När jag får, sover jag ofta för mycket, allt över 9 timmar räknas tydligen som för mycket! Och jag som ibland sover 12 timmar.

Jag har funderat till varför jag vill sova mycket. Ville sova ganska mycket som barn och ungdom men det fick man bara inte, så jag slog bort det och tänkte att jag var normal. När jag sedan fick en autoimmun sjukdom blev det sakteliga så att jag behövde sova mer och mer. Trodde alltid det var sjukdomen. Men det kan ju egentligen likagärna vara att jag inte behövde pressa mig lika mycket och att det var svårare att ignorera kroppens signaler. Innan jag blev sjuk kunde jag vissa nätter sova jättelite för jag pluggade, och jag var nog extremt trött men det var lättare att bortse från det.

De säger att barn behöver sova mycket, särskilt små barn. Vuxna med aspergers är ju inte barn, men deras hjärnor liknar ibland barns därför att de har fler men svagare förbindelser i hjärnan mellan cellerna. En NT-vuxen har få men starka förbindelser. Då ställer jag frågan att tror ni att de som har aspergers och behöver sova mer än andra kanske behöver detta på en rent neurologisk grund?

Alla säger ju att det enbart beror på att man är så utmattad av alla intryck och sociala situationer. Men tänk om det inte är hela sanningen?

Jag är väldigt fascinerad över hur länge folk sover så om någon vill anslöja så går det utmärkt!

Just nu mår jag bäst om jag sover 10,5 timma.

Närmare nio timmar behöver jag för att må bra.

Jag som fick uppfattningen att du också led av grov insomnia. Jag sover 0-4 h per natt. Hade behövt 8 h djup sömn.

Jag sover relativt mycket också, men det här nog mer med depression att göra...

Sover jag 10 timmar brukar jag känna mig slö och bli nere för att jag sovit så länge.

Har jag varit mycket aktiv på dagen så har jag inga problem att somna ibland är jag så trött efter en dag så att jag bara vill ligga i sängen och vila.

Jag tror mina sömnvanor skulle bli mycket bättre om jag inte använder telefonen så mycket innan sänggående.

Jag tror det optimala sömnbehpvet för mig är runt 7 timmar.

Smoyy skrev:Jag som fick uppfattningen att du också led av grov insomnia.

Jag har bara väldigt lite insomni. Den inträffar om jag har mycket ångest eller oro eller måste upp "i tid" nästa dag. Skulle säga att den är högst en tiondel av mina sömnproblem.

Jag kan sova. Problemet är NÄR. Skulle jag lämnas i ett rum med mat men inga fönster (men lampor haha) så tror jag att jag skulle lägga mig senare och senare och dessutom sova ganska länge. Jag skulle alltså somna men det skulle sällan vara tider som är accepterade av mig eller samhället.

Med dagsljus och andras aktiviteter närvarande försöker jag att inte somna senare än 4-5 på morgonen men det funkar inte alltid eftersom mitt inre dygns längd inte stämmer med det riktiga dygnet. Så jag kämpar mycket med att det ska hålla sig stabilt.

Att vara inte stabil i sin dygnsrytm är nästan ett värre handikapp för mig än att ha ett väldigt sent insomnande. Jag känner att jag skulle vara nöjd om jag fick veta att jag kunde sova kl 4 varje morgon. Då skulle det t o m funka om jag måste upp 7 en dag för en natt med kort sömn klarar jag. Men med ett sådant kaotiskt sömnmönster har jag inte den blekaste om jag kommer ha sovit alls innan kl 7.

Det kan anses som ett ickeproblem och man kan väl sova när man vill som min fd läkare sa, när man är sjukskriven. Men riktigt så lätt är det inte. Folk ringer, folk vill umgås, jag vill umgås med dem, jag vill ha iallafall lite dagsljus, jag vill kunna köpa mat när affären är öppen osv.

