KrigarSjäl och Inger:

Det låter ju onekligen väldigt skönt att slippa anpassa sig. Men många gånger måste man ju anpassa sig. Om jag säger att jag inte vill göra vissa saker på Jobb- och utvecklingsgarantin för att jag inte vill anpassa mig, så får jag ingen ersättning, de slänger ut mig. Utan ersättning, inga pengar. Utan pengar, ingen mat, sjukvård eller medicin.
Ska man vara tvungen att dö för att uppfylla sina egna anpassningsmål?

Så, hur gör man?

Först ser man till att överleva, sen börjar man kämpa emot.

Men så fort man kämpar emot så ramlar man ju ur överlevnadsfasen. Och ska man återigen börja se till att överleva så kommer ju livet bestå av att anpassa sig, sen kämpa emot. Apassa sig, sen kämpa emot... Och då anpassar man ju sig i vilket fall som helst.

Ibland måste man tyvärr anpassa sig till viss del, men ju mindre man själv tycker att det är rätt och rimligt att man ska vrida sig ut och in för att vara till lags, desto mindre brukar omvärlden kräva det. För mig har det varit en lång process.

I mitten av den blev jag tvärsjuk och kunde inte anpassa mig ens en millimeter. Sen när jag fått ha saker på mitt sätt tills kropp och själ fått återhämta sig ordentligt har jag börjat kunna kompromissa lite ibland och tycker jag fått hyfsad balans på det nu.

Oskar skrev:Jag kom just att tänka på anpassning efter andra männsikors vilja. Det är nämligen något jag har väldigt svårt för, vilket gör att andra kan bli en aning irriterade på mig ibland.

T.ex om ni är fyra personer som ska titta på TV. Alla övriga tre vill titta på program A, men du vill titta på progam B. De övriga tre säger åt dig att anpassa dig eftersom de är tre mot en, men du har så otroligt svårt att acceptera detta trots att majoriteten har sagt sitt.

Någon som känner igen sig?

Ja, jag känner igen mig.

Problemet som uppstår är att jag alltid är i minoritet, och alltså alltid ska anpassa sig.

Det är jävligt lätt för majoritetsmänniskor att tycka att alla andra ska anpassa sig.

Men det finns ett annat problem också, som t.ex. min mamma vill att jag ska anpassa mig och krama henne eller göra andra grejer jag inte vill göra, för hennes skull eller för att situationen ska vara typ normal.

Men aldrig tvärtom. Ingen, inte ens min mamma vill anpassa sig efter personen som inte vill kramas och som inte vill snacka en massa dynga. Men tvärtom är superbra enligt de flesta.

Detta gör att min grundläggande motvilja mot anpassning och förändring blir ännu starkare, och dessutom medveten.

Som sagt, det är alltid de s k anpassningsbara som kräver att de icke-anpassningsbara ska anpassa sig. Perfekt logik...

Det där, Inger, är ju ett väldigt intressant samhällsfenomen att diskutera!!

Om det skulle konstateras att de "mindre anpassningsbara" (om anpassningsförmåga efter gruppen eller efter logiska fakta är bäst kan man ju diskutera, muttrar jag) är avvikande men inte på något objektivt sätt handikappade (då slipper man ju argumentet "friska ska väl inte anstränga sig att bli handikappade"), så har jag ett favvomål:

Finn bästa kompromissen mellan alla "avvikare" inklusive majoriteten och kräv att alla ska försöka anpassa sig till den. Kan man inte utan att bränna ut sig eller värre så är det lugnt. Poängen är bara att göra majoriteten litet ödmjuk inför det faktum att vi alla är olika. Inför det faktum att som god människa måste man ge alla utrymme att göra fullt bruk av sin förmåga, ge alla utrymme att bli uppskattade efter förmåga (inte bara uppskattade för hur gulliga de är eller liknande).

Poängen är ju inte att göra livet så lätt som möjligt för någon majoritet.

Med det skrivet så kan vi återgå till verklighetens möjligheter. Ursäkta utflykten (finns ett bättre ord som undflyr mig men ni förstår väl ändå).

