Nu ska min treåring äntligen utredas, inte för att få en diagnos utan för att vi ska få veta hur han funkar och få en pedagogisk plan. Bra. Men nu har jag börjat fundera över mig själv mer än någonsin, och tror nog att det är läge för utredning.

Min vardag håller på att braka ihop. Det är inte första gången, men nu har jag ett barn att ta hand om och jag håller än en gång på att förstöra mina studier, trots att jag (vid 26 års ålder) äntligen haft vett att börja ägna mig åt mitt begåvningsområde. Jag fixar det helt enkelt inte. Många övriga egenheter gillar jag att ha, och mina tidigare problem i förhållanden finns inte längre eftersom jag nu har en partner som inte vill hålla handen eller småklappa på mig. Men det andra känns akut nu. Vore det inte för att jag har barn hade jag haft självmordstankar.

Jag har ingen kontakt med psykvården längre. Efter många års kamp fick jag 2005 komma till psykvården, någonting som inte gick förrän jag försökte begå självmord. Den metoden tänker jag inte använda igen. Även där var det konstigt i ett par år, sedan fick jag komma till en klok psykolog som förstod, respekterade och gillade mig. Men han fick ett annat jobb. Efter det fick jag komma till en arbetsterapeut för att klara vardagen, men eftersom jag har problem att klara vardagen missade jag möten och fick till slut ett brev om att de avskrivit mitt ärende eftersom jag inte kommit dit och därmed antogs klara mig fint själv. Så nu har jag inte haft kontakt med dem på flera år och räknar inte med att lyckas ta mig in smidigt igen.

När vi var på bvc med sonen frågade de mycket om mig, hur jag är som person, hur jag var som barn och hur jag tänker inom vissa områden. Mina svar var som de var, och barnläkaren verkade tycka det hela var väldigt intressant. Om det är så att jag är aspie borde det ju också vara intressant för sonens utredning. Så vad tror ni, kan jag kolla med läkaren eller bvc-sköterskan och kanske få hjälp genom dem? Eller prata med barnneuropsyk när vi väl kommer dit (vilket lär dröja ett tag)?

Bara att förstå M-CHAT-frågorna är ett helt projekt (exempel: jag har aldrig trott att han är döv men halva släkten har tjatat om det, svarar jag ja eller nej då?), och när jag skulle registrera mig här tog det en lång stund att förstå vad jag skulle göra med bil- och kattbilderna och varför (vadå människa eller maskin? Är det en existentiell fråga? Ett internskämt?).

och när jag skulle registrera mig här tog det en lång stund att förstå vad jag skulle göra med bil- och kattbilderna och varför (vadå människa eller maskin? Är det en existentiell fråga? Ett internskämt?)

Samma här. Tog mig tre-fyra försök innan jag lyckades.

Hej och välkommen!

Frågorna är för att hindra spambotar att registrera sig. Endast människor kan svara.

Bara en varning: Det finns en risk att soc kan blanda sig i och börja tycka man är olämplig som förälder enbart därför att man har AS, om de skulle få nys om det – vilket de kan få genom vården. Beror på var man bor och hurpass okunnig och fördomsfull soc är just där, men tidvis har här bara vällt in föräldrar som har haft det problemet, och som inte såvitt här har gått att bedöma har framstått som sämre föräldrar än några andra.

Kolliderar på ett fruktansvärt sätt med de behov man själv kan ha av utredning och hjälp, som verkar väldigt påtagliga för dig, så jag är ledsen att jag måste skriva det. Men bättre veta vad man kanske måste se upp för...

Kan inte hjälpa till med detaljkunskaper och är inte förälder själv, så jag hoppas flera hittar till tråden. Eller så kan du starta en i Barn och föräldraskap.

Alien: jag listade ut det efter en stund. Men det slog mig att det måste vara väldigt många som haft problem med den biten och med "frågan", speciellt på det här forumet!

Zombie: Tack. Det är klart värt att ha i åtanke, även om jag inte tror att de är så rigida här (på gott och ont, får man väl säga, tror väl inte att barnen till pundarmorsorna som ibland försöker sparka upp porten här har det så bra). Den frågan tror jag faktiskt att jag skulle kunna ta upp med barnläkaren, han verkar vara en person som förstår sig på sådant.

Just det här med vardagen (att hålla hemmet rent, framförallt) är ju inte bra för sonen. Det får jag erkänna. Till saken hör dock att jag klarar att hålla hur fint som helst bara jag lyckas städa ordentligt en gång och ser till att det aldrig börjar förfalla. Jag behöver bara förstå mig själv och få koll på hur jag ska behålla sådana strukturer så jag inte får panik och ser allt braka samman om jag missar en del av det (hoppas det gick att förstå). Vad gäller det andra är det knappt någonting som påverkar sonen alls, och enstaka saker (vår gemensamma tendens att snöa in på intressen) berikar snarare vår samvaro och min sons utveckling. Jag var ju hos psykologer ganska frekvent under hans första år också, och det var inga problem. De kunde också se att mitt barn var tryggt och att jag klarade det hela. Men som sagt, jag ska hålla det i tankarna.

Jag tänkte att jag skulle försöka ringa sonens läkare och fråga lite, eftersom jag tror att man kan fråga honom om lite vad som helst. Men faaan... Jag vet inte hur man pratar i telefon. Det värsta jag vet är att ringa någonstans där jag kommer behöva förklara vem jag är!

Så. Jag lyckades presentera mig och formulera mina tankar. Barnläkaren och jag ska höras i början av nästa vecka och träffas för att prata om det här, inte minst som förberedelse för sonens utredning, och sedan ska han se vad han kan göra för att hjälpa mig till rätt ställe.