Nästa sak jag kom på att jag glömde: till "krok" och "krokig" har vi ju både "krokna" (n-avledning med inkoativ betydelse 'bli krokig') och "kröka" (av krökja < *krókjan; j-avledning med kausativ betydelse 'göra krokig').

Zombie skrev:Nästa sak jag kom på att jag glömde: till "krok" och "krokig" har vi ju både "krokna" (n-avledning med inkoativ betydelse 'bli krokig') och "kröka" (av krökja < *krókjan; j-avledning med kausativ betydelse 'göra krokig').

Wooow... Kröka som göra kroka har jag aldrig kopplat ihop, häftigt! Det får mig förövrigt att tänka på Café Lyran, som namngett "att vara på lyran". Nån gång kunde man ha Bredäng-träff där.

Zombie:

Mer av denna vara önskas OMGÅENDE!

Kan tillägga att det i västsvenska dialekter förekommande gör- faktiskt har en motsvarighet som det man i allmänsvenskan använder skit- till.

Görstor = skitstor.

Gör- finns även som ett eget ord med betydelsen "lerig, lortig, skitig". Exempel: "Veckna görete stövvler du har!" "Uj va' mä' gör dä va på åkern!"
Detta urnordiska *gaurr finns fortfarande i isländskan. Och i västsvenska/östnorska dialekter.

-ete är en urgammal svensk adjektivböjning. Där allmänsvenskan använder det tyskinfluerade -ig har västsvenska dialekter fortfarande det urnordiska -et, -ete. Östsvenska dialekter hade -og som adjektivböjning, detta finns kvar i några få ord såsom "avog" och "idog". Märk att "avog" har en nära släkting "avig" som är böjd enligt det tyska inflytandet!


En liten rolig anekdot jag ofta tänker på är att på värmländska finns det ett ord med betydelsen "korkad, mindre begåvad", nämligen "ko-op" eller "kop-ete" (beroende på sammanhang). Jag tror ni förstår att jag fortfarande fnissar lite när COOP lanserade denna klatschiga förkortning när det tidigare hetat Konsum.

(Komplettera om jag är ofullständig:)
Adjektiveringsändelsen -et kommer av -ot (som hos Lasse Lucidor, stockholmare på 1600-talet: "Skulle jag sörja då vore jag tokot").
I Dalarna är -ug den normala när någon fortfarande talar mål: "Är du toku?" och liknande. -ot finns också där, fast just nu kommer jag bara på talesättet "vär' kômmin ur stubbotan rot", som väl finns annorstädes med.
(- om den där mytiska sortens vresvuxne tyste bonde som gör som hans förfäder har gjort och går i döden för sin kung när han själv tycker kungen har förtjänat det - fast det tycker han alltid.)

Går, gôr, gorr, gar har betytt allsköns gyttja, skit, kovåmsörja och jäsande klägg genom den nordiska historien. Görja, gurma och liknande lär man också kunna kalla det på sina håll. Om ingen har kommit på bättre sedan [20-talet, tror jag?], så tillhör de orden kretsen kring verbet "göra" och dess dialektala sidoformer som "gära(s)" 'jäsa' (och "gär" 'jäst'), vilket är den ursprungliga betydelsen (som i tyskans "gären"). "Garva" är en inlånad plattysk form av samma verb.

Zombie skrev:
Smatt - förr oftare smutt: har väl snarast blivit "dialektalt" litet varstans genom att inte anses fint nog för riksspråket, gissar jag (men inte helt säker). Till verbet "smutta" (som ibland också kunde böjas "smatt" i imperfekt) i betydelsen 'kila iväg', 'smita undan'.
Lär ha en gammal släktskap med "smyga" och "smyg" (som i "fönstersmyg").

En smatt kan också allmänt vara en skrubb eller ett smårum i en "överbliven" vrå; har för mig att jag någon gång har hört det också om en trång utomhusvrå mellan två hus.

Ja, en skrubb, en liten vrå dit man kan smita undan, är vad det är. Tack.

Senaste ordet från finlandsverige: Harmt. Betyder irriterande, förargligt.

Jag tycker det gamla ordet för fönster, vindöga (har väl gett upphov till engelskans window?), är jättefint. Tror jag ska börja använda det istället.
Likaså ska jag säga att jag i datorn kör med Vindögon, bara för att det kan irritera folk. Det är roligt att irritera folk på en lagom skämtsam nivå.