Bror Duktig skrev:Men det finns ett annat problem också, som t.ex. min mamma vill att jag ska anpassa mig och krama henne eller göra andra grejer jag inte vill göra, för hennes skull eller för att situationen ska vara typ normal.

Varför vill du inte krama din mamma?

Innan jag fick min diagnos undrade jag varför jag hade så svårt att anpassa mig. Varför kändes det varje gång som ett olidligt tvång att anpassa mig till omgivningen?

Åtminstone på jobbet var jag ständigt tvungen att anpassa mig och gå emot min natur. Ändå var det aldrig nog.

Nu måste jag inte anpssa mig så mycket, och då känns det faktiskt lättare att göra det. Kanske hjälper diagnosen till, jag vet varför jag är som jag är och varför andra är så omöjliga.

Men visst kändes det som ett omöjligt val: Gör som du vill och blli ensam och fattig eller Gör som DE vill och bli frustrerad och utbränd i slutänden.

Alien skrev:Innan jag fick min diagnos undrade jag varför jag hade så svårt att anpassa mig. Varför kändes det varje gång som ett olidligt tvång att anpassa mig till omgivningen?

Åtminstone på jobbet var jag ständigt tvungen att anpassa mig och gå emot min natur. Ändå var det aldrig nog.

Nu måste jag inte anpssa mig så mycket, och då känns det faktiskt lättare att göra det. Kanske hjälper diagnosen till, jag vet varför jag är som jag är och varför andra är så omöjliga.

Men visst kändes det som ett omöjligt val: Gör som du vill och blli ensam och fattig eller Gör som DE vill och bli frustrerad och utbränd i slutänden.

Ja, jag har blivit utbränd tre gånger så jag har uppenbart inte lärt mig någon läxa ännu.

Hej Truly.

Jag kan inte låta bli att fråga dig om du verkligen vill gå på Jobb- och utvecklingsgarantin för att du vill ha ett arbete eller måste du gå på den?

Själv har jag ingen aspergerdiagnos ännu men jag känner igen mig lite i kriterierna.

Jag har flera gångger varit tvungen att anpassa mig bl.a. förr då jag jobbade på Samhall och när jag är på besök hos min mamma för att göra henne nöjd och glad och för att slippa höra hennes påpekanden och negativa kommentarer m.fl.

mvh Noli

Noli skrev:Hej Truly.

Jag kan inte låta bli att fråga dig om du verkligen vill gå på Jobb- och utvecklingsgarantin för att du vill ha ett arbete eller måste du gå på den?

Själv har jag ingen aspergerdiagnos ännu men jag känner igen mig lite i kriterierna.

Jag har flera gångger varit tvungen att anpassa mig bl.a. förr då jag jobbade på Samhall och när jag är på besök hos min mamma för att göra henne nöjd och glad och för att slippa höra hennes påpekanden och negativa kommentarer m.fl.

mvh Noli

Nej, jag vill verkligen inte gå på Jobb- och utvecklingsgarantin (aktivitetsgarantin). Men jag måste delta för att få en inkomst.

Jag avskyr verkligen AF:s aktivitetsgaranti. Jag har en coach som jag (och 20 till) träffar i grupp, en coach som aldrig håller tider, som inte planerar något utan helt plötsligt dimper det ner ett meddelande i inkorgen att imorgon ska vi ha seminarium klockan 13:00, vilket är skitsvårt för mig att kunna planera in.

Det är dessutom seminarium som inte leder till något. Jag och de andra är inte dumma i huvudet. Jag vet hur jag ska skriva mitt CV, jag vet hur man ska manipulera med ord. Men när det verkligen gäller en riktig ansökan så VILL jag inte ljuga. Jag vill säga att jag är skitdålig på grupparbeten. Jag är inte flexibel, jag är inte spontan, jag kan inte hålla många bollar i luften osv. Men det ska man ju inte säga enligt choachen. Man ska manipulera så det inte märks. Och visst kan jag göra det. Men det känns FEL. Jag vill inte manipulera.

