Några män i min närhet kan bara inte säga att de har fel eller gjort fel. De har ingen AS-diagnos vad jag vet. Häromveckan skjutsade jag en av dessa män och han sa åt mig att ta en avfart som visade sig vara fel avfart. När vi tillslut kommit rätt fick jag världens utskällning för att jag kört fel tidigare. Jag stannade bilen och bad honom att gå ur men det gick inte. (Inte AS men annan NPF har han).

En annan man (vad jag vet diagnosfri) lägger alltid skulden på mig, ibland på sonen om något gått fel. Jag har mitt standardsvar som retar honom enormt "Kom hit skuld, här är du van att vara"

Några nära släktingar är mycket begåvade och högutbildade. De manipulerar listigare än de två tidigare som är tydliga, rak på sak, använder sig inte politiskt korrekta uttalanden.

De två första har svårt att säga tack. Jag hade hjälpt till med något och bad om ett tack. Bägge svarar lika dant med arg röst. "Tack och tack,hur många gånger måste man säga det?"

Har jag otur när det gäller mina manliga bekanta eller är det här vanligt? Är det mer eller mindre vanligt hos AS-folk? Hos kvinnor?

Går det inte att säga upp bekantskapen med dem?

Ska man alltid säga upp bekantskapen med människor som lider av social inkompetens? Den första är en svårt störd person. De andra är nog bara fullblodsegoister i största allmänhet. Läste om man förstår varför de blivit sådana är det lättare att hantera dem.

Ibland måste man rensa ut energitjuvar för att fungera.

Undvik idioter. Det finns bra folk med asperger och det finns idioter - som med alla andra diagnoser. Att vara socialt inkompetent innebär inte att man måste uppträda elakt eller hotfullt. Mitt råd: bryt kontakt så gott det går.

Ett alternativ är att minska ner kontakten bit för bit tills den når noll.

Tack för råd. Googlar man på egoist och narcissism får man ofta rådet att fly fältet. När det gäller min störda bekant är vår bekantskap lite som att jag alltid valde den knäppaste och elakaste hästen i stallet. Han har en extremt traumatisk barndom och uppväxt, men helt lämnat kriminalitet och missbruk bakom sig. Vi bor långt ifrån varandra och träffas sällan, annars hade jag nog inte stått ut med honom. Det händer alltid något när man gör något med honom. Ibland blir det kul!

Plåtmonster ger rådet att minska kontakten till den blir noll. Jag har just börjat psykoanalys (inte KBT som alla förordar). Vi arbetar med det här. Bindningar till släkten är hård, även om den inte är rättvis och god.

Tack, tack

Flera av de som jag känner erkänner inte när de har fel. Dessutom om det blir fel så kan det inte bara få hända, även om det blev en olycka bara. Är det så, eller deras fel, ja då är det ALLTID mitt fel. Jag är SÅ trött på att bli skylld för allt.

Jag tror att jag dras till människor som är speciella och då får man kanske ta det onda med det goda. De kan ha intressanta tankar och idéer men är totalt osmidiga socialt. Såpass att ingen ens kunnat fånga dem in i en diagnos.

Det spelar ingen roll vad jag gör för att de ska sluta skylla ifrån sig (eller ta åt sig äran för småsaker eller ngt JAG gjort), de bara fortsätter med samma beteende. Jag har t o m varit extremt konfronterande och pekat ut exakt vad de gjorde fel och hur det ledde till vad som blev sedan, och även påpekat att det är hemskt otrevligt och okamratligt att göra ner mig hela tiden. Hjälper det? Just den gången kan de tvingas erkänna vad de gjort. Nästa gång är det samma sak igen.

Ibland är det rent absurt. Typ någon har lämnat en bok ute och det regnat på den. Det är såklart mitt fel och jag blir utskälld och hånad. Jag frågar hur det kan vara mitt fel när det var den personen som lämnade den ute. Då är det självklart mitt fel eftersom jag är så ouppmärksam att jag inte sett att boken låg ute! Jag skulle sett den och påmint personen! Jaaaa. Så fungerar det häri livet.

kiddie skrev:Jag tror att jag dras till människor som är speciella och då får man kanske ta det onda med det goda. De kan ha intressanta tankar och idéer men är totalt osmidiga socialt. Såpass att ingen ens kunnat fånga dem in i en diagnos.

Det spelar ingen roll vad jag gör för att de ska sluta skylla ifrån sig (eller ta åt sig äran för småsaker eller ngt JAG gjort), de bara fortsätter med samma beteende.

