Jag har alltid tänkt att det blir bättre när barnen är vuxna. Jag har kämpat med arbetslivet, samtidigt som jag har haft mycket runt barnen, plus att mitt ex då hade depression. Har tre barn, varav två har ADHD. Äldste sonen har svår problematik och det har varit mycket kämpigt - mitt ex orkade inte med det, hans depression började då, när det var som värst. Dottern blev diagnostiserad väldigt sent, hade en kris under tonåren med ätstörning.

När det äntligen ljusnade runt dottern och jag var glad över att hon repat sig, gått klart skolan och studerat, hade äldste sonen förstås behov av stöd (han har fortfarande inte gått gymnasiet, har problem med mycket övervikt, men har jobb) och yngre sonen fick en depression (det ligger i hans pappas släkt, farmor har också) och han verkade inte komma någon vart med studierna och kan inte riktigt bestämma sig vad han ska göra, äldste sonen funderar på att flytta tillbaka till Stockholm, byta jobb och bo hos oss. Och nu ringer dottern och är helt hysterisk. Hon klarar inte att skriva uppsatsen nu, och säger bara att hon MÅSTE HA hjälp. Vi kom överens om att hon tar studieuppehåll, hon ska prata med studiehandledare. Jag satte med henne en hel eftermiddag och försökte hjälpa henne få ordning på det, men det gick uppenbarligen inte.

Det blir inte bättre av att min man både jobbar för mycket och har tre styvbarn (hans första frus barn) som alla krånglar ännu mer än mina barn. Och han är också snäll och hjälpsam och kan ju inte lämna dem i sticket.

Och jag har i flera år varit ganska utbränd. Jag jobbar, men jag klarar inte alltid det så bra. Jag glömmer saker och känner att jag inte gör mitt bästa.
Samtidigt vet jag precis hur det är att inte få hjälp. Jag hade inte sånt stöd av mina föräldrar och jag ville göra bättre med mina barn. Samtidigt tänker jag ibland: Jag klarade mig kanske just för att jag var tvungen att klara mig själv? Jag undrar om inte mina barn ibland litar för mycket på att de får hjälp? Är de lite för bortskämda? Jag ställde frågan inför min yngre son och han log lite och sa ja.

Hur ska jag göra för att inte köra slut på mig själv? Jag tror också att det blir värre av att jag inte gör ett bra jobb med något - varken jobbet eller barnen eller... för att allt är för mycket. Hur kan jag minska på stressen?

Frågan är hur jag gör för att inte bli utbränd

Jag har tittat på ditt inlägg flera gånger, och inte kommit på något bra att säga.

Så inser jag att just det är problemet: det finns ingen enkel lösning på det här. Du har uppenbarligen alldeles för många "plikter", och jag tror inte att någon annan kommer att lösa det här åt dig. Så du blir helt enkelt tvungen att skala ner på något på eget initiativ.

Jag förstår att det känns svårt/omöjligt att inte hjälpa barnen, hur vuxna de än är. Men vet de hur dåligt du själv mår? Kan de hantera om du säger att du själv håller på att bli utbränd och måste ha mindre belastning?

Och så jobbet... Finns det någon pålitlig du kan diskutera med där, om det kanske går att byta ut några arbetsuppgifter eller så?

Men, som jag sade i inledningen: enkel lösning finns inte. Du har helt klart för mycket, och det måste på något sätt bli mindre. För din skull. Du har också rätt att må bra!

Mycket bra att äldste sonen har jobb. Det är mycket svårare att klara av att jobba med NPF än vad det är att klara gymnasiet. Tror dock inte att han bör flytta hem igen även om han skulle ha problem med att klara boendet. I så fall är det bättre att han får boendestöd. Då blir det ett mer självständigt liv för honom. Speciellt när ni blir gamla.

Vildsvin skrev:Mycket bra att äldste sonen har jobb. Det är mycket svårare att klara av att jobba med NPF än vad det är att klara gymnasiet. Tror dock inte att han bör flytta hem igen även om han skulle ha problem med att klara boendet. I så fall är det bättre att han får boendestöd. Då blir det ett mer självständigt liv för honom. Speciellt när ni blir gamla.

