Komikern Måns Möllers hyllade soloföreställning om hans familjesituation och sonens diagnos med autistiskt syndrom. Det pendlar mellan mörkaste förtvivlan och ljusa glädjestunder när Måns varvar humor och allvar för att beskriva sitt liv med en son som inte är som alla andra.

http://www.svt.se/tv-tabla/

Attans, missade programmet. Hoppas att det finns på svtplay

Tycker som vanligt att det är bra när andra än vitrockar och habiliteringstanter talar om autism/AS.

När andra än psykdoktorer och personalkategorier lyfter frågan.

Ju mer det talas om oss i det offentliga desto bättre. Ju fler tv-serier om oss desto bättre.
Nån sade att man "exploaterar Aspergers" när man gör en figur som Sheldon i Big Bang Theory.
Min mening är den rakt motsatta: man avdramatiserar samtidigt som man gör allmänheten mer medveten.

Populärkulturen är många gånger bättre kommunikatörer än aktörer i stil med AAF och deras publikation Ögonblick.
Man kommer med bättre och roligare perspektiv än tanternas, doktorernas och pedagogernas tröttsamheter.

Idag kan man säga att man är "aspie" på diverse nätforum och folk har åtminstone nåt hum om vad det är.
Så var det inte för tio år sen och tv-serierna kan mycket väl ha en del i det. Det är rentav högst sannolikt.

Sen är det en tråkig inställning det här med "sånt får man inte skoja om!" "det är faktiskt synd om de här människorna!" - en sån attityd förminskar oss bara och skapar onödiga tabun.
Vi blir bara osynliggjorda av den sortens förmenta välvilja.

Skoja hellre om oss än patronisera oss.

Tror också att Måns Möllers insats kan betyda mycket för föräldrar till nydiagnosticerade barn.
Humor är ett utomordentligt pedagogiskt verktyg.
Långt bättre än tanternas överdrivet långsamma pedagogiska tal och von oben-perspektiv.

Vi är och ska bemötas som medborgare - inte som några satans omsorgshjon och labbråttor för pedagogiska experiment.

Kollade och tyckte showen var lite ojämn men i genomsnitt bra. Vissa saker var riktigt roliga.