Ger jag upp att försöka stabilisera när jag somnar så hamnar jag väldigt snabbt där jag vaknar kl 23. Det känns jättedeppigt att vakna då när hela världen precis lägger sig.

Sedan vet jag att det kommer gå ett par nätter sedan hoppar det fram till kl 4 och då kan jag göra vissa förmiddagsgrejer men man blir så fort trött på dagen efter att ha vaknat såpass tidigt. Så sedan efter ytterligare dagar hoppar sömnen fram till att jag vaknar 6-8 sådär. Och då tycker man ju att det var ju jättebra. När vanliga människor vaknar.

Men det är då tortyren kommer. Från att ha upplevt att mitt inre dygn är mer än 24 timmar långt så när jag vaknar tidigt, upplever jag att mitt inre dygn är för kort. Runt 14-15 kan jag knappt stå på benen men vet om att inte tvingar min själv i ett jättetrött tillstånd till ca 22, så kommer jag inte kunna ta en kort tupplur utan om jag somnar jag blir oväckbar och vaknar av mig själv kanske kl 23. Och då är jag på ruta noll igen!!!

Så det är bara att streta på. Jag ska låna en app som mäter djupsömn, vet inte om den är avancerad nog. Men min teori är att jag har min bästa sömn mellan kl 4 på morgonen till kl 12 på dagen. Jag känner mig helt enkelt inte utvilad om jag sover de tider en normal människa sover. Jag känner mer som om det är en lång lättare tupplur. Då kanske det inte är konstigt att det är så svårt att vara vaken hela dagen sedan.

Jag har provat dagligen i över ett år (2001 så det var ett tag sedan) att vakna i normal tid som de vanliga gör, eftersom jag gick på miljöterapin då och den var hela dagen och började tidigt. Jag trodde i min dumhet att somna tidigt det kan jag väl vänja mig vid, men det blev totalkatastrof. Det var en så dålig tid för mig att sova att jag faktiskt vaknade efter bara ett par timmars sömn, och somnade om kunde jag inte.

Så jag inser att ska jag jobba på stabilitet i min sömn så får det bli i enlighet med när min kropp sover som mest effektivt. Dvs jag kan gå genom hela dagen utan att nästan gråta rakt ut av trötthet. Jag känner att jag kommer inte behöva sömn förrän det är dax.

Då kan man ju säga att sätt klockan på 13 och somna 4 så blir det lagom timmar kanske. Jag gör faktiskt så i perioder. Tills kroppen hoppar framåt i tiden och vägrar sova på sin sömntid. jag går ändå upp när klockan ringer och kan hålla det mönstret i en vecka. Men till slut kollapsar det, kraften inombords är för stor och jag är för klen så till sist så stänger jag av klockan och sover mera.

Det gick bättre innan då det fanns en sömnmedicin som jag tålde och som var effektiv. Jag fick "nolla" dvs hålla fast min dygnsrytm tre gånger i veckan så om det drog sig lite gjorde det inget för jag kunde skruva tillbaka med ett piller så var det finfint! Men nu finns inte den medicinen mer och andra sömnmediciner har inte alls samma egenskap tyvärr. Så jag är lämnad åt att rent mekaniskt försöka lösa detta.

Har använt massa olika trick, men inget funkar ju!

Att du trodde jag har insomni är inte så konstigt. Försenad och instabil sömnfas finns som diagnos MEN ingen läkare vet vad det är! Inte ens de som jobbar med aspergers /ADHD där det är extra vanligt.

Min förra läkare skulle skicka mig på KBT för att att jag skulle lära mig slappna av och inte oroa mig vid sänggåendet då jag PRECIS hade förklarat att i de allra flesta fall känner jag ingen oro vid sänggående och jag grubblar inte, det är bara att jag inte är sovtrött än.

Hur kan detta problem vara så osynligt både i aspergervärlden och bland läkare som sysslar med personer med aspergers?