Oj vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag tror att det här med att inte kunna erkänna ett fel är någon rejäl felkoppling i hjärnan och de här personerna (en del, inte alla) kan inte lära om, beteende sitter fastetsat i deras personlighetstyp. Läste om en psykolog som lyckats få en narcissist att förstå att hen inte var bättre och mer värd än andra. Det tog fem år....

Låter typiskt AS och dessa aspies suger så jävla mycket.

De jag känner bedömer jag som NPF men iallafall en av dem också med dåligt självförtroende som verkar ta sig uttryck i att personen bara säger gott om sig själv och VÄLDIGT mkt elakt om andra. Pekar ofta ut folk åt mig och talar om för mig att dessa personer är fel och fula på det ena eller andra sättet.

Jag hade jättesvårt för att säga tack när jag var yngre. Även svårt att säga att jag haft fel. (Jag kunde ju inte ha fel).
Man kan väl säga att jag mognat nu och säger både "tack" och "fel av mig".

jojomamma skrev:När det gäller min störda bekant är vår bekantskap lite som att jag alltid valde den knäppaste och elakaste hästen i stallet. Han har en extremt traumatisk barndom och uppväxt,

Livet är ibland tragiskt men det blir inte bättre totalt sett för att du dras med i det.

jojomamma skrev:Plåtmonster ger rådet att minska kontakten till den blir noll. Jag har just börjat psykoanalys (inte KBT som alla förordar). Vi arbetar med det här.

Poängen är att dra ner det tills motparten fattar att det inte fungerar och gör något konstruktivt åt saken. Händer det inte så rinner kontakten och därmed också energitjuvandet ut och blir försumbart. Därmed löser du problemet ur din synvinkel.

Man kan inte heller låta ens liv styras nedåt för att man råkar nära band med personer eller att man knutit an i någon speciell situation. Ibland behöver man utvärdera det hela hur det fungerar totalt sett och kanske ta en del tuffa beslut för att ens eget liv skall fungera bra på sikt. Jag skulle iaf inte acceptera att bli någon psykkund för att någon surdeg med nära band skall få sin vilja igenom. Tuff skit helt enkelt.

Sedan kanske man behöver ändra sina mål från att klara sig till att faktiskt må bättre och bättre. Då kan man också behöva göra förändringar i relationer.

En liten tanke - en person som har svårt för att erkänna att den har fel behöver inte alltid vara egoistisk. Personen kan ha ställt orimliga krav på sig själv att vara mer eller mindre perfekt och kan, som följd, ha väldigt svårt att vara bekväm med att misslyckas.

tahlia skrev:En liten tanke - en person som har svårt för att erkänna att den har fel behöver inte alltid vara egoistisk. Personen kan ha ställt orimliga krav på sig själv att vara mer eller mindre perfekt och kan, som följd, ha väldigt svårt att vara bekväm med att misslyckas.

Plot twist: Ts har i själva verket fel och hennes störda bekant är egentligen helt frisk och är den som har rätt.

Nu ska vi inte sabotera min fullgoda poäng. Notera att jag inte påstod att människor enligt ovan börjar vråla åt andra när de själva har fel.

plåtmonster skrev:Ibland måste man rensa ut energitjuvar för att fungera.

Visst finns det människor man mår bäst av att ha ingen eller liten kontakt med. Men jag blir alltid lite rädd när man pratar om energitjuvar eller lägger ut posters på fejan som beskriver personer man inte ska ha att göra med.

Jag har inte världens bästa sociala kompetens, jag tror ingen av er som skriver här har det. Jag tycker att det är viktigt att tänka lite vad det är för människa man har framför sig när man dömer ut den som en energitjuv som inte är värd att umgås med.

Jag tror att många använder ord typ energitjuv om folk som avviker det minsta. Många mobbare använder sig säkert av ordet, en mobbare erkänner praktiskt taget aldrig att de mobbar/har mobbat någon. Jag tror många med AS har råkat ut för mobbning, tyvärr tror jag att många med AS kan vara mycket fördomsfulla och är snabba på att döma ut andra människor. Jag läste en artikel där det stod att väldigt många som blir mobbade också mobbar (det handlade om skolungdomar).

Var säker på att du väljer bort en människa för att den inte är bra för dig, inte för att andra snackar skit om den.

jojomamma skrev:Jag tycker att det är viktigt att tänka lite vad det är för människa man har framför sig när man dömer ut den som en energitjuv som inte är värd att umgås med.

Håller med dig. Tycker själv att det är obehagligt hur en del dömer ut människor som energitjuvar och därmed kan rata dem. Dessa energitjuvar kan behandlas hur som helst och totalt ignoreras eftersom dom inte riktigt är vanliga människor. Påminner om hur mobbare beter sig.

