Ja, en del känner ju varann och gillar varann.

Men som senupptäckt aspergare har jag ju aldrig umgåtts med andra aspergare (som jag vetat om iaf). Och nu börjar jag undra om jag klarar av det.

En del tycker inte de behöver bry sig om sin hygien. Känns som det är säkrast att umgås enbart via internet där.

Andra tycker att alla som inte följer just deras rigida hygienregler är äckel.

En del gillar inte "tanter".

En del är rasister/främlingsfientliga.

En del är stolta över sin AS och ser ned på NT och de alltför "NT-anpassade".

Jag har ju trott mig vara NT större delen av mitt liv och givetvis försökt anpassa mig efter NT-regler. Nu börjar jag undra om jag är för avvikande för NT, samtidigt som jag inte heller passar in bland AS.

AS är nog mer skiftande än NT, just därför känns det ännu svårare att hitta "besläktade själar". Reglerna för NT kan vara svåra el omöjliga att följa. Men vilka är reglerna bland AS? Inga alls, var och en har sina regler.

Hur går förresten AS-träffar till? Pratar alla öppet i stället för kallprat? Gemensamma problem och ev strategier?

Alltså, jag känner mig främmande bland okända NT. Skulle jag känna mig mindre främmande bland okända aspergare? Eller kanske mer främmande?

Jag har inte träffat så många andra med A S men min erfarenhet är att jag inte har mer gemensamt med aspergare än med andra människor generellt. Det handlar mer om grundvärderingar och där är det, av de skäl du nämnt, många aspergare som jag inte känner någon gemenskap med alls.

Jag har, efter många hintar från två olika utredningsteam, tvingats inse att min pappa helt solklart har AS.

Om de flesta med AS är som honom, skulle jag inte stå ut med dem i två sekunder. Han är den mest egotrippade, gapiga, irriterande människa jag någonsin stött på.
Han är också en av anledningarna till att vissa (så som rdos) tycker jag är för "NT" för att vara Aspie. Jag har nämligen tittat på honom hela mitt liv som ett solklart exempel på hur jag absolut INTE vill vara.

Jag har ju inte träffat andra med AS, men efter vad jag läser här, och den bild man gett mig av AS, så skulle jag inte orka med andra AS-människor.
Sedan finns det vissa undantag här på forumet. Människor som jag känner större gemenskap med än andra.

Värderingar och sånt är inte så intressant. Vore det bara för att man vill umgås med folk med samma sorts värderingar kan man ju välja vem som helst oavsett Aspie / NT status. Behållningen är ju snarare att man är på samma våglängd och kommunicerar på samma sätt. Fast, som så mycket annat, så behöver det ju inte vara så för alla man möter, men med ganska många så funkar det väldigt bra. En fördel är ju då att man har förmåga att stänga av sina NT-adaptioner annars blir det inte heller så kul.

På de Aspie-träffar jag deltagit i så har jag kännt mig markant mer avslappnad än jag vanligen brukar göra med människor jag inte känner, och tycker att det varit ganska lätt att få kontakt (utom med dem som är extra blyga, möjligen). Stämningen brukar vara lättsam och kravlös och alla kan i stort sett vara som de är. Av alla aspergare jag träffat IRL så tycker jag de flesta varit trevliga. T o m såna som kan vara maximalt irriterande online kan vara stentrevliga eller helt oförargliga IRL.

Däremot så är det väl bara några få man känt en närmare gemenskap med så att man velat ha kontakt även mellan träffar. För detta krävs att man har hyfsat liknande intressen, värderingar och att kemin stämmer, precis som alltid när man skapar vänskapsband, oavsett om man har samma diagnos eller ej. Min väninna har inte NPF men vi har så mycket annat gemensamt att det funkar jättebra ändå (nu när vi lärt oss hur den andre funkar).

Visst så står man eller kan stå ut med andra med AS men i AS världen eller på gruppboenden så är de fletsa ja alla med AS dära också männ.

på din fråga så skulle jag personligen säga av min erfarenhet så umgås på dagli-verksamhet räcker gott och väl för mig och att ha någon ställe att gå till och hänga dära men att bo allihoppa under samma tak nej..

Allra värst är det att bo på benhandlingshem där nöter alla på varandra hela tiden och går verkligen varandra på närverna vi bråkade varje dag.

det dära med att bo i dår hus kollektiv ger jag verkligen inte mycket för .
det måste gå att hitta andra sätt att bo och leva på och under..

och att bo ute på landet och arbeta på en gård med andra -handikappade
fy fan ush..

Jag hoppas att de inte finns någon som gillar tanter.