Han har dock just inte gått gymnasiet. Men det var under en period då det bara inte gick.

Nej, han klarar sig alldeles utmärkt att bo själv. Det är bara det att han inte har någon lägenhet. Det är ju inte precis lätt att hitta en lägenhet i Stockholm. Han bodde i andra-hand, sen flyttade företaget upp till Norrland och han flyttade med. Han lämnade andra-hands-lägenheten till sin syster, men hyresvärden upptäckte tyvärr att hon bodde där. Så nu finns den lägenheten inte längre tillgänglig. Dottern har hittat nytt tillsammans med sin pojkvän, men sonen har nog inte stått tillräckligt länge i bostadskön. Fast, kanske. Tanken är ju i så fall att han bara ska bo här tills han hittar något.

Ja, jag kan bara hålla med, du har helt enkelt för mycket. Tänkte på om det skulle hjälpa med stresshantering, yoga, meditation etc. Men det kan i bästa fall göra dig starkare, men du har fortfarande för mycket omkring dig.

I teorin ska barnen klara sig själva när de är vuxna men i praktiken...

Tror din äldste son att det är så lätt att få nytt jobb i Stockholm trots att han inte gått ut gymnasiet? Varför vill han flytta? Trivs han inte i Norrland el vill han komma närmare er? Det vore i så fall bäst om han hittade jobb i Sthlm först innan han flyttar in till er. Men risken är att han återigen hamnar i andrahandsboende, han står väl inte i någon bostadskö.

Den här uppsatsen, är den ett villkor för att dottern ska få ut sin examen och få jobb? Jag tror inte du kan hjälpa henne med den, möjligen läsa igenom den när hon väl skrivit den och komma med synpunkter. Annars får hon prata med studievägledaren. Hon kan inte komma springande till mamma med sådana saker. Alltså du kan ge allmänt stöd, inte fixa hennes studier.

Du får sätta ned foten och säga att du inte orkar, berätta att du är på gränsen till utbrändhet. Barnen tror annars att man alltid kommer att vara den starka som ställer upp i evighet.

ankhh skrev:Jag har tittat på ditt inlägg flera gånger, och inte kommit på något bra att säga.

Så inser jag att just det är problemet: det finns ingen enkel lösning på det här. Du har uppenbarligen alldeles för många "plikter", och jag tror inte att någon annan kommer att lösa det här åt dig. Så du blir helt enkelt tvungen att skala ner på något på eget initiativ.

Jag förstår att det känns svårt/omöjligt att inte hjälpa barnen, hur vuxna de än är. Men vet de hur dåligt du själv mår? Kan de hantera om du säger att du själv håller på att bli utbränd och måste ha mindre belastning?

Och så jobbet... Finns det någon pålitlig du kan diskutera med där, om det kanske går att byta ut några arbetsuppgifter eller så?

Men, som jag sade i inledningen: enkel lösning finns inte. Du har helt klart för mycket, och det måste på något sätt bli mindre. För din skull. Du har också rätt att må bra!

Det är som du säger inte så lätt. Jag försöker säga ifrån mera när det gäller barnen. Sa också till min man idag varför han håller på att hjälpa sonen leta efter en kartong? Han är 24 och har INTE något funktionshinder. Och även när det gäller dottern försöker jag visa upp sätt hur hon själv kan lösa saker och ting. Men hon blir ju så panisk och om inget annat hjälper så drar hon till med att hon haft självmordstankar - så att man inte vågar inte hjälpa henne.....

Hon hade bett mig ringa hennes pappa också. Jag hade svårt att få tag på honom och hon höll på och ringde både mig och honom och fick till slut tag på honom, men han somnade (??) i telefon, sa hon. Han har alkoholproblem och dottern menade att han ju uppenbarligen inte är kapabel att vara förälder just nu. Samtidigt, när jag hörde det, tänkte jag också: Måste man vara beredd på att behöva agera genast som förälder när "barnet" är 22 år? Jag förväntade mig inte att mina föräldrar skulle lösa mina problem när jag var 22. Okej, jag visste vid det läget också, att de inte fixade det. Främst för att de inte hade bil och inte var särskilt insatta i saker och ting.