Ofta på nätet får man rådet direkt Bryt! med alla man har problem med. Det gäller även när folk har äktenskapsproblem. Kasta ut honom/henne! kommer det direkt. Väldigt vanligt.

Men man måste ju minnas att man tar upp problemet för att det är ett problem, en slags besvikelse kanske. Man kan vara sårad, behöva stöd, eller få råd hur man ska hantera detta draget hos den andre.

Självklart har i de flesta fall de man umgås med inte enbart dessa negativa drag. Man tror att folk ska fatta det, att man inte ska behöva skriva ut det. Men folk fattar nog kanske inte om man inget skriver.

Jag tycker MYCKET om mina vänner, de ger mig det inte andra kan ge mig. De kan vara kokobello hysteriskt roliga, riktiga tänkare, kreativa osv. Sådana människor jag behöver. Ska jag ta bort de negativa dragen och välja andra vänner så tror jag risken är stor att man blir sittandes med någon som bara vill prata väder och uppföra sig.

Finns det inga bra tips och tricks för dessa situationer? Jag tror vi själva vet när det är kört, de som aldrig kommer säga Tack eller Jag hade fel. Men de andra. De som man vill förändra. Kanske hjälpa. De säger att man kan bara ändra sig själv. Jag har märkt att det inte ÄR sant. Man kan ändra särskilt genom att ändra sitt eget beteende.

Jag har testat det, i "sura" grupper börjat dela ut små komplimanger, inte sånt som är falskt utan det de gjorde bra men som ingen uppmärksammade. I flera fall har de personerna tagit efter och börjat vara mer snälla med de andra! Jag trodde inte det skulle bli så, men ser man på!

Men dessa som inte får ha fel, vad gör man med dem? Stod inför faktum bara några dagar sedan. Vän som fullkomligt skrek på mig. Jag kände att jag ville ta ner hen på jorden och säga hur det egentligen var, att hen hade orsakat detta. Typ TITTA, DET VAR DU! Krossa vännen. Det var nog bra jag inte gjorde det för jag tror hen egentligen inte mår så bra. Det hade inte hjälpt, kanske blivit värre. Ingen lärdom hade dragits.

Så vad gör man? Jag har upprepat till leda att det inte behöver vara någons fel, man kan bara fixa det som blivit och livet kan gå vidare utan att skuldbelägga. I många fall var det ingens fel. T ex om man glömt något. Då var det bådas fel. Men vännen vill få det till att jag glömde det MEST. Och när det mest var otur, missupfattning mellan oss eller en olycka, då är det heller ingens fel. Säger det mest hela tiden att det är ingens fel, vi behöver inte tala om det. Det blev ingen katastrof. Men nästa gång en liknande grej händer då ska det skuldbeläggas igen!

Jag bryr mig oftast inte ens om om hen gör fel. Jag tjänar själv inga självkänslapoäng att påpeka. Säger bara om det är ngt mer allvarligt som hen behöver veta. Inte småpicka på ngn. Så jag blir så ställd eftersom jag själv inte funkar så. Men en sak jag faktiskt inte tål, det är att få gå för allt ngn annan ställt till med!

Det är så många delar av detta att jag blir snurrig. Hen kan ha dålig självkänsla, hittat en strategi, då blir erkännande av fel ett extra stort nederlag. Att göra fel kanske även inte uppfattas som mänskligt utan att man tappar kontrollen över tillvaron?

Känner jag trådnappar lite men detta är ett STORT problem särskilt i en av mina vänrelationer.

tahlia skrev:En liten tanke - en person som har svårt för att erkänna att den har fel behöver inte alltid vara egoistisk. Personen kan ha ställt orimliga krav på sig själv att vara mer eller mindre perfekt och kan, som följd, ha väldigt svårt att vara bekväm med att misslyckas.

Så hade jag det i barndomen.

Energitjuv handlar om att varje gång efter du träffat personen eller gruppen så känner du mycket mindre ork och munterhet än när du träffar andra samtidigt som att det ger för lite som väger upp det. Det har inget med vad andra tycker eller mobbning utan är en helt personlig process. Alla personer fungerar inte bra ihop och man behöver inte leta fel men ibland behöver man göra val för att få en själsligt långsiktig hållbar tillvaro.

Kan ha med npf att göra, kan också vara mansrollen. Jag tror att det är så män uppfostras idag, att de ska "ha rätt" till varje pris, annars är man misslyckad. Jag tror det kan vara svårt att hantera om man har dålig självkänsla.

Floriann skrev:Jag tror att det är så män uppfostras idag, att de ska "ha rätt" till varje pris, annars är man misslyckad.

Var har du fått den uppfattningen ifrån? Män skall väl stereotypt vara lite mer hårdhudande och klara att folk säger emot?