Jag skulle vilja slå ett slag för "kättja" och "lättja". Orden alltså

Varför byta ut dessa ord mot "kåthet" och "lathet"? Vad är det för fel på de gamla (medeltida?) orden. Det är ord som är dödssynder, för dem var man beredd att offra sin själs salighet.

I Georg Stiernhielms dikt [WikiSve]Hercules[/WikiSve] så frestas ynglingen av fru Lusta och hennes döttrar Kättja, Lättja och Flättja:

HERCVLES arla stodh op een mårgon, i forsta sin wngdom
fuller af ångst och twijk, huru han sitt lefuerne böria
Skulle, der af han frögdh kunne winna med tijden och ärha
J thet han så går i tankar och högsta bekymber

Flättja (flyktighet) är totalt bortglömd:

Flättja faar hijt och dijt; snart leer, snart gråter aff ingo;
lättlynt, flater, och fraak, och lägger alzinte på hierta.

"lättja" är ett ord som jag tycker att jag har hört mången gång, åtminstone i skogarna där jag kommer ifrån.

Att "kättja" betydde "kåthet" visste jag dock inte, jag har hört det i sammanhang där det mer kan liknas vid "eggande" även om det naturligtvis är väldigt nära i betydelsen...

weasley skrev:-ete är en urgammal svensk adjektivböjning. Där allmänsvenskan använder det tyskinfluerade -ig har västsvenska dialekter fortfarande det urnordiska -et, -ete. Östsvenska dialekter hade -og som adjektivböjning, detta finns kvar i några få ord såsom "avog" och "idog". Märk att "avog" har en nära släkting "avig" som är böjd enligt det tyska inflytandet!

Tycker sånt här är görintressant.

Hur böjer man adjektiv på -ete?
en görete?/göreten?/gören? stövvel
ett görete?/göretet?/göret? gôlv
den görete?/göretne? stövveln?/stövvlen?/stövvelen?
det görete?/göretne? gôlvet?/gôlve?
de görete?/göretne? stövvlera

Avog och idog vet jag hur man böjer...

Vilken intressant tråd!

Smatt användes i min familj (om överblivet prång i ett rum). Har alltid gillat både smattar och ordet.

Truga är ett annat favoritord från mormor. Fast jag gillar iofs inte att bli trugad (t ex att äta mer när man redan håller på att spricka). Är jag mätt så är jag mätt.

Danskans rolig kommer förstås av ro (-lig). Någon som vet hur den fick sin svenska användning?

Bro blev jag förvirrad av när ett norrländskt ex använde om farstun eller trappan framför entrén. För mig är bro något som förbinder två landbitar över ett vattendrag eller en ravin. Bra att få en förklaring till ordets ursprung.

Likaså window (som återfinns i norskans vindue). Visste inte vad det kom ifrån och trodde det var något norrmännen knyckt när de var på vikingaräder i England, men tydligen var det tvärtom. Ännu ett mysterium kan flyttas från X-files-sektionen i hjärnan till mappen Uppklarat!

Andra engelska ord som väl måste ha svenskt ursprung är maelstrom (malström?) och gangplank (gångplanka?)

Och husbonde torde väl inte bara ha gett upphov till husse utan även till engelskans husband? Nån som vet? Zombie?

Pervers är mänskliga böjelser som allvarligt avviker från vad som (i en given kultur eller tidepok) anses vara normalt. Användes ursprungligen om homosexuella, sedan om sexuella avvikelser i största allmänhet (vilka numera börjat benämnas parafilier av psykiatrin). Men kan i dagligt tal användas om icke-sexuella 'sjukligheter', inkl lite halvsjälvironiskt just som i exemplet med psykologen (som naturligtvis inte själv tycker att hon är störd på riktigt) eller om saker som bara är för mycket i största allmänhet. "Va, har Donald Trump köpt en skyskrapa till?! Det är ju helt perverst!" Troligen kommer det framledes användas mer så. Engelskan har lättare att göra distinktion mellan dessa då de har två olika ord; perverted för sexuella och perverse för icke-sexuella avvikelser & excesser.

Ett annat ord som verkligen ändrat betydelse genom åren är frälsa som ursprungligen betydde rädda ("fräls och från ondo") men som numera enbart används om att man "blivit kristen" (="frälst").