Det är klart, insomni är mycket vanligare, men det känns så fel att ha en insomnidiagnos fast jag INTE har insomni.

Det är självklart jättejobbigt att ha insomni och inte få de timmarna man behöver, men man blir bara sur som derpad dygnsrytmsskadad när läkaren kör hela sömnhygienrasket för dem. Jag lider med de som har det som jag och måste leva ett vanligt liv. Jag hade detta även som barn och ungdom och ung vuxen men det var ju bara att bita ihop. Jag tror jag gjorde slut på min självdisciplin under de åren. Att alltid gå upp fast man inte sovit tillräckligt. Jag kan det inte numera fastän jag försökt, men då kunde jag somna "i tid" på ren sömnbrist. Så då kunde jag somna runt 1 och gå upp runt 6.

Jag vet inte varför det yttre tvånget inte funkar längre. Men det känns som störningen helt gradvis blivit sämre för varje år. Jag märker det när jag ser tillbaka, att för några år sedan var det LITE bättre.

Jag tycker sjukvården skulle göra mer för att hålla dessa två sömnproblem mer åtskilda eftersom råd angående dem inte gäller mellan varandra.

Så ja, man kan ha en svår sömnstörning och samtidigt få tillräckligt med sömn (de dagar man inte måste upp men då är det ju bara tillfälligt).

Jag kikade på din omröstningstråd men lyckades inte lista ut vad jag skulle kryssa i där. Jag ska fundera lite till.

När jag har varit långtidssjukskriven och tagit möjligheten att sova helt enligt min egen "klocka" har jag kommit fram till att jag har en dygnsrytmförskjutning, men normalt är den stabil.

Om jag, efter att har undersökt mina gränser, håller mig inom mina gränser för var jag kan göra på en dag, då somnar jag kring 3-snåret på natten och vaknar kring 12 eller strax före 13. Jag tycks alltså behöva lite drygt 9 timmar i normalfallet. Fast det är inräknat diverse uppvaknanden under natten, ska sägas.

Om jag har (över-)ansträngt mig en dag, t.ex. med för mycket socialt, stökig miljö, eller bråk med FK, då sover jag mycket längre, upp mot 12-13 timmar. Det tyder ju på att det är något i dagens upplevelser som påverkar sömnbehovet, oklart om det är den sensoriska bearbetningen eller om det händer något annat neurologiskt vid överansträngning.

Jag har också, i många år sammanlagt under olika perioder, anpassat mig till "normal" dygnsrytm. Eller i alla fall försökt. Det där med att somna när man "ska" har aldrig fungerat för mig hur trött jag än varit, så det har blivit många sömnbristdagar i livet.

Sen det här med vårdpersonal. Jag har ju också varit med om att de helt vägrar tro på att det finns dygnsrytmstörningar, och inte tar till sig när man säger att man verkligen har försökt med alla de vanliga råden mot insomni. (En del av dem är bra, f.ö., men numera tillämpar jag dem lite senare på kvällen/natten.) Men. Jag har bytt läkare (igen), och vid vårt första möte sade jag lite försiktigt "Jag *tror* att jag har dygnsrytmstörning också". Han log stort och sade "Jag tror aldrig att jag har träffat en Aspergare som inte har störd dygnsrytm". Jag tror att det syntes på mig hur förvånad och lättad jag blev.

Ja, jag sover lätt 12 timmar om jag får. Först då känner jag mig utvilad och kan orka hitta på saker.
Jag trodde länge att det berodde på att jag var socialt utmattad eller att det var pga för många intryck, men under det senaste året har jag inte haft någon sysselsättning och tagit det lugnt. Jag har gjort vad jag behövt i långsamt tempo - och ändå vill jag få mina 12 timmars sömn (men dessa 12 timmar är ibland på natten och ibland på dagen, mitt dygn förskjuts ofta).

ankhh skrev:Jag kikade på din omröstningstråd men lyckades inte lista ut vad jag skulle kryssa i där. Jag ska fundera lite till.

