Det här är något jag märkt av personligen, så jag undrar om det är något typiskt för AS. Har nämligen märkt att jag inte har en särskilt fast uppfattning om världen. Utan att den förändras väldigt lätt om jag funderar för mycket.

Jag förstår inte riktigt av den korta beskrivningen, men det lät intressant. Jag känner att på något sätt har jag inte någon riktigt fast uppfattning om någonting. Men jag har en känsla av att det är på ett annat vis än du menar.

Känner en som jag är övertygad har Asperger och han lever verkligen i gränslandet mellan verklighet och fantasi. Kan nog vara vanligt som överlevnadsstrategi för psyket att använda sig av "dagdrömmeri" i fusion med verkligheten för att inte bryta samman.

Jag har plötsligt slutat dagdrömma. Något jag gjort hela mitt liv. Efter det började jag långsamt känna mig, kanske deprimerad, iallafall så kände jag hur intresset för livet försvann. Och börjar långsamt koppla det till avsaknad av dagdrömmar. Att vistas i en parallellvärld var visst viktigt för mig.

Jag har svårt att förstå vad som menas exakt. Kanske en dålig verklighetsuppfattning, dvs. att personerna inte har en realistisk uppfattning om hur det går till i samhället? Det kan ju vara så när det gäller enskilda, framför allt om de har blivit helt bortskämda hemma. Men det är bara min spontana tanke....

Toblerone skrev:Kanske en dålig verklighetsuppfattning, dvs. att personerna inte har en realistisk uppfattning om hur det går till i samhället? Det kan ju vara så när det gäller enskilda, framför allt om de har blivit helt bortskämda hemma.

Tycker "instutitionsskadade" är ett bättre ord. För det är ett beteende anpassat till ett liv på institution även om föräldrarna är personalen.

Toblerone vems fel är det då om en peron blivit bortskämd? Har man barn med tex As är det kanske lätt hänt att curla lite för att man bryr sig och vill visa hänsyn, kanske tom föräldrarna själva har samma diagnos och inte kunnat förmedla allt som andra skulle eller inte förstått hur bästa sätt att förmedla saker skulle kunna vara om barnet inte fått sin diagnos tidigt.

kiddie skrev:Jag har plötsligt slutat dagdrömma. Något jag gjort hela mitt liv. Efter det började jag långsamt känna mig, kanske deprimerad, iallafall så kände jag hur intresset för livet försvann. Och börjar långsamt koppla det till avsaknad av dagdrömmar. Att vistas i en parallellvärld var visst viktigt för mig.

Ibland blir det bara repriser i svart-vitt för mig, sen kan de bli filosofiskt, och nu har jag bara undergångsteman på storbild. Jag borde skriva ner varje gång jag har en ny "film" på gång, men jag orkar inte och det skulle kanske bara vore deprimerande. Tror att det kan vara en skydds mekanism för förvirrade hjärnor ett slags ventil mot allt galenskap man har omkring sig, eftersom en del aspiehjärnor inte är lika motståndskraftiga mot livets alla helveten, så den kopplar på en "video" för hålla sig stabilare med lite dagdrömmerier...

sussi83 skrev:Toblerone vems fel är det då om en peron blivit bortskämd? Har man barn med tex As är det kanske lätt hänt att curla lite för att man bryr sig och vill visa hänsyn, kanske tom föräldrarna själva har samma diagnos och inte kunnat förmedla allt som andra skulle eller inte förstått hur bästa sätt att förmedla saker skulle kunna vara om barnet inte fått sin diagnos tidigt.

Det kan bli väldigt konstigt om föräldrarna och barnen har olika sorters NPF, då kan behoven se väldigt annorlunda ut.

Sen är det nog bra om barn med diagnoser får träffa andra barn utanför familjen med diagnoser. Kan man inte ta hänsyn till utomstående med liknande diagnoser så kommer man att få stora problem i vuxenlivet. Självklart är det omöjligt för ett barn med till exempel lågfungerande autism att göra det, men då är det som det är.

vildsvin jo jag förstår vad du menar. Det finns dock en grupp individer som inte blivit upptäckta under radarn eller att folk i allmänhet inte alls vetat om vad As är frågan om.