Jo, jag försöker också säga det till barnen. Måste bara vara försiktig att inte just säga det när de vill ha hjälp. För då blir det lätt så att dottern tror att jag vill att det ska handla om mig och inte om henne. Så är det ju inte, men hon kan ta det så. Och att säga i förväg att de inte ska belasta mig.... det är också svårt. Jag skulle oroa mig om jag tror att de inte talar om för mig om det är något, för att skona mig. Då har jag för lite koll på situationen.

Jobbet... tja.... problemet är att när jag blir för stressad så får jag hjärnsläpp. I fredags märkte jag - och alla kollegor - att jag hade glömt något viktigt. Och ena kollegan var uppenbarligen sur på mig. De verkar ha svårt att förstå att det inte är slarv. Vet inte riktigt hur jag ska förklara, men jag ska försöka ta det med chefen ändå, ska snart ha ett sånt där utvecklingssamtal. Andra uppgifter är inte riktigt rätt grej heller, snarare att någon påminner mig lite extra. Största problemet är ju att jag glömmer nåt.

Alien skrev:Ja, jag kan bara hålla med, du har helt enkelt för mycket. Tänkte på om det skulle hjälpa med stresshantering, yoga, meditation etc. Men det kan i bästa fall göra dig starkare, men du har fortfarande för mycket omkring dig.

I teorin ska barnen klara sig själva när de är vuxna men i praktiken...

Tror din äldste son att det är så lätt att få nytt jobb i Stockholm trots att han inte gått ut gymnasiet? Varför vill han flytta? Trivs han inte i Norrland el vill han komma närmare er? Det vore i så fall bäst om han hittade jobb i Sthlm först innan han flyttar in till er. Men risken är att han återigen hamnar i andrahandsboende, han står väl inte i någon bostadskö.

Den här uppsatsen, är den ett villkor för att dottern ska få ut sin examen och få jobb? Jag tror inte du kan hjälpa henne med den, möjligen läsa igenom den när hon väl skrivit den och komma med synpunkter. Annars får hon prata med studievägledaren. Hon kan inte komma springande till mamma med sådana saker. Alltså du kan ge allmänt stöd, inte fixa hennes studier.

Du får sätta ned foten och säga att du inte orkar, berätta att du är på gränsen till utbrändhet. Barnen tror annars att man alltid kommer att vara den starka som ställer upp i evighet.

Sonen tror att han kanske kan få något jobb på ett företag som de har jobbat åt och där en förra kollega till honom jobbar. Annars flyttar han förstås inte. När han fick det här jobbet, kollade de aldrig om han gått gymnasiet. De bara utgick ifrån att han hade det.

Han flyttade upp till Östersund bara för att jobbet flyttade och för att han ju kan ha svårt att hitta ett nytt jobb. Han har varit där uppe i något år och har fortfarande inte en enda vän där. Han är helt ensam och bara längtar tillbaka till familj och vänner och till Stockholm som är hans stad.

Jo, självklart står han i bostadskön i Stockholm. Redan när han flyttade upp dit var tanken att han kan vara där uppe två, tre år kanske och att han under tiden kommer tillräckligt långt i bostadskön.

Jo, dottern måste göra den där uppsatsen, den är absolut nödvändig. Och hon har bestämt att hon ABSOLUT INTE kan skriva den i nuläget. Hon säger att hon mår jättedåligt, inte kan sova eller äta, har självmordstankar - bara pga uppsatsen. Därför SKA hon ta studieuppehåll. Så är läget. Och jag har ju först försökt höra lite försiktigt med henne om allt verkligen bara handlar om den här uppsatsen. Just nu är det nog så att hon måste ta en paus. Och det är det som gäller nu, inget annat går. Sedan vet man inte hur det går om ett halvt år eller ett år. Men jag kan tänka mig att det kan gå bättre då.

Jag håller på med yogan, har just varit idag också.