(...)

"Jag *tror* att jag har dygnsrytmstörning också". Han log stort och sade "Jag tror aldrig att jag har träffat en Aspergare som inte har störd dygnsrytm". Jag tror att det syntes på mig hur förvånad och lättad jag blev.

Jag skulle nog tagit "Jag tror jag har mild förskjuten sömnfas och somnar senast kl 2. Mitt dygn är ganska stabilt."

Rätt taskig omröstning när jag på något vis utelämnade någon timma.

Men om du somnar 3 med sommartid så är klockan bara 2 jue! Fast ska man vara ärlig tror jag man blir lite hemmablind som aspergare. Man vänjer sig att folk sover konstigt. En "vanlig" människa skulle nog anse att kl 3 var väldigt sent!

Min fd läkare tog många år på sig men sedan insåg hon att människor med ADHD hade väldiga problem att komma på hennes morgontider så hon var snäll nog att ge eftermiddagstider till folk med NPF. Det var också ett visst erkännande.

Jag kollade just på en Malou efter 10 på Youtube och blev lite sur. Någon sa att det är farligt att sova mycket och om man sover 7 timmar komprimeras sömnen och blir effektiv, och sover man i 7 timmar finns inga hälsorisker. 7 timmar kan jag sova ibland, men hela tiden? Undra hur många 7-timmarspass man måste ha innan sömnen har komprimerats och man skuttar upp ur sängen? Och 14 grader skulle det vara i rummet och det skulle vara samma kyla under täcket.

Men brrr!

Jag sover för lite, tror jag. Är jättetrött efter kl 20, kämpar för att hålla mig vaken tillräckligt länge för att ge 13-åringen hans sömnmedicin. Sen kan jag ofta ändå inte somna på flera timmar. Vaknar ofta mitt i natten, ibland somnar jag om, ibland inte. Vaknar ofta också för tidigt, kl 3-5. Det blir värre när jag har gjort för mycket eller blivit stressad av olika anledningar. Har jag haft några lugna veckor brukar jag somna 22-23 och vakna 6-8. Men det händer inte så ofta, livet med fyra barn är inte så lugnt!

kiddie skrev:

Smoyy skrev:Jag som fick uppfattningen att du också led av grov insomnia.

Jag har bara väldigt lite insomni. Den inträffar om jag har mycket ångest eller oro eller måste upp "i tid" nästa dag. Skulle säga att den är högst en tiondel av mina sömnproblem.

Jag kan sova. Problemet är NÄR. Skulle jag lämnas i ett rum med mat men inga fönster (men lampor haha) så tror jag att jag skulle lägga mig senare och senare och dessutom sova ganska länge. Jag skulle alltså somna men det skulle sällan vara tider som är accepterade av mig eller samhället.

Med dagsljus och andras aktiviteter närvarande försöker jag att inte somna senare än 4-5 på morgonen men det funkar inte alltid eftersom mitt inre dygns längd inte stämmer med det riktiga dygnet. Så jag kämpar mycket med att det ska hålla sig stabilt.

Att vara inte stabil i sin dygnsrytm är nästan ett värre handikapp för mig än att ha ett väldigt sent insomnande. Jag känner att jag skulle vara nöjd om jag fick veta att jag kunde sova kl 4 varje morgon. Då skulle det t o m funka om jag måste upp 7 en dag för en natt med kort sömn klarar jag. Men med ett sådant kaotiskt sömnmönster har jag inte den blekaste om jag kommer ha sovit alls innan kl 7.

Det kan anses som ett ickeproblem och man kan väl sova när man vill som min fd läkare sa, när man är sjukskriven. Men riktigt så lätt är det inte. Folk ringer, folk vill umgås, jag vill umgås med dem, jag vill ha iallafall lite dagsljus, jag vill kunna köpa mat när affären är öppen osv.