När jag hade a-kassedagar kvar fick jag gå på AF Rehab och där var tempot lugnare. De såg mina svårigheter och stöttade mig i mitt jobbsökande. Med choachen på aktivitets-skiten så får man inget stöd. Allt ska göras enligt en mall och passar man inte i mallen så är det MITT fel, och då får jag lösa det utan hjälp.

Så NEJ, jag vill verkligen inte vara med i Jobb- och utvecklingsgarantin. Jag vill inte ens ha ett arbete just nu. Jag skulle gärna ta emot en sjukskrivning en stund så jag får tid att vila upp mig, ta reda på mer om mina svårigheter, ta reda på vem jag är och vad jag egentligen vill göra(vilket arbete som passar mig och mina förutsättningar) för jag har stressat ihjäl mig de senaste 30 åren och är helt slut. Men utan psykolog så orkar jag inte ens ta reda på vem jag är och vad som är bra för mig. För när jag analyserar mig själv så börjar tankarna i skallen att flippa ut. Det är som ett sönderklippt garnnystan som rullas ut, med lösa ändar lite här och var, och jag kan inte få ihop skiten till en helhet.

Så just nu är mitt enda alternativ Jobb- och utvecklingsgarantin, så då får jag anpassa mig för att jag och familjen ska överleva.

Truly skrev:Nej, jag vill verkligen inte gå på Jobb- och utvecklingsgarantin (aktivitetsgarantin). Men jag måste delta för att få en inkomst.

Jag avskyr verkligen AF:s aktivitetsgaranti. Jag har en coach som jag (och 20 till) träffar i grupp, en coach som aldrig håller tider, som inte planerar något utan helt plötsligt dimper det ner ett meddelande i inkorgen att imorgon ska vi ha seminarium klockan 13:00, vilket är skitsvårt för mig att kunna planera in.

Det är dessutom seminarium som inte leder till något. Jag och de andra är inte dumma i huvudet. Jag vet hur jag ska skriva mitt CV, jag vet hur man ska manipulera med ord. Men när det verkligen gäller en riktig ansökan så VILL jag inte ljuga. Jag vill säga att jag är skitdålig på grupparbeten. Jag är inte flexibel, jag är inte spontan, jag kan inte hålla många bollar i luften osv. Men det ska man ju inte säga enligt choachen. Man ska manipulera så det inte märks. Och visst kan jag göra det. Men det känns FEL. Jag vill inte manipulera.

Jag har också gått i en liknande jobbaktivitet för några år sen. Min coach var bättre än din iofs - han höll tider och var ordningssam, och han skapade bra stämning i gruppen och fick folk att öppna upp sig i viss mån. Men han stängde igen öronen när man nämnde eventuella brister. Det fick inte förekomma. Han var positivismen själv hela han, på gott och ont.

Truly skrev:När jag hade a-kassedagar kvar fick jag gå på AF Rehab och där var tempot lugnare. De såg mina svårigheter och stöttade mig i mitt jobbsökande. Med choachen på aktivitets-skiten så får man inget stöd. Allt ska göras enligt en mall och passar man inte i mallen så är det MITT fel, och då får jag lösa det utan hjälp.

Jag tillhör AF Rehab nu. Jag har ganska många a-kassadagar kvar, tror jag, några extra pga att jag har barn under 18. Min handledare beskrev vad som händer längre fram om jag inte hittar nåt jobb, jag kommer att tillhöra JUG precis som du, minns inte alla detaljerna. Men han sa inget om att jag inte längre skulle tillhöra Rehab och det tog jag för självklart. Rehab är iofs en "dold" enhet - ingen arbetsgivare kan se att man tillhör Rehab och inte all AF-personal heller.

Du tillhör alltså inte längre Rehab? Tror de att NPF/asperger är något som helt plötsligt bara går bort?

