitt explosiva inlägg!

Tydligen har jag sett på film efter film för att hitta mig själv, se mig själv som aspergare utifrån för att försäkra mig om att min diagnos är rätt ställd.

Men, filmerna görs i underhållningssyfte, inte som upplysningsfilm. Hur kunde jag nu glömma bort det...

Att jag snedtände på trailern berodde på flera saker. En var den att jag tyckte att ännu en vrångbild av AS serverades, denna bild påverkar människors inställning till människor med AS. Man får inte säga "negerboll" för att det kan kränka de svarta. Men man får göra filmer där "en aspergare" beter sig sjukt konstigt, utan att bekymra sig över hur detta påverkar folks fördomar, de fördomar som vi aspergare sedan får möta.

Jag fattar inte. Känns som det hela tangerar begreppet "Hets mot folkgrupp"? Eller varför känns det annars så fel?

Jag är onormal, men inte på det sätt som filmen beskriver.

Debbido: För vem får du inte säga negerboll?

Jag uppmanar delegationen med Pemer i spetsen att föra fram några av klagomålen också.
Jag är i vart fall 100% negativ till hela filmprojektet, att ge ut en karikatyrbild av aspergare gagnar inte någon.

KrigarSjäl skrev:Jag uppmanar delegationen med Pemer i spetsen att föra fram några av klagomålen också.
Jag är i vart fall 100% negativ till hela filmprojektet, att ge ut en karikatyrbild av aspergare gagnar inte någon.

Krigarsjäl: IBLAND KÄNNS DU BARA SÅÅÅ RÄTT!!!!

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/0002031C.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

Man får absolut inte göra en film om utvecklingsstörda, svarta, romer, kristna eller muslimer som kan uppfattas som kränkande för gruppen, men när det gäller gruppen Aspergare då finns det plötsligt inga regler alls. Det är bara att spä på allas fördomar om något så komplekt som autismspektrum.

Så vad ska befolkningen tro efter filmpremiären - att vi reflexmässigt slår till folk som behandlar oss fel? Att vi aldrig tål kroppskontakt? Och annat från filmen...

Parvlon skrev:Debbido: För vem får du inte säga negerboll?

Brott mot de oskrivna diskrimineringslagarna! (Och skrivna?)

Det här känns fortfarande som en gångbar replik.

atoms skrev:När de normala människorna ser en aspergare tycker de eventuellt att det där verkar vara en knepig person men att de på något sätt skulle kunna se och förstå att det är en aspergare är helt enkelt osannolikt. De normala människorna ser inte på sina medmänniskor på det sätt som jag som aspergare ser på dem.

KrigarSjäl skrev:

Simon har aspergers. Var det svårt att närma sig ämnet?
– Vilken bokstavskombination du än har, så är alla olika. Vi valde att göra en extrem karaktär med mycket symptom. En överdrift för att det ska bli intressantare, tydligare. Om du berättar om en doktor väljer du inte att skildra honom på en trist arbetsdag. Du tar en intensiv dag. Det är det fiktion handlar om – att skildra extremer.

Hur mycket läste ni på?
– Vi läste böcker, såg dokumentärer och pratade med folk. Bill gjorde jättemycket efterforskningar själv. Vi har full koll. Många kan bli upprörda då Simon är väldigt speciell. Men vi påstår inte att alla med diagnosen är så här. Vi säger bara att han är så här – och att vi älskar honom.

Tror du att du kommer att få kritik?
– Jag har redan fått skit från människor som anser att det är mitt ansvar att berätta om aspergers. Men det är ingen dokumentär. Jag vill bara berätta en historia om en kille. Vissa har svårt att se skillnaden.

1. Jag delar inte regissörens uppfattning. Jag tycker inte det blir vare sig mer intressant eller mer tydligt med överdrifter. Såna aspergerporträtt har vi sett tidigare och de fungerar endera som gulliga muppar i syfte att underhålla romantiskt lagda människor eller som mördare som för att göras extra kusliga har försetts med en märklig ny psykiatrisk diagnos.


"Nej, inga fler psykopater! Vi behöver något nytt, något fräscht...ta med det där om Aspbergersch..."


"Åååh! Han e ju så gullig stackarn...fast han har ju asspärjers och kommer aaaldrig att få något normalt liv...det e som att leva i en bubbla och inte ha social impotens va? Fast filmen va ju så skitbra asså, jag både grät och skrattade..."


Det finns f.ö ingenting som säger att fiktion med nödvändighet måste skildra extremer.


2. De skulle ha läst på lite bättre. Vi brukar inte gömma oss i tunnor exempelvis.


3. Jag hoppas att regissör & manusförfattare får ännu mera skit.

Om de bara "ville göra en film, en historia om en kille" hade de inte behövt nämna AS.

Men nu har de gjort det och då kommer fler aspekter upp till ytan. Visst, det ska vara fritt att göra konstnärliga tolkningar av det man tror sig veta om AS men då är kritiken också fri.

Håller med till hundra procent. Jag upplever att regissören bara letade efter ett fräscht ämne för att bryta ny mark och få uppmärksamhet. Och det utan att ha någon som helst erfarenhet eller insikt om diagnosen.

När jag var i tolvårsåldern var jag stolt över att ha Aspergers. För mig var det bra att mina klasskamrater visste det och accepterade att jag var på ett annat sätt. Men när den här filmen kom ut, då jag gick i högstadiet, blev följderna att folk ropade "rör mig inte" efter mig i korridoren. Två år tidigare visste cirka 9 av 100 barn i Sverige (gissningsvis) vad Aspergers var. Och nu trodde alla att Aspergers var något man skulle koppla till Bill Skarsgård och skratta åt. När jag var tolv frågade jag en kompis om han visste vad det var (han visste nog inte att jag hade det), och han svarade: "äh, typ nån sjukdom". När jag var fjorton hade han och hans kompisar sett filmen (visste fortfarande inte att jag var en aspie) och reciterade "Rör mig inte! Jag har Asperger!" som om de alltid känt till diagnosen väl.

Under resten av högstadiet och upp i gymnasiet skämdes jag lite för vem jag var, för diagnosen. Men nu, nyligen, hittade jag en mycket fin blogg: Autistic and Proud. Där är det en pojke vid namn Fionn som själv har Aspergers och som berättar om sitt liv och att han överlag mår väldigt bra just för att han har Aspergers syndrom.

Så när regissören gjorde den här filmen kunde han, som du sa, låtit bli att basunera ut ASPERGER tre gånger i kvarten. Om han inte ville göra anspråk på diagnosen, som han påstår, så kunde han mycket riktigt ha låtit bli att nämna den. Eller åtminstone inte skriva ordet ASPERGER på publikens näsor genom att upprepa det tusen gånger.

I fortsättningen bör aspisarna och psykologerna själva tala om diagnosen.

LONG LIVE FIONN HAMILL