Frestelse ("utsätt oss icke för freselse") betydde prövning men har fått betydelsen att försöka locka någon till att göra något den inte borde borde, alt själv känna sig 'frestad' av något som är lockande eller attraktivt. Man kan säga "Jag är sååå frestad att lägga åttahundra på de där skorna fast jag inte har råd/äta den där bakelsen fast jag bantar" men inte längre "Att gå med både svärmor och ungarna på stormarknad var verkligen en frestelse!"

Fler ord ur minnet:

REA (realisation) kommer av "att realisera sina tillgångar" (för att få in kontanter).

Fruntimmer tror jag kommer från tyskans Frauen-zimmer (kvinnorum).

Brillor -> från tyskans Brillen (glasögon) -> från ordet brilliant (lysande).

Sen var det något med ägg (oestris) och engelskans Easter men hur äggen kom in i bilden från början har jag inte riktigt klart för mig. Fyll gärna i resten av historien om någon känner till den.

Inger skrev:Truga är ett annat favoritord från mormor. Fast jag gillar iofs inte att bli trugad (t ex att äta mer när man redan håller på att spricka). Är jag mätt så är jag mätt.

Truga är ju ett vanligt ord ju! (Iaf i Värmland....)

Inger skrev:Danskans rolig kommer förstås av ro (-lig). Någon som vet hur den fick sin svenska användning?

Det där skrev jag om tidigare i tråden.

Inger skrev:Andra engelska ord som väl måste ha svenskt ursprung är maelstrom (malström?) och gangplank (gångplanka?)

Även "smorgasbord" och "ombudsman" är engelska låneord från svenskan. Jag funderar på om inte uttrycket "going berzerk" också är ett låneord/uttryck: att gå bärsärk.

Inger skrev:Och husbonde torde väl inte bara ha gett upphov till husse utan även till engelskans husband? Nån som vet? Zombie?

Jag tar mej friheten att svara på det....
Ja, husbonde och engelskans husband är samma ord. Det är en sammansättning av hus- (som i "hus") och bond- (som i "bunden till", "ägare av").
En anekdot är att "hus" och "hos" är egentligen samma ord, men det skedde en uttalsskillnad mellan de olika landsändarna. När dessa olika uttal så träffade på varandra igen så blev det två ord, det ena som representerade den fysiska byggnaden medan det andra blev ett mer abstrakt "i närheten av den fysiska byggnaden".

Inger skrev:Brillor -> från tyskans Brillen (glasögon) -> från ordet brilliant (lysande).

Brillorna gjordes från början av det ädelstensklassade materialet beryll. Smaragd är en grön variant av detta mineral. Naturligtvis kunde man bara använda de klara beryllerna som synhjälpmedel....

Inger skrev:Sen var det något med ägg (oestris) och engelskans Easter men hur äggen kom in i bilden från början har jag inte riktigt klart för mig. Fyll gärna i resten av historien om någon känner till den.

Äggen är en urgammal symbol för pånyttfödelse. När så kristendomen kom till byn såg den till att omvandla de gamla hedniska ägga-riterna till en symbolik för Kristi återuppståndelse.

Alien skrev:Jag skulle vilja slå ett slag för "kättja" och "lättja". Orden alltså

Varför byta ut dessa ord mot "kåthet" och "lathet"? Vad är det för fel på de gamla (medeltida?) orden. Det är ord som är dödssynder, för dem var man beredd att offra sin själs salighet.

I Georg Stiernhielms dikt [WikiSve]Hercules[/WikiSve] så frestas ynglingen av fru Lusta och hennes döttrar Kättja, Lättja och Flättja:

HERCVLES arla stodh op een mårgon, i forsta sin wngdom
fuller af ångst och twijk, huru han sitt lefuerne böria
Skulle, der af han frögdh kunne winna med tijden och ärha
J thet han så går i tankar och högsta bekymber

Flättja (flyktighet) är totalt bortglömd:

Flättja faar hijt och dijt; snart leer, snart gråter aff ingo;
lättlynt, flater, och fraak, och lägger alzinte på hierta.

Hmm... Om andra har samma käpphästar som jag, vad ska då jag göra här?? Allvarligt talat, vad härligt att nån annan värnar om lättjan och kättjan! På ORDning, som är ett helt forum om såna här frågor myntade vi nyordet släppja, för slapphet, för att balansera -het-ordens utspridning!

Rättar egen tvärsäkerhet (som jag förstår att många har reagerat på men varit för artiga för att... men iaf. *ironi*)

Zombie skrev:[utredning om ordet "kona/kvinna" i annan indoeuropeiska ...]
i forniriska som "ben" (böjningsstam mn-) 'kvinna'.