Truly skrev:Så NEJ, jag vill verkligen inte vara med i Jobb- och utvecklingsgarantin. Jag vill inte ens ha ett arbete just nu. Jag skulle gärna ta emot en sjukskrivning en stund så jag får tid att vila upp mig, ta reda på mer om mina svårigheter, ta reda på vem jag är och vad jag egentligen vill göra(vilket arbete som passar mig och mina förutsättningar) för jag har stressat ihjäl mig de senaste 30 åren och är helt slut. Men utan psykolog så orkar jag inte ens ta reda på vem jag är och vad som är bra för mig. För när jag analyserar mig själv så börjar tankarna i skallen att flippa ut. Det är som ett sönderklippt garnnystan som rullas ut, med lösa ändar lite här och var, och jag kan inte få ihop skiten till en helhet.

Så just nu är mitt enda alternativ Jobb- och utvecklingsgarantin, så då får jag anpassa mig för att jag och familjen ska överleva.

Känner igen mig mycket med tankar iskallen och att ta reda på vem jag är osv osv. Jag och familjen överlever - jag har a-kassa, frun jobbar - men det är knappt.

När du går på JUG - får du aktivitetsstöd från FK då?

Björne skrev:

Bror Duktig skrev:Men det finns ett annat problem också, som t.ex. min mamma vill att jag ska anpassa mig och krama henne eller göra andra grejer jag inte vill göra, för hennes skull eller för att situationen ska vara typ normal.

Varför vill du inte krama din mamma?

Nu kan jag inte svara för Bror Duktig, men jag kan ge lite input från min sida, för jag känner igen situationen åt flera håll.

Ibland (eller ofta, eller hela tiden, beroende på hur man fungerar) vill man inte ha den där fysiska kontakten och ingen vill väl egentligen bli tvingad till fysisk kontakt, oavsett om man har diagnos eller inte - visst?

Det finns få saker som berör mig så illa som när någon säger åt sina barn "krama mormor nu när hon är så snäll" eller "gå och ge farfar en kram nu". Min äldsta tjej är inte mycket för fysisk beröring, och vissa dagar finner hon den rent ut obehaglig. Tanken på att tvinga mig på henne eller försöka tvinga henne att bli fysisk med andra finns inte ens där. Det vore en form av psykisk misshandel som jag ser det. Vet själv hur påtvingad fysisk kontakt känns.

Hon kommer och sitter i mitt knä eller kramar mig när hon vill - och jag passar på att ta tillvara på de ögonblicken så mycket jag bara kan - för de är få.

Det jag vill komma fram till är att det inte handlar om att hon inte vill krama mig (mamma då) utan att hon inte vill ha någon fysisk kontakt alls, med någon. Det är alltså inget personligt de dagar hon inte vill komma nära på det viset.

Underbart! Om bara alla föräldrar var lika insiktsfulla... Många verkar se barnen som någon sorts redskap för att uppfylla sina egna behov.

P.S. Hoppas det går bra om jag citerar detta, tyckte det var så bra beskrivet.

På tal om beröring.

I barndomen var jag inte alls mycket för beröring eftersom känsloklimatet i familjen var svalt för att inte säga torftigt. Från och med tonåren när jag märkte att jag var stelare och annorlunda är andra började jag NT-anpassa mig.

Felet var bara att jag gjorde det alldeles för mycket. Främst mot barn av någon anledning - när mina barn hade kompisar hemma skulle jag alltid krama dem, rufsa dem i håret och lägga handen på ryggen och krama lite extra (nästa peddigt när jag tänker på det). Jag har tänkt i efterhand att det nog inte uppskattades av alla eftersom jag gjorde det utan förvarning. Sedan dess har de uppfattat dem som avvaktande och kyliga mot mig. jag har ju lärt mig läxan men historien går inte att göra om.

Mot de vuxna var jag dock fortsatt avvaktande, även om jag började kramhälsa folk för att anpassa mig till min fru som är extremt kramig (hennes familj var extremt känslosam).

Inger

Om det nu var mig du menade (känns lite inbillskt att anta det) så är det helt ok att citera.

Björne skrev:

Bror Duktig skrev:Men det finns ett annat problem också, som t.ex. min mamma vill att jag ska anpassa mig och krama henne eller göra andra grejer jag inte vill göra, för hennes skull eller för att situationen ska vara typ normal.

