SvD: ”Arga barn behöver hjälp att tänka”

Essensen kan nog läsas här:

Den strategi som däremot utvecklar barnets flexibilitet och frustrationstolerans är Plan B. Barnet och den vuxna samarbetar då för att hitta en lösning som tar hänsyn till bådas perspektiv. Detta sker genom tre steg:

1. Empati: Den vuxna tar reda på vad som gör barnet frustrerat genom att iaktta och ställa frågor. ”Du ser inte glad ut – hur är det?” Med lite träning kan barnet ofta sätta ord på sin upplevelse: ”Jag är arg för att jag inte får äta köttgryta som du lovat.”

2. Definiera problemet: Den vuxna ger sin syn på saken. ”Men jag hann inte handla de ingredienser som behövs för att kunna göra köttgrytan.”

3. Bjud in till lösning: Barnet och den vuxna försöker hitta en lösning som tar hänsyn till bådas önskemål: ”Om du äter lite fiskgratäng i dag, så lovar jag att laga köttgryta i morgon.”

– Samtalen kring de olika perspektiven och den gemensamma lösningen lär barnet hur man kan tänka när man är frustrerad. Det bygger upp kognitiva kartor i barnets hjärna så att han eller hon lättare kan hitta konstruktiva lösningar när liknande problem uppstår igen, säger Ross Greene.

Tyckte att detta med "kognitiva kartor" vart en intressant benämning. Kanske kan man bygga större sådana?

Jättebra artikel, precis så tycker jag att man ska göra.

För oss som har barn med autismspektrumproblematik är steg ett (Empati) det svåraste men också otroligt viktigt att träna på. Att kunna identifiera och sätta ord på sina känslor är så fundamentalt viktigt, både för att man ska kunna förstå sig själv och för att man ska kunna förstå andra.

När jag läste artikeln kom jag att tänka på en situation vid matbordet här hemma för ett litet tag sedan. Jag hade lagat en maträtt som alla barnen gillade. Först lade jag upp mat åt min 12-åring som såg nöjd ut. Sedan lade jag upp åt 13-åringen. När jag gett honom en portion som jag tyckte verkade lagom så sa han: "jag tar gärna en lite större portion". Det fick han såklart.

Då blev 12-åringen mycket upprörd och började skrika: "Va... varför fick han...VA?" ungefär. "Ville du också ha en större portion?" undrade jag. 12-åringen slutade skrika och svarade att det ville han, och självklart fick han också mer mat då. Jag förklarade att storebror hade fått en större portion för att han hade bett om det, och att det är så man gör om man vill ha mera.

Tja, poängen med det är väl att just det här att se barnens behov och önskemål och hjälpa dem att uttrycka dem på ett begripligt och socialt acceptabelt sätt (som i det här fallet att det är bättre att artigt be om mera mat än att skrika osammanhängande och upprört för att någon annan fått mera... ) är så oerhört viktigt för att barnen ska kunna förstå sina behov och känslor och kommunicera dem till andra.

Det hade varit så lätt att bara bli arg på ungen som skriker vid matbordet för att någon annan fått en större portion än han själv ("så ska väl inte en 12-åring bete sig!"). Istället måste man inse att han skriker för att han faktiskt inte just då kunde hantera situationen på något bättre sätt, och därför behövde han hjälp med det - inte ett fördömande. Nu är det ju inte alltid så enkelt som i den här situationen, barnen kan ju inte alltid få sina behov eller önskemål uppfyllda på en gång, men jag tror ändå att man har kommit LÅNGT om man lyckats hjälpa dem att uttrycka sig och sen förklarat situationen för dem.