Både min källa (för länge sedan) och nu jag förbisåg att iriskan "böjer" även genom att "mutera" begynnelsekonsonanter. Så det kan hända att böjningsstammen var bn-/mn- eller något.

(Skulle väl kunna kommentera fler detaljer i tråden, men orkar inte (av egna skäl, ingen suck över tråden)
- jo, en detalj förresten: Weasley, menade du möjligen att vi har lånat avledningsformer (ordbildningselement) från tyskan, när du skrev böjningsformer (i grammatiken)? - som "-ig" för "-ug" och "-ot"? I så fall håller jag med. Böjningar har vi lånat, men bara någon enstaka - som i "länder" för den gamla pluralen "land", som vi har kvar när vi menar "trädgårdsland". Däremot spekuleras det i, om skillnaderna mellan tyska och svenska person- och kasusböjningsvanor kan ha aningens litet skyndat på den tendens svenskan (i söder och öster) redan hade att förenkla dem.)

Zombie, ja i det sammanhanget jag skrev det var det helt korrekt AVLEDNINGSFORMER jag menade.

Böjningsformer har vi naturligtvis också lånat in, det finns åtminstone en handfull fler än den du gav exempel på, men just nu ids jag inte rabbla.

weasley skrev:

Inger skrev:Danskans rolig kommer förstås av ro (-lig). Någon som vet hur den fick sin svenska användning?

Det där skrev jag om tidigare i tråden.

Jo, det stämmer, men hur blev det 'kul' på svenska?

weasley skrev:

Inger skrev:Andra engelska ord som väl måste ha svenskt ursprung är maelstrom (malström?) och gangplank (gångplanka?)

Jag funderar på om inte uttrycket "going berzerk" också är ett låneord/uttryck: att gå bärsärk.

Låter sannolikt. Fast jag tror de säger beserk. Måste kolla....

Du hade rätt:

Wikipedia: "Berserkers (or Berserks) were Norse warriors who wore coats of wolf or bear skin and who were commonly understood to have fought in an uncontrollable rage or trance of fury; the berserkergang, hence the modern word berserk."

weasley skrev:

Inger skrev:Och husbonde torde väl inte bara ha gett upphov till husse utan även till engelskans husband?

Ja, husbonde och engelskans husband är samma ord. Det är en sammansättning av hus- (som i "hus") och bond- (som i "bunden till", "ägare av").

Jahaa! Som i bondsman. Inte bonde då, alltså!

weasley skrev:En anekdot är att "hus" och "hos" är egentligen samma ord, men det skedde en uttalsskillnad mellan de olika landsändarna. När dessa olika uttal så träffade på varandra igen så blev det två ord, det ena som representerade den fysiska byggnaden medan det andra blev ett mer abstrakt "i närheten av den fysiska byggnaden".

OK, lite överkurs... Mycket intressant!

weasley skrev:

Inger skrev:Brillor -> från tyskans Brillen (glasögon) -> från ordet brilliant (lysande).

Brillorna gjordes från början av det ädelstensklassade materialet beryll. Smaragd är en grön variant av detta mineral. Naturligtvis kunde man bara använda de klara beryllerna som synhjälpmedel....

weasley skrev:

Inger skrev:Sen var det något med ägg (oestris) och engelskans Easter men hur äggen kom in i bilden från början har jag inte riktigt klart för mig. Fyll gärna i resten av historien om någon känner till den.

Äggen är en urgammal symbol för pånyttfödelse. När så kristendomen kom till byn såg den till att omvandla de gamla hedniska ägga-riterna till en symbolik för Kristi återuppståndelse.

På så vis! Jag har alltid undrat vad äggen hade med Jesus att göra... och Blåkulla och häxlarvet.

Alien skrev:Jag skulle vilja slå ett slag för "kättja" och "lättja". Orden alltså

Varför byta ut dessa ord mot "kåthet" och "lathet"? Vad är det för fel på de gamla (medeltida?) orden. Det är ord som är dödssynder, för dem var man beredd att offra sin själs salighet.

Bra ord, fast numera räknas väl åtminstone kättja till dygderna.