Varför vill du inte krama din mamma?

Missade visst att någon hade svarat...

Jag vill inte, jag vet inte exakt varför, men det är obehagligt att krama andra än just de ALLRA närmaste i min familj. Dit hör inte mamma längre.

När jag var barn kunde jag krama henne mer.

Det känns jobbigt, spelat och fel att kramas. Speciellt så vet jag att min mamma gärna gör saker "för att man gör så" och att hon tycker att jag ska anpassa mig och bjuda till, men inte hon detsamma mot mig. Då blir det ännu tristare och jobbigare att kramas.

Jag gillar inte kram och puss som hälsning. Jag kramar helst inte vänner (haha som om jag hade några) eller släktingar och håller på. Det är inte i första hand taktilt det handlar om, utan det känns fel och det är jobbigt att försöka tänka ut hur man ska göra och känna. Kanske lite taktilt då, men inte att jag ryggar tillbaka av taktilt obehag.

Inger skrev:

KrigarSjäl skrev:Varför det?
Jag har rätt att välja bort sammanhang där kraven på anpassning är för höga. Jag lever mitt liv efter eget gottfinnande och vägrar rätta mig efter översociala irrationella kackelhöns.
Bl. a undviker jag allt vad barnfamiljer, gruppaktiviteter & kallprat heter och det fungerar alldeles utmärkt.

Jag har sen tidig ålder tvingats in i sammanhang där jag inte passar in (och upplevt konsekvenserna därav) och nu som vuxen tar jag mig rätten att vägra anpassning. Det tycker jag att jag har rätt till.

Era sociala normer & ceremonier kan ni behålla för er själva.
Jag skapar mina egna.

Konfirmation, lumpen, midsommarfirande, teambuilding, klassresor, grupparbete - who needs that shit anyway?

+1

Har anpassat mig så det räcker och blir över. Till slut får man nog.

Håller med Inger.....

tahlia skrev:Inger

Om det nu var mig du menade (känns lite inbillskt att anta det) så är det helt ok att citera.

Det var dig jag menade. Tack.

barracuber skrev:Jag har också gått i en liknande jobbaktivitet för några år sen. Min coach var bättre än din iofs - han höll tider och var ordningssam, och han skapade bra stämning i gruppen och fick folk att öppna upp sig i viss mån. Men han stängde igen öronen när man nämnde eventuella brister. Det fick inte förekomma. Han var positivismen själv hela han, på gott och ont.

Ja, precis så är min coach också när det gäller att stänga öronen. "Allt fungerar, bara man anstränger sig", "Man måste dölja sina brister och framhäva sina kompetenser", "Men du har ju ingen AS-diagnos", "ja, man får göra som man vill, jag bara berättar de bästa sätten att nå ett arbete" (fast i realiteten får man inte alls göra som man vill).

Barracuber skrev:Jag tillhör AF Rehab nu. Jag har ganska många a-kassadagar kvar, tror jag, några extra pga att jag har barn under 18. Min handledare beskrev vad som händer längre fram om jag inte hittar nåt jobb, jag kommer att tillhöra JUG precis som du, minns inte alla detaljerna. Men han sa inget om att jag inte längre skulle tillhöra Rehab och det tog jag för självklart. Rehab är iofs en "dold" enhet - ingen arbetsgivare kan se att man tillhör Rehab och inte all AF-personal heller.

Du tillhör alltså inte längre Rehab? Tror de att NPF/asperger är något som helt plötsligt bara går bort?

Nej, jag tillhör inte Rehab längre. Eftersom mina a-kassedagar är slut blev jag inskriven i JOB/JUG (här i hos mig kallas det JOB). Det är en helt egen liten del som ligger utanför AF-centret.

Enligt min gamla handläggare på Rehab ska de på JOB fortfarande se till mina funktionshinder (har ju ingen AS-diagnos än, men har ett gäng andra diagnoser). Men i praktiken så skiter dessa choacher i det. De är inhyrda konsulenter vars enda uppgift är att hålla i choachträffarna. De har ingen insikt alls i diagnoser och svårigheter. Så att ta hänsyn till en människas funktionshinder verkar bara finnas i teorin, i varje fall här.