Vildsvin skrev:

Toblerone skrev:Kanske en dålig verklighetsuppfattning, dvs. att personerna inte har en realistisk uppfattning om hur det går till i samhället? Det kan ju vara så när det gäller enskilda, framför allt om de har blivit helt bortskämda hemma.

Tycker "instutitionsskadade" är ett bättre ord. För det är ett beteende anpassat till ett liv på institution även om föräldrarna är personalen.

Eller hospitaliserad.

Sedan så är ju alla en produkt av sin omgivning mer eller mindre. Norrlänningar mäter avstånd i tid osv.

antonius skrev:Ibland blir det bara repriser i svart-vitt för mig, sen kan de bli filosofiskt, och nu har jag bara undergångsteman på storbild.

Jag vet inte riktigt hur mina dagdrömmar ser ut visuellt, men undergångsteman fanns det gått om!

kiddie skrev:

antonius skrev:Ibland blir det bara repriser i svart-vitt för mig, sen kan de bli filosofiskt, och nu har jag bara undergångsteman på storbild.

Jag vet inte riktigt hur mina dagdrömmar ser ut visuellt, men undergångsteman fanns det gått om!

Ja, fast jag gillar den när man är själv kvar i världen efter ett kärnvapenkrig.

Bhoc92 skrev:Har nämligen märkt att jag inte har en särskilt fast uppfattning om världen. Utan att den förändras väldigt lätt om jag funderar för mycket.

Kan du gi eksempel?

nomemorytoday skrev:

kiddie skrev:

antonius skrev:Ibland blir det bara repriser i svart-vitt för mig, sen kan de bli filosofiskt, och nu har jag bara undergångsteman på storbild.

Jag vet inte riktigt hur mina dagdrömmar ser ut visuellt, men undergångsteman fanns det gått om!

Ja, fast jag gillar den när man är själv kvar i världen efter ett kärnvapenkrig.

Har du haft återkommande dagdrömmar om ett krig där du blir den ende kvar på jorden?
Tolkar jag dig rätt?
Har fler sådana dagdrömmar där andra människor inte finns med?

Måste vara en verklighetsflykt, ett sätt för psyket att ventilera ångest för att undvika "krasch"

Själv har jag haft åtminstone 4 olika återkommande dagdrömmar där den gemensamma faktorn är frånvaron av andra männinskor.

Angående temat på tråden så handlar det om något annat än "önsketänkande dagdrömmar" utan om en verklighetsuppfattning som inte står i samklang med verkligheten. Då handlar det om att man tror att man t.ex kan saker mycket bättre än andra, vi kan kalla det att det gått inflation i egot. Detta kan naturligtvis drabba nt också men jag tror det är mkt vanligare bland aspie och det pga ett sätt att hantera sin vardag med all ångest etc. En form av överlevnadsstrategi helt enkelt.

Skillnaden mellan de två olika är att den förstnämnda är man medveten om att det är dagdrömmeri och den andra att man verkligen tror att man har någon extra förmåga som man i verkligheten inte besitter.

Ganska svårt att förklara egentligen, men det jag menade från början var ungefär att det vissa saker ska man bara veta, typ vad verkligheten och andra människor är. Eller typ tid. Jag menar att så fort jag börjar fundera på sådant inser jag att jag typ inte har någon uppfattning, typ att nåt saknas.

Jag är nog förmodligen ett ufo, med dålig verklighetsuppfattning, kan vara därför dom inte strålar upp mig härifrån...

Bhoc92 skrev:Ganska svårt att förklara egentligen, men det jag menade från början var ungefär att det vissa saker ska man bara veta, typ vad verkligheten och andra människor är. Eller typ tid. Jag menar att så fort jag börjar fundera på sådant inser jag att jag typ inte har någon uppfattning, typ att nåt saknas.