Ger jag upp att försöka stabilisera när jag somnar så hamnar jag väldigt snabbt där jag vaknar kl 23. Det känns jättedeppigt att vakna då när hela världen precis lägger sig.

Sedan vet jag att det kommer gå ett par nätter sedan hoppar det fram till kl 4 och då kan jag göra vissa förmiddagsgrejer men man blir så fort trött på dagen efter att ha vaknat såpass tidigt. Så sedan efter ytterligare dagar hoppar sömnen fram till att jag vaknar 6-8 sådär. Och då tycker man ju att det var ju jättebra. När vanliga människor vaknar.

Men det är då tortyren kommer. Från att ha upplevt att mitt inre dygn är mer än 24 timmar långt så när jag vaknar tidigt, upplever jag att mitt inre dygn är för kort. Runt 14-15 kan jag knappt stå på benen men vet om att inte tvingar min själv i ett jättetrött tillstånd till ca 22, så kommer jag inte kunna ta en kort tupplur utan om jag somnar jag blir oväckbar och vaknar av mig själv kanske kl 23. Och då är jag på ruta noll igen!!!

Så det är bara att streta på. Jag ska låna en app som mäter djupsömn, vet inte om den är avancerad nog. Men min teori är att jag har min bästa sömn mellan kl 4 på morgonen till kl 12 på dagen. Jag känner mig helt enkelt inte utvilad om jag sover de tider en normal människa sover. Jag känner mer som om det är en lång lättare tupplur. Då kanske det inte är konstigt att det är så svårt att vara vaken hela dagen sedan.

Jag har provat dagligen i över ett år (2001 så det var ett tag sedan) att vakna i normal tid som de vanliga gör, eftersom jag gick på miljöterapin då och den var hela dagen och började tidigt. Jag trodde i min dumhet att somna tidigt det kan jag väl vänja mig vid, men det blev totalkatastrof. Det var en så dålig tid för mig att sova att jag faktiskt vaknade efter bara ett par timmars sömn, och somnade om kunde jag inte.

Så jag inser att ska jag jobba på stabilitet i min sömn så får det bli i enlighet med när min kropp sover som mest effektivt. Dvs jag kan gå genom hela dagen utan att nästan gråta rakt ut av trötthet. Jag känner att jag kommer inte behöva sömn förrän det är dax.

Då kan man ju säga att sätt klockan på 13 och somna 4 så blir det lagom timmar kanske. Jag gör faktiskt så i perioder. Tills kroppen hoppar framåt i tiden och vägrar sova på sin sömntid. jag går ändå upp när klockan ringer och kan hålla det mönstret i en vecka. Men till slut kollapsar det, kraften inombords är för stor och jag är för klen så till sist så stänger jag av klockan och sover mera.

Det gick bättre innan då det fanns en sömnmedicin som jag tålde och som var effektiv. Jag fick "nolla" dvs hålla fast min dygnsrytm tre gånger i veckan så om det drog sig lite gjorde det inget för jag kunde skruva tillbaka med ett piller så var det finfint! Men nu finns inte den medicinen mer och andra sömnmediciner har inte alls samma egenskap tyvärr. Så jag är lämnad åt att rent mekaniskt försöka lösa detta.

Har använt massa olika trick, men inget funkar ju!

Att du trodde jag har insomni är inte så konstigt. Försenad och instabil sömnfas finns som diagnos MEN ingen läkare vet vad det är! Inte ens de som jobbar med aspergers /ADHD där det är extra vanligt.

Min förra läkare skulle skicka mig på KBT för att att jag skulle lära mig slappna av och inte oroa mig vid sänggåendet då jag PRECIS hade förklarat att i de allra flesta fall känner jag ingen oro vid sänggående och jag grubblar inte, det är bara att jag inte är sovtrött än.

Hur kan detta problem vara så osynligt både i aspergervärlden och bland läkare som sysslar med personer med aspergers?

