Redan när jag var liten, så kunde jag bli sviken ibland. Då hamnade folk i Svarta boken, eller kanske snarare Grå boken, eller hur jag såg saker som det berodde på. Jag tror barn kanske är känsliga för svek.

Andra saker var när det inte godkändes av mitt unga jag, vad någon gjort. Då kanske grå boken var mellangrå.

Grå införde jag nu när jag skrev, svart var kanske känslan i barndomen gällande folk med svart själ. Som jag tyckte det.

Onogrann som jag nu var i beskrivningen, så handlar det ändå hur jag inte glömde ont som gjorts. Det tyder på själssår.

Delvis är det frågan om hur stort förtroende man vågar ge någon som har gjort en sådan sak, i fortsättningen?

Under skolåren övergick nog detta tänkande till mer förnuftigt. Av andra skäl. Men nu har jag glömt.

Jag tycker det är intressant, för de med Asperger sägs ju vara snara att kunna förlåta folk. Men jag kanske har ett ledset barn i mig, också. Jag är nyfiken.

Jag bar medveten om att när jag skrev, så blev det inte riktigt sant. Min psykos har utökats med villoandar. T.ex så påstår jag inte att någon har svart själ, hela det skrivna är en omskrivning.

Förbryllande, jag försökte ju hålla mig till sanningen. Vet att jag drabbats av psykoseländet. Men kanske Jesus känner mig, fast att älska Herren av hela min själ blev komplicerat.

Arma människa, hoppas jag inte har fördömt någon.