KandiShaker skrev:Träffade en tjej med AS som var helt besatt av Ted Gärdestad. Hon tjatade hela jävla tiden om honom, hur snygg han var, hur perfekt och manlig han var.

På din beskrivning tycker jag att det låter mer som olycklig kärlek!

Miche skrev:

KandiShaker skrev:Träffade en tjej med AS som var helt besatt av Ted Gärdestad. Hon tjatade hela jävla tiden om honom, hur snygg han var, hur perfekt och manlig han var.

På din beskrivning tycker jag att det låter mer som olycklig kärlek!

Det trodde jag med, först.

Men sen visade det sig att hon var transexuell och lesbisk. Skaffade dock pojkvän ett halvår efter bomben släpptes. Pojkvännen skulle tydligen agera flickvännen i förhållandet?
Störd jävla brud.

Jag har några specialintressen som jag aldrig har tid med eftersom alla måste tala om för mig vad jag ska göra hela tiden så att jag "inte flummar iväg". Andra planerar hela min tillvaro och jag har mycket svårt att säga ifrån om jag blir ålagd en uppgift, jag måste altid maxprestera och visa att jag gör det bättre än alla andra bara för att jag inte vill göra bort mig och vill inte att andra ska skratta åt mig, det fick jag nog av i skolan.

Så fort jag får några timmar över till mina intressen så försvinner tiden och min planerande omgivning sätter upp nya regler för att jag inte ska "slösa bort min tid på onödiga saker".

Jag jobbar mycket hårt och stressar hela tiden, även om det inte finns något att göra, jag sover medvetet bara max fyra timmar per dag för att jag säkert ska sova och inte ligga och tänka (det brukar leda till depressioner och ångest). Jag vantrivs med allt omkring mig, jag förstår ingenting som händer, social är bara ett ord i mängden jag inte förstår. Jag tror jag börjar få vanföreställningar eftersom det hela tiden verkar som om alla andra pratar ett hemligt språk jag inte förstår och när jag pratar med någon ser de mest konstiga ut och går.

Allt detta utmattar mig totalt både fysiskt och mentalt så att syssla med några intressen är det inte tal om. Får jag dock möjlighet så försvinner stressvärken och tröttheten på ett kick men tiden är som sagt bortprioriterad av min omgivning som bara tycker att jag är barnslig.

Hur hanterar man detta?
Den som dikterar flest villkor är min fru som VET att jag är en aspie men hon vill inte acceptera det, det kan ju betyda att hon har gift sig med ett miffo.

fan kände mej lite lättad efter den här tråden! jag är nämligen diagnostiserad asperger, men har fan inget specialintresse eller nåt jag är extra duktig på!
det enda jag skulle kunna tänka mej att jag är en "samlare" som samlar på mej kopiösa mängder med pryttlar ;P vilket inte e så imponerande hehe

Jag har då ett special intresse... men vet inte om de bara är slump?
Det är då bilar och jag letar historik om det,har lärt mig om hur bra alla drivmedel är,vad dom är gjort av,vad alla saker i ett motorutrymme heter å är till för... jag blir tokig för jag vill ha tjejkompisar men ingen tjej varken orkar eller fattar sig på närjag börjar snacka...

Men kan va en slump bara att bilar/fordon/motor är helt upp i hjärnan på mig?

hood skrev:

alfapetsmamma skrev: Det kan lika gärna vara att man vill ha det omkring sig, vill äta det, vill ha det på sig

.

Vad gör man med brinnande specialintressen som man inte kan/vill äta/ha på sig?

jag har då lyckats äta det... (och av misstag även iklätt mig det)
fast nu kanske du inte menade brinnande så bokstavligt...

oftast så har jag ett specialintresse som jag samlar på mig en massa information om ett tag. sen blir jag less på det och strax därefter snöar jag in mig på något annat.

ett par brukar återkomma titt som tätt:
Astronomi
Skepp
Eld (men jag vill INTE bränna ner saker, snarare veta vad som styr den och hur den kan kontrolleras)