Det är klart, insomni är mycket vanligare, men det känns så fel att ha en insomnidiagnos fast jag INTE har insomni.

Det är självklart jättejobbigt att ha insomni och inte få de timmarna man behöver, men man blir bara sur som derpad dygnsrytmsskadad när läkaren kör hela sömnhygienrasket för dem. Jag lider med de som har det som jag och måste leva ett vanligt liv. Jag hade detta även som barn och ungdom och ung vuxen men det var ju bara att bita ihop. Jag tror jag gjorde slut på min självdisciplin under de åren. Att alltid gå upp fast man inte sovit tillräckligt. Jag kan det inte numera fastän jag försökt, men då kunde jag somna "i tid" på ren sömnbrist. Så då kunde jag somna runt 1 och gå upp runt 6.

Jag vet inte varför det yttre tvånget inte funkar längre. Men det känns som störningen helt gradvis blivit sämre för varje år. Jag märker det när jag ser tillbaka, att för några år sedan var det LITE bättre.

Jag tycker sjukvården skulle göra mer för att hålla dessa två sömnproblem mer åtskilda eftersom råd angående dem inte gäller mellan varandra.

Så ja, man kan ha en svår sömnstörning och samtidigt få tillräckligt med sömn (de dagar man inte måste upp men då är det ju bara tillfälligt).

Oj vilken text. Läste äntligen igenom allt. Hade säkert gått bättre om jag vågat testa min concerta idag. Skjuter upp det hela tiden. Intressant att läsa hur din sömn beter sig, trodde inte man kunde ha sån extrem ojämn rubbning av sömnen. Förstår att det måste vara jobbigt det där också och det är trist att det inte finns kunskap om det i vården. Över lag är sömnstörningar något som måste läggas mer energi på med utredningar och bättre behandlingar.
Jag har i alla fall upptäckt orsaken till min insomnia. Låg dopamin. Har börjat dricka en kopp kaffe om dagen och somnar inom 30 min. Ett uppvaknande istället för 3-7 st. Helt sjukt att så lite kunde göra så mycket för mig.

Smoyy skrev:Oj vilken text. Läste äntligen igenom allt.

Ja jag märkte när den var klar att sjitt vad lång den blev! Funderade på att skriva en kortversion oxo men sedan iddes jag inte.

Jag skulle vilja att det fanns inom vården någon som kunde förklara mitt problem, precis som de gör (om de är bra) om det är nåt annat man inte riktigt greppar eller har all info om. Men de kan inget förklara för de vet ingenting.

Men istället får jag försöka "utbilda" DEM och förklara för dem. Någon gång gjorde jag en utskrift från en sömnsajt som jag gav.

Man är helt hänvisad till tips på internet som kan vara totalt hittepå. Vissa metoder är visst beprövade, bl a något som kallas kronoterapi, men sedan kom en studie med ökade cancerfall hos de som använde detta!

Den bästa förklaringen tror jag jag fick från en Horizon-dokumentär, minns den bara vagt, men det handlade om sömn i allmänhet. Minns inte vad det var för ämne, men en relativt enkel kemikalie som finns även i växter som nollställer dygnet varje dag. Och det kunde förhålla sig så att de med mina problem har för lite och sedan tar det slut ju äldre man blir.

Ska se om jag kan hitta den igen. Jag ser ganska mycket dokus så jag blandar ihop dem.

Tack för att du orkade läsa hela texten. Jag får skärpa mig fan och skriva kortare.

Dom dagar då jag inte har några tider att förhålla mig till så somnar jag i regel mellan 23.00 och 00.00, för att därefter vakna upp mellan 8.00 och 9.00. Men däremot så blir det så att jag alltid blir plötsligt trött mitt på dagen och sover då flera timmar i sträck. Idag till exempel så var jag normalt utvilad imorse, men ändå så somnade jag 12 på dagen och vaknade upp vid 17.00, sen sitter man där med en valfri koffeinhaltig dryck för att ta sig ur det nyvakna groggytillståndet.