Alien skrev:Hur går förresten AS-träffar till? Pratar alla öppet i stället för kallprat? Gemensamma problem och ev strategier?

Nu var det jättelänge sen jag var på någon men på de träffar jag varit hade vi mest kul ihop; inte direkt kallprat utan ofta AS-relaterade grejer, fast inte från ett problem-perspektiv utan mer vilka grejer man ev har gemensamt. Gott om självironi och härlig humor!

Samtalsämnena kan skifta från rent trams till musik, datorer, dejting, sovvanor, matvanor, specialintressen eller Meningen Med Livet. Med några undantag så brukar tjejerna ofta vara mer pratsamma än killarna. På träffar med övervägande killar så blir det kanske mer att man gör nåt ihop, typ spelar kort eller spel, än att bara sitta och snacka.

Om detta ändrat sig sen jag var med så kan andra säkert korrigera.

Alien skrev:Alltså, jag känner mig främmande bland okända NT. Skulle jag känna mig mindre främmande bland okända aspergare? Eller kanske mer främmande?

Är det en retorisk fråga eller efterfrågar du en gissning? Du får nog prova och se. Själv har jag både känt mig hemma bland aspergare men samtidigt lite udda ändå, som att jag inte passar in där heller. Fast så tror jag många känner iofs. Alla är ju individer.

Tja... jag tror inte jag uppfattas som särskilt muppig, men det känns ändå befriande att vara en mupp bland muppar, om du förstår. Som Eddie uttryckte det nån gång "här vet att alla att jag är lite hjärnskadad så det gör inget om jag säger nåt konstigt" (fritt ur minnet).

Men aspies och NTs är individer. Det finns folk man inte står ut med, och folk som är übertrevliga!

Prova å träffa folk på nån träff eller så! Om folk är jobbiga kan man bara vända om och gå, det är ju inte svårare än så!

Personligen har jag egentligen aldrig umgåtts med andra som har AS.

Jag har lättare att umgås med människor som är utåtriktade än de som är mer inåtbundna (som jag själv för det mesta), fast det finns såklart människor som (i mina ögon) är väldigt utåtriktade fast de har AS.

Min personliga måttstock är väl såklart präglad av mina erfarenheter. I mina ögon är man t.ex. extremt utåtriktad (jämfört med mig) bara man t.ex. skrattar åt ett skämt offentligt, eller konverserar med någon när man går längs en gata full med folk.

Om jag pratar med nån som inte är så social så har jag problem att hitta på nåt sätt att vara social på.

När jag bevistade aspergerträffar senast, slog det mig hur lite kallprat det var. Man kom direkt in på ämnesdiskussioner, till att prata om någonting. Det kändes befriande & stimulerande, folk sade saker istället för att bara blaja på om ingenting som folk i allmänhet brukar.
Är det något jag hatar är det meningslöst socialt ritualiserat kackel, vilket egentligen är samma sak som när apor plockar löss på varandra.

Som aspergare kan vi ha stor gemensam värdegrund i sig, att samlas för att tillvarata våra möjligheter och rättigheter.

Hur det är och hur det funkar på de träffar som förekommer finns ju många beskrivningar av. Det är ganska avslappat, där vi kan prata lite om vad som helst ungefär som om det hade varit i vilket sällskap som helst... Skillnaden brukar framför allt vara att om det blir helt tyst en stund, så får det gärna vara tyst en stund - ett sådant läge där det i NT-världen verkar uppfattas som pinsamt och obekvämt om det är tyst, och någon genast har någon replik att fälla för att få undan tystnaden som självändamål.

Sedan är det precis som Karl och Inger är inne på mer beroende av ännu mer specifik närhet i värderingar och känslor osv om man vill umgås ännu mer privat.

Jag närmar mig nu 70 personer här på forumet som jag träffat IRL, och har fått jättebra intryck av varenda en. Umgås till och från med massor av dem som finns här i trakten.

Har varit på en del träffar även om det var ett tag sen nu.

Har väl lite blandade erfarenheter, en del träffar har varit toppen, andra har varit rätt tråkiga.


Den absolut värsta jag var på var en träff där vi tittade på tåg och järnvägar, och dom som var där hade just tåg, järnvägar och tidtabeller som specialintresse. Nån försökte övertala mig att jag borde köpa nån dyr bok med gamla tidtabeller och svartvita bilder från orten där jag bodde då....


De roligaste jag varit på är med diverse aktiviteter och det händer nåt, typ besöka Vadstena och omnejd och åka runt på diverse sevärdheter där, eller en träff där vi bl.a var på Liseberg och åkte runt i Göteborgs skärgård.