Mener du at du har en flytende subjektiv virkelighetsoppfatning? Eller mener du at virkeligheten er relativ?

sussi83 skrev:vildsvin jo jag förstår vad du menar. Det finns dock en grupp individer som inte blivit upptäckta under radarn eller att folk i allmänhet inte alls vetat om vad As är frågan om.

Fast "vad As är frågan om" går inte att ge ett rätt svar på.

De flesta som själva har aspergerdiagnos vill inte bli ihopklumpade med lågfungerande autister och utvecklingsstörda. Medan föräldrar till lågfungerande autister och utvecklingsstörda gärna slätar över allvarligheten i barnens tillstånd och menar att de är högfungerande.

Det finns förstås medicinska definitioner på vad olika former av NPF skall kallas för. Men även uttrycken "mongolid" och "idiot" var seriösa medicinska diagnoser en gång i tiden. Vården blev tvungen att byta ut dessa ord då de fått en dålig klang i vardagsspråket.

Ganska svårt att förklara egentligen, men det jag menade från början var ungefär att det vissa saker ska man bara veta, typ vad verkligheten och andra människor är. Eller typ tid. Jag menar att så fort jag börjar fundera på sådant inser jag att jag typ inte har någon uppfattning, typ att nåt saknas.

Jag undrar om det du beskriver är den bristande helhetsuppfattning och detaljfokus som de flesta med Aspergers har. Det vid säga att när du tänker på någonting så fokuserar du på vissa detaljer av det du tänker på och inte på helheten och om du därefter fokuserar på någon annan detalj av det du tidigare tänkte på så kan din uppfattning av det du tänkte på ändras totalt eftersom du aldrig skapade en helhetsbild av det du tänkte på.

För att ta ditt exempel med tid. Att verkligen förstå vad tid är på detaljnivå är inte lätt eftersom du måste ta hänsyn till relativitetsteori mm. Men det är inte så de flesta människor tänker om vad tid är. Utan de har en mer intuitiv uppfattning om tiden som det som binder ihop dåtid med nutid och framtid.

Vildsvin skrev:

sussi83 skrev:vildsvin jo jag förstår vad du menar. Det finns dock en grupp individer som inte blivit upptäckta under radarn eller att folk i allmänhet inte alls vetat om vad As är frågan om.

Fast "vad As är frågan om" går inte att ge ett rätt svar på.

De flesta som själva har aspergerdiagnos vill inte bli ihopklumpade med lågfungerande autister och utvecklingsstörda. Medan föräldrar till lågfungerande autister och utvecklingsstörda gärna slätar över allvarligheten i barnens tillstånd och menar att de är högfungerande.

Det finns förstås medicinska definitioner på vad olika former av NPF skall kallas för. Men även uttrycken "mongolid" och "idiot" var seriösa medicinska diagnoser en gång i tiden. Vården blev tvungen att byta ut dessa ord då de fått en dålig klang i vardagsspråket.

Jo men menar också tex 40 -talister som skaffade barn kanske inte ens visste att diagnosen existerade när de fick barn. Genombrottet på kunskapen har väl stegrat under de senaste 10 åren. Många i den åldersgruppen kan tom hävda att det är ett nytt påfund men tänker inte på att var ganska bortskämda med att tex kunna välja bland fler olika typer av jobb på sin tid. Jobben kunde man ha under en lång period jämförelsevis med idag då konsultverksamheter, tillfälliga jobb och rekryteringar för sådana fullkomligt exploderat.
Jag glädjs åt åtvecklingen att fler börjar lägga ner att beskylla personer med Npf för att vara påhitt.
En sådan inställning kan bli mycket destruktiv för personer med olika hinder i vardagen även om det inte är illa menat.

sussi83 skrev:Jo men menar också tex 40 -talister som skaffade barn kanske inte ens visste att diagnosen existerade när de fick barn. Genombrottet på kunskapen har väl stegrat under de senaste 10 åren. Många i den åldersgruppen kan tom hävda att det är ett nytt påfund men tänker inte på att var ganska bortskämda med att tex kunna välja bland fler olika typer av jobb på sin tid. Jobben kunde man ha under en lång period jämförelsevis med idag då konsultverksamheter, tillfälliga jobb och rekryteringar för sådana fullkomligt exploderat.