Visst, ibland så får jag fallande nivåer av blodsocker vilket gör en plötsligt sömnig, men behovet av att halvt sova bort dagen inträffar oavsett om jag har lågt blodsocker eller normalt blodsocker.

Jag sover rätt så dåligt så jag vet inte exakt hur många timmar det blir per dygn. De senaste dagarna har jag dock legat lite extra i sängen. Men det beror på att jag håller på att återhämta mig från ett kraschat förhållande.

Men det stämmer nog att vi sover mer än genomsnittet. Men det beror nog på att våra hjärnor arbetar på ett annat sätt och behöver mer vila.

Sover definitivt "för mycket", behöver 9-10 timmar sömn för orka ta mig igenom dagen.
Tror dock det kan bero mycket på att min sömnkvalité är dålig... Har allergier som får min näsa att svälla igen under natten, vilket säkert får mig att sova kasst. Blir även extremt lätt sönderstressad, vilket får mig att antingen drömma mardrömmar eller gnissla tänder under natten, vilket garanterat försämrar min sömnkvalité.
Försöker lösa detta, men det är svårt när vardagsstressen är för stor.

Men har du inte skaffat en bettskena hos tandläkaren? Det har jag.

Sover för mycket.. Inte vet jag. Igår natt var det en vaken period mitt i natten och sen vaknade jag halv sju. Kändes inte så kul efter en arbetsvecka. Men jag sov väl ändå kanske sju timmar, så vad gnäller jag för? Ja va fan vet jag.
Inatt var det sömn från strax före tio till efter åtta. Det kändes bra. Tror inte sömnbehovet beror på Asperger. Tidigare när jag inte hade andra åkommor kunde jag ibland sova lite, typ två till fyra timmar eller så, om det krävdes. Men så blev jag väl utbränd eller nåt till sist.

Plasticfck skrev:Sover definitivt "för mycket", behöver 9-10 timmar sömn för orka ta mig igenom dagen.
Tror dock det kan bero mycket på att min sömnkvalité är dålig... Har allergier som får min näsa att svälla igen under natten, vilket säkert får mig att sova kasst. Blir även extremt lätt sönderstressad, vilket får mig att antingen drömma mardrömmar eller gnissla tänder under natten, vilket garanterat försämrar min sömnkvalité.
Försöker lösa detta, men det är svårt när vardagsstressen är för stor.

Jag har bettskena som jag har fått hos tandläkaren och kortisonnässpray (pga allergi) som jag fått på vårdcentralen. Funkar bra med båda. Fast jag sover ju inte särskilt bra trots det...

Jag sover i snitt ca 7 timmar. Det räcker och jag upplever vardagen flyt på utan några som helst större problem. Måhända att humöret inte alltid är på topp, men jag mår bra av att sova sju timmar.

Det värsta misstaget jag begick var att experimentera med min sömn, i syfte att hinna med allt som jag inte hann med, flera saker vill jag uträtta när jag går upp i varv, läsa böcker, gymma, springa samt mycket därtill; allt mellan himmel och jord. Så för att utmana mig själv och pröva vad jag gick för; sådant gör jag ofta när jag har god håg. Hursomhelst, ska det noteras att mixtra med sömnen var en av mina riktig stora blunders.

Begå inte samma misstag, bättre är successiv anpassning mot ett bestämt mål om det är tvunget effektivsera eller ni precis som jag hamnar i energifylda perioder -- inte riktigt mani fast nära därpå -- inte ens då ska man ta risker eftersom det i regel slutar illa i efterhand trots frånvaron av varningsklockor under experimenterandet.