Sitta en grupp i en lägenhet i x antal timmar ger väl inte mig så mycket...

Jag har inte med automatik bättre kontakt eller gillar alla med aspergers bättre än de som är NT. I första hand handlar det för mig om personkemin.
Även jag har fått min diagnos sent i livet och levt ett NT liv, så gott jag kunnat, för att passa in. Jag skulle nog säga att jag står med en fot i varje läger.

Jag har inget emot min diagnos, för mig är den en förklaring till varför jag ofta känt mig utanför och känt mig annorlunda. Jag ser absolut inte ner på de som är NT. För mig spelar det inte så stor roll om min "vän" är NT eller har AS.
Däremot så känns stämningen ofta mer avspänd bland andra med AS, när det handlar om gruppträffar.
Nu är det väl så att de som kommer på träffen, ofta är på en rätt självständig nivå.
Det som jag tycker skiljer mest, är när det är en AS-träff, går man mer direkt på "ämnet".

Däremot behöver jag min ensammhetstid lika mycket, oavsett om det handlar om att umgås med AS- eller med NT-personer.

KrigarSjäl skrev:När jag bevistade aspergerträffar senast, slog det mig hur lite kallprat det var. Man kom direkt in på ämnesdiskussioner, till att prata om någonting. Det kändes befriande & stimulerande, folk sade saker istället för att bara blaja på om ingenting som folk i allmänhet brukar.
Är det något jag hatar är det meningslöst socialt ritualiserat kackel, vilket egentligen är samma sak som när apor plockar löss på varandra.

Ja, jag kunde inte sagt det bättre själv, att inte prata om ngt men ändå mala på.

KrigarSjäl skrev:När jag bevistade aspergerträffar senast, slog det mig hur lite kallprat det var. Man kom direkt in på ämnesdiskussioner, till att prata om någonting. Det kändes befriande & stimulerande, folk sade saker istället för att bara blaja på om ingenting som folk i allmänhet brukar.
Är det något jag hatar är det meningslöst socialt ritualiserat kackel, vilket egentligen är samma sak som när apor plockar löss på varandra.

Fruktansvärt bra sagt!
Det härligaste när man umgås med andra folk med AS är väl att man känner sig mer avslappnad tycker jag, och just det där att man faktiskt pratar om något istället för allt onödigt kallprat. Sen finns det ju självklart AS-personer man inte går bra ihop med eller inte känner någon gemenskap alls med.

Ja, det är en väldigt träffande analys där av Krigis. Vi pratar när vi har något att säga. Och kan njuta av tystnaden en stund däremellan.

KrigarSjäl skrev: Det kändes befriande & stimulerande, folk sade saker istället för att bara blaja på om ingenting som folk i allmänhet brukar..

Jag säger ofta saker istället för att blaja! Det är det NT-folket menar när de kritiserar mig för att jag inte är spontan och för att mycket jag säger är för? genomtänkt/förberett.

Min erfarenhet är att det är så mycket mer förlåtande att gå på en träff eftersom man FÅR gå undan eller sätta sej i ett hörn och läsa något istället för att ABSOLUT behöva prata hela tiden. Senast vi var hemma hos mej skrattade vi dessutom hysteriskt mycket, det var trevligt! :-D

Sen är det ju klart att man har mer gemensamt med vissa. Så är det ju alltid.

Jag har varit på en hel del Aspergerträffar och det har betytt väldigt mycket för mig och min självbild att få träffa andra som fungerar ungefär som jag gör.

Så till alla er som har bjudit in till träffar: Pemer, weasley, Inger, Agatha, tvilling99, Milyc, torATandet och Panika, - hoppas jag inte glömde någon nu - vad kan jag säga mer än ett stort Tack! Jag har känt mig välkommen överallt och det har betytt mer för mig än ni förmodligen förstår.

Det är en fantastisk känsla att inse att ett initiativ man tagit har betytt så mycket för någon av dem som varit med... På det viset har träff-arrangerandet betytt fantastiskt mycket för mig också...

KrigarSjäl skrev:Är det något jag hatar är det meningslöst socialt ritualiserat kackel, vilket egentligen är samma sak som när apor plockar löss på varandra.

Vackert väder idag du Vad gör du annars då?

Jag hoppas att jag får träffa människor med Aspergers syndrom någongång.
Det är säkerligen givande som få, fast hur ska jag orka stå ut med andra när jag knappt står ut med mig själv.

Ta det inte fel, jag tycker om den jag är men jag är ju bra underlig.

Hehe... ja, det är vi nog alla, var och en på sitt sätt...