Det var ett klassamhälle också. Var man arbetarklass var det ingen som höjde på ögonbrynen över att man inte fixade skolan utan började jobba vid löpande bandet.

Men om pappa var advokat eller läkare var det skamligt att inte klara av att ta studenten. Självmord bland sådana ungdomar var vanligt. En sorts hederskultur alltså.

Vildsvin skrev:

sussi83 skrev:Jo men menar också tex 40 -talister som skaffade barn kanske inte ens visste att diagnosen existerade när de fick barn. Genombrottet på kunskapen har väl stegrat under de senaste 10 åren. Många i den åldersgruppen kan tom hävda att det är ett nytt påfund men tänker inte på att var ganska bortskämda med att tex kunna välja bland fler olika typer av jobb på sin tid. Jobben kunde man ha under en lång period jämförelsevis med idag då konsultverksamheter, tillfälliga jobb och rekryteringar för sådana fullkomligt exploderat.

Det var ett klassamhälle också. Var man arbetarklass var det ingen som höjde på ögonbrynen över att man inte fixade skolan utan började jobba vid löpande bandet.

Men om pappa var advokat eller läkare var det skamligt att inte klara av att ta studenten. Självmord bland sådana ungdomar var vanligt. En sorts hederskultur alltså.

Det finns nog tendenser även idag att man går i föräldrars fotspår, fortfarande är det vanligare bland barn med högutbildade föräldrar som går på högskola tex. Men kan tänka mig att det var större krav på att klara sig i skolan förr innan CSN kom och erbjöd bättre möjligheter satt läsa upp betyg, måste man betala blir det såklart mer press att sätta allt på en gång. Nog var det lite finare att klara högre studier det, det visade ju att man hade en välbärgad familj.
Jag skulle nog säga att klasserna på vissa områden finns kvar även om man jämnat ut mycket med skolreformer och därmed skapat en medelklass.
Då kanske man mer blev infödd i klassen på ett mer tydligt sätt, idag kanske det mer handlar om hemförhållanderna på andra plan, ifall man kan språket eller om man fungerar som majoriteten.

sussi83 skrev:

Vildsvin skrev:

sussi83 skrev:Jo men menar också tex 40 -talister som skaffade barn kanske inte ens visste att diagnosen existerade när de fick barn. Genombrottet på kunskapen har väl stegrat under de senaste 10 åren. Många i den åldersgruppen kan tom hävda att det är ett nytt påfund men tänker inte på att var ganska bortskämda med att tex kunna välja bland fler olika typer av jobb på sin tid. Jobben kunde man ha under en lång period jämförelsevis med idag då konsultverksamheter, tillfälliga jobb och rekryteringar för sådana fullkomligt exploderat.

Det var ett klassamhälle också. Var man arbetarklass var det ingen som höjde på ögonbrynen över att man inte fixade skolan utan började jobba vid löpande bandet.

Men om pappa var advokat eller läkare var det skamligt att inte klara av att ta studenten. Självmord bland sådana ungdomar var vanligt. En sorts hederskultur alltså.

Det finns nog tendenser även idag att man går i föräldrars fotspår, fortfarande är det vanligare bland barn med högutbildade föräldrar som går på högskola tex. Men kan tänka mig att det var större krav på att klara sig i skolan förr innan CSN kom och erbjöd bättre möjligheter satt läsa upp betyg, måste man betala blir det såklart mer press att sätta allt på en gång. Nog var det lite finare att klara högre studier det, det visade ju att man hade en välbärgad familj.
Jag skulle nog säga att klasserna på vissa områden finns kvar även om man jämnat ut mycket med skolreformer och därmed skapat en medelklass.
Då kanske man mer blev infödd i klassen på ett mer tydligt sätt, idag kanske det mer handlar om hemförhållanderna på andra plan, ifall man kan språket eller om man fungerar som majoriteten.

Medvetenhet är grundbulten och kan inte nog betonas.