Om kroppen signalerar sina behov var då uppmärksam, inte nog med det, lyssna in din kropps signaler och känn efter. Vi kan inte skjuta upp eller ignorera dessa, det leder endast till större bekymmer framöver; och tro på mig när jag säger detta, jag har personligen erfarenhet av ämnet och kan dessutom intyga det genom att länka ett riktligt underlag därför; så ni ska avrådas från att trotsa kroppens sömnbehov. Nu gick det visserligen bra för mig. Däremot gick det mindre bra för en vän, han kämpade under flera månader att hamna i rätt sömnfas efter att mixtrat med sin sömn.

När jag sover 6 timmar börjar problemen sakta men säkert dyka upp i periferin; och vid 5 timmars sömn märker jag knappt vad som är fram eller bak, upp eller ner -- ni förstår vitsen. Fast omgivningen märker inte omedelbart min sömnbrist, så lär de senare få erfara ett dåligt humör samt snarstuckenhet som uppkomma härvid.

Jag behöver ofta sova middag som en liten unge. Och när jag är ledig kan jag ligga och tryna till framåt halv tolv.

kiddie skrev:Jag kollade just på en Malou efter 10 på Youtube och blev lite sur. Någon sa att det är farligt att sova mycket och om man sover 7 timmar komprimeras sömnen och blir effektiv, och sover man i 7 timmar finns inga hälsorisker. 7 timmar kan jag sova ibland, men hela tiden? Undra hur många 7-timmarspass man måste ha innan sömnen har komprimerats och man skuttar upp ur sängen? Och 14 grader skulle det vara i rummet och det skulle vara samma kyla under täcket.

Men jösses, vad var det för sadist?

Jag brukar behöva minst 9 timmars sömn för att känna mig någorlunda som en människa, och då behöver jag ändå ofta ta en tupplur på eftermiddagen. Eftersom min dygnsrytm också är något förskjuten är det rena tortyren de dagar jag verkligen måste gå upp tidigt, pga jobb eller annat, för jag funkar väldigt dåligt om jag sover för lite och är morgontrött som få.

Kahlokatt skrev:Jag behöver ofta sova middag som en liten unge. Och när jag är ledig kan jag ligga och tryna till framåt halv tolv.

Skönt att sova!

Jag sover också relativt mycket, men brukar ofta inte ta powernaps på dagarna, men ibland kam det vara skönt.

Sen är det nog bra att ha bra nedvarvningsrutiner innan man går till sängs för att få så bra sömn som möjligt, detta är något jag brukar slarva med.

Sjuckert skrev:

kiddie skrev:Jag kollade just på en Malou efter 10 på Youtube och blev lite sur. Någon sa att det är farligt att sova mycket och om man sover 7 timmar komprimeras sömnen och blir effektiv, och sover man i 7 timmar finns inga hälsorisker. 7 timmar kan jag sova ibland, men hela tiden? Undra hur många 7-timmarspass man måste ha innan sömnen har komprimerats och man skuttar upp ur sängen? Och 14 grader skulle det vara i rummet och det skulle vara samma kyla under täcket.

Men jösses, vad var det för sadist?

Jag brukar behöva minst 9 timmars sömn för att känna mig någorlunda som en människa, och då behöver jag ändå ofta ta en tupplur på eftermiddagen. Eftersom min dygnsrytm också är något förskjuten är det rena tortyren de dagar jag verkligen måste gå upp tidigt, pga jobb eller annat, för jag funkar väldigt dåligt om jag sover för lite och är morgontrött som få.

Det enda som är farligt med för mycket sömn är väl om man har en svår depression och knappt orkar ta sig ur sängen vilket kan leda till att man gör andra ohälsosamma val och risken för att dö tidigt i hjärtsjukdom ökar.
Samt grejen att om man ligger för mycket i sängen så sover man bort sitt liv (med det inte sagt att man inte får sova alls).

Jag mår nog bäst om jag kommer upp skapligt tidigt varje dag, men alla är vi olika.

Ny forskning: Hjärnan behöver djupsömn för att rensa bort slagg. Visst måste det få ta olika lång tid i olika hjärnor?