Barracuber skrev:Känner igen mig mycket med tankar iskallen och att ta reda på vem jag är osv osv. Jag och familjen överlever - jag har a-kassa, frun jobbar - men det är knappt.

När du går på JUG - får du aktivitetsstöd från FK då?

Ja, vi klarar oss också, men det är knapert. Men om jag inte skulle vara med i JOB/JUG (för JA man kan tacka nej om man inte vill) så skulle vi inte klara oss.

Jag vill ju inte arbeta med det jag tidigare har arbetat med eftersom jag redan varit utbränd tre gånger. Jag måste hitta något annat för de arbetena passar mig inte. Men choacherna är helt låsta i mina goda rekommendationer jag fått från dessa arbeten + all erfarenhet jag har + utbildningen och vidareutbildningen. Och när jag tar upp detta så förstår de verkligen inte. De tycker att jag slösar bort mitt liv då jag har en "sån fin ingångsport som står öppen" när de läser mitt CV.
Tillslut då man upptäcker att de fullkomligt skiter i allt man säger och verkligen inte tar till sig det man försöker föklara så ger jag upp. Jag orkar inte med allt detta tjafs. Jag bara hoppas att jag snart får komma till psykologteamet och få ett resultat av min AS-utredning...

Ja, jag får aktivitetsstöd från FK = 65% av min gamla lön från 90-talet. Man får alltså ungefär lika mycket som man får i a-kassa de sista 150 dagarna (tilläggsdagarna man får om man har barn).

Truly skrev:

Alien skrev:Men visst kändes det som ett omöjligt val: Gör som du vill och blli ensam och fattig eller Gör som DE vill och bli frustrerad och utbränd i slutänden.

Ja, jag har blivit utbränd tre gånger så jag har uppenbart inte lärt mig någon läxa ännu.

Nej, ska man jobba igen under samma villkor som gjorde en utbränd, så blir man bara utbränd igen. Arbetssituationen måste anpassas, eller att man får ett annat (anpassat) arbete. Även om man blir "frisk" från sin utbrändhet, så har man kvar en större sårbarhet för stress. Ännu värre om man faktiskt var extra sårbar från början pga sin AS.

Truly,

Jag gissar att det inte är arbetet i sig du inte tycker funkar, utan kanske arbetets sociala miljö? Det kanske är väldigt socialt och pratigt med mycket kundkontakter och saker som händer hela tiden? Kunde man på något sätt tonat ned det kanske det vore möjligt...

barracuber skrev:Truly,

Jag gissar att det inte är arbetet i sig du inte tycker funkar, utan kanske arbetets sociala miljö? Det kanske är väldigt socialt och pratigt med mycket kundkontakter och saker som händer hela tiden? Kunde man på något sätt tonat ned det kanske det vore möjligt...

Stämmer precis. Problemet är bara att tar man bort det sociala och det pratiga så går det inte att utöva mitt yrke. Och det är just den här biten som coacherna har svårt att förstå. Hur svårt det är med den sociala biten.

Jag har ju arbetat med mitt yrke under ca 10 års tid. Jag gjorde det, men blev bara tröttare och tröttare. Men pålitlig och med sån hög arbetsmoral som man har så fortsatte jag bara "köra på" med siktet inställt på att jag gör något väldigt bra för "de andra".
Sen kom barnen och alla sjukdomar. Och nu är det en omöjlighet att återgå till mitt gamla arbete. Vardagen hemma tar alldeles för mycket energi från mig och då måste jag ha ett arbete som inte OCKSÅ dränerar mig på energi.


Åhh, vet du vad jag just kom på. Jag har lyckats sammanfatta en hel hög av stumpar ur mitt sönderklippta garnnystan i skallen, och fått bitarna att bilda en liten helhet.
TACK Barracuber. Fasen, du borde ju bli psykolog ju!