Jonte skrev:

Alien skrev:Jag skulle vilja slå ett slag för "kättja" och "lättja". Orden alltså

Varför byta ut dessa ord mot "kåthet" och "lathet"? Vad är det för fel på de gamla (medeltida?) orden. Det är ord som är dödssynder, för dem var man beredd att offra sin själs salighet.

Bra ord, fast numera räknas väl åtminstone kättja till dygderna.

Ja, nu räknas väl de flesta dödssynder som nödvändiga och önskvärda. Undantagandes "Frosseri" och "Lättja" då. Men det jag associerade till var det jordiska himmelriket kontra den eviga elden, allt under medeltiden.

Jag trodde först att "Flättja" var detsamma som "flärd, fåfänga" (ytterligare en f.d. dödssynd fast nu heter det "because you're worth it"), men det betydde alltså "flyktighet".

Alien skrev: (ytterligare en f.d. dödssynd fast nu heter det "because you're worth it")

Den var bra!

Alien skrev:Jag trodde först att "Flättja" var detsamma som "flärd, fåfänga" men det betydde alltså "flyktighet".

Flyktighet är lite svårt. Är det månne motsatsen till "specialintresse"? Eller en äldre benämning på ADD?

Jonte skrev:Man kan också konstatera att många av de grundläggande maträtterna heter samma på engelska och "skandinaviska", soppa, stek, stuvning (nåja), pizza, hamburgare t ex. Däremot är ju pyttipanna bubble-and-squeak.

Det sista visste jag inte. Kan ju vara bra att veta.

Blev för övrigt glad när jag plötsligt insåg att det obegripliga ordet casserole (för maträtten 'gryta') på något sätt måste ha en koppling till ordet kastrull. Däremot vet jag inte vilket som kom först.

En annan aha-upplevelse var när min amerikanska kusin var på besök och inför några liljekonvaljer förtjust utropade "Oh, you have lily-in-the-valley!" varvid hjärnan snabbt la ihop två och två och fick en förklaring till detta märkliga blomnamn som då måste vara en försvenskad import (från Italien kanske)?

Fast Liljekonvaljen kan man ju röra till lite, varför göra något lätt? På latin (namngiven av Linne) Convallaria majalis

Convallaria – från convallis, dalkjusa, däld
majalis – kommer av latinets majus, maj, och syftar på blomningstiden.

Så dalen skulle stämma men från latin (eller grekiska som många "latinska" namn egentligen är). Vad vet jag vad som stämmer???

Latin var det förstås, ja, inte italienska -> borde jag fattat själv.

Att utreda något ordentligt är f.ö. inte att röra till det utan att utreda det ordentligt. Nu blev jag ännu nöjdare.

Mats skrev:

weasley skrev:-ete är en urgammal svensk adjektivböjning. Där allmänsvenskan använder det tyskinfluerade -ig har västsvenska dialekter fortfarande det urnordiska -et, -ete. Östsvenska dialekter hade -og som adjektivböjning, detta finns kvar i några få ord såsom "avog" och "idog". Märk att "avog" har en nära släkting "avig" som är böjd enligt det tyska inflytandet!

Tycker sånt här är görintressant.

Hur böjer man adjektiv på -ete?
en görete?/göreten?/gören? stövvel
ett görete?/göretet?/göret? gôlv
den görete?/göretne? stövveln?/stövvlen?/stövvelen?
det görete?/göretne? gôlvet?/gôlve?
de görete?/göretne? stövvlera

Avog och idog vet jag hur man böjer...

Jä segger:
En gôrete stövvöl.
Ett gôrete gôlv.
Dän gôrete stôvve'n.
Dä gôrete gôlvô.
Di gôrete stövv^lera. (med tak över L).

MsTibbs skrev:Jä segger:
En gôrete stövvöl.
Ett gôrete gôlv.
Dän gôrete stôvve'n.
Dä gôrete gôlvô.
Di gôrete stövv^lera. (med tak över L).

Intressant! Det betyder ju att urgamla svenska adjektiv på -ete inte böjs alls! Det borde väl betyda att böjning av adjektiv (en skitig stövel, ett skitigt golv, skitiga stövlar, den skitiga stöveln) har kommit in i (väst)svenskan utifrån? Varifrån då i så fall? Från tyska? Från östsvenska?

Att ett böjningsmönster blir mer komplicerat med tiden, är inte det tvärt emot trenden, som väl är att de förenklas och försvinner? Till exempel har böjning av verb efter person (jag/du/han/hon är, vi äro, i ären, de äro) försvunnit i svenskan.