Som människor har vi en gemenskap, även mer så genom de olika och specifika lagren som särplägar och differentierar oss - fänglsar, allinerar, "befriar oss?"

Jag kommer ihåg en mening i min ungdoms patetiska poesi: "Jag har varit hos människor, men fann ingen tröst". Någonstans där, i den meningen, kan jag rekoncilera med mig själv även idag; Icke oäven eller medvetet ignorant, alltid skeptisk, alltid frågande, alltid undrande.

Hur är du? I vilket sammanhang finns du?

När jag var 16 skrev jag en text som började med "jag inser nu att jag inte hör hemma någonstans"...
Vet inte, men jag tänkte direkt på det när du skrev om din ungdomspoesi och när jag läste ordet "sammanhang" i din text...

Nej, nu har jag inte längre precis den känslan, jag tillhör ju någonstans i vissa aspekter av mitt liv åtminstone...jag har hittat hem i vissa avseenden...jag är en del av vissa sammanhang... fast jag lever ett ganska inrutat liv enligt vissa... och ibland tänker jag att det vissa tycker stämmer... jag trivs bäst i ett mindre sammanhang... större sammanhang (världssituationen som det ser ut just nu t.ex. och så mycket annat som hänger) förvirrar mig och gör mig ledsen... där vill jag inte vara..

Jag finns alltså någonstans,
men ofta känns det som att jag har en sida som jag inte mött hos någon annan med undantag 2 personer som jag anar är lite som jag... Drömmaren, grubblaren, undraren, den som hittar skönhet i små saker, som suger åt sig allt fint som naturen kan ge, himlen och löv på träd, fåglar och djur...det kan hända att jag går och tittar uppåt och förundras över molnen eller stjärnorna... känner mig flummig, men det är en sida av mig... sådan är jag... Funderar på olika saker... funderar på något varje dag... även saker som jag vet att det inte finns något svar på...
drömmer om saker som -realistiskt sätt- aldrig kommer att finnas...

annars är jag introvert, försöker inte vara till besvär för andra, tacksam för det goda som livet har att ge och är betydligt mer integrerad nu än tidigare...
i mitt lilla sammanhang...

(och sedan en massa annat negativt är jag också.... men sådant är jag också...)

Vet inte om jag uppfattat din fråga rätt, men hur som helst de var de tankar jag fick... det var en intressant fråga du ställde...

Jag lever i en parallell (stavade jag det rätt?) värld där mina egna tankar är de enda som existerar.

mnordgren skrev:Jag lever i en parallell (stavade jag det rätt?) värld där mina egna tankar är de enda som existerar.

Ja, du stavade det rätt. På grund av engelskans stavning parallel är många osäker på den stavningen.

lost skrev: "Jag har varit hos människor, men fann ingen tröst".

Det citatet känns som det träffar huvudet på spiken om hur det känns att vara aspergare. Man försöker förstå och smälta in, men lyckas aldrig med det, i alla fall aldrig helt, och det är ständigt något som känns fel med de flesta sammanhang där man vistas bland "vanligt folk".

Hur är du? I vilket sammanhang finns du?

Jag har väl visserligen lärt mig en hel del om hur NT fungerar genom att hela mitt vuxenliv stånga huvudet blodigt mot den där väggen mellan AS och NT. En hel del NT-beteenden har jag tagit till mig, och rätt många av dem trivs jag dessutom ganska bra med, men inte alla, och väldigt många förstår jag fortfarande inte, eller behärskar i alla fall inte särskilt bra.

Sedan jag fick diagnosen har väldigt mycket klarnat, och jag har lättare kunnat skilja ut vad som är problem i tillvaron och varför. Retrospektivt kan jag se att människor jag har trivts med nog ofta har varit AS eller liknande, eller i alla fall haft en del drag av det. Jag har vänner jag trivs bra med som säkerligen är NT, men de är inte typiska NT alls, utan har en hel del egenheter även om de kanske ofta inte är i närheten att kvala in på någon diagnos.

Diagnosen har också gjort att jag fått lättare att avgöra var jag ska anstränga mig att anpassa mig och var jag kan dra ner på det för att spara på krafterna. Förut var det bara ett allmänt töcken av att försöka smälta in i någon diffus och svårbegriplig värld.

Jag känner mig som en när personer runtom mig fungerar på samma sätt som jag gör. Det är på grund av att jag varit så öppen i min ungdom som min värld har skärrats. När jag var yngre var jag full av åsikter och tankar. Tankar som var "för stora" för de människor jag hade runtom mig, åsikter som folk inte förstog eller skrattade åt. Jag har varit väldigt vaksam, hört saker jag inte borde hört från en längre distans. Människor snackar grymt mycket skit om varandra men när de träffas är de gulliga som små dansande möss. För att många varit kvicka i käften och jag har mer haft en process inom mig, så har jag blivit kallad dum trots att jag hanterade ämnet från många olika aspekter, medan de hade EN syn på saken. Fast jag fortsätter att slåss, jag tänker inte ge upp för att det bryter mig samman, jag är hyperkänslig men försöker ändå kontrollera tankarna. Ger jag upp, t ex. slår mig fri och bara bryr mig om mig själv så har jag förlorat för alltid. Jag kan fortfarande bry mig om mig själv med andra människor i tankarna, gå min egen väg och använda min kunskap på ett effektiv sätt och fortfarande gå segrande ur livet. Jag är som sagt hyperkänslig, så ibland kan jag känna mig utanför för att människor försöker få allting att framstå så enkelt, när det faktiskt inte är det. Sen när människor försöker förklara hur saker skall göras när de själva inte har försökt med det, då rinner bägaren över. Och när de skall berätta att saker görs på ett visst sätt, jag menar va? Vartenda problem i mitt liv har jag löst på mitt sätt och lyckats betydligt mycket snabbare än många andra. Samtidigt måste jag försöka förstå att de fungerar som de gör och jag fungerar som jag gör, så ibland kan det bli lite kaotiskt inombords. Det är precis som att man har en egen värld inuti sig själv som man hellre befinner sig i, än den som är utanför. Jag säger absolut inte att jag är någon perfekt prototyp av människan, bara att vi måste släppa till lite ibland. Jag har aldrig tyckt om att se saker och ting från ett och samma håll. Jag vet inte, även nu när jag förklarar så känns det konstigt. Verkligt, men konstigt. Lyckas jag "boosta" upp mitt självförtroende igen så lär jag passa betydligt mera in. Nu har jag mer eller mindre accepterat mitt tänkande, jag känner mig inte lika dum i huvudet som i tonåren.

Jag försöker leva upp till de mål jag satt för mig själv, i min värld, samtidigt som jag försöker orka med det som min omgivning ber mig om, i den värld vi alla befinner oss i, för att göra det jag måste för mitt liv. Är det någon som förstår hur jag menar?

lost skrev: "Jag har varit hos människor, men fann ingen tröst".

Förresten, varifrån kommer citatet? Jag känner igen det och trodde det var Fröding, men det verkar ha varit ett blindspår.

Kvasir skrev:

lost skrev: "Jag har varit hos människor, men fann ingen tröst".

Förresten, varifrån kommer citatet? Jag känner igen det och trodde det var Fröding, men det verkar ha varit ett blindspår.

Jag vet inte, antagligen stulet någonstans, men det kan hända att det var eget

lost skrev:"Jag har varit hos människor, men fann ingen tröst".

Känner också igen mig mycket i den här meningen. Jag upplever väldigt sällan att jag kan nå fram till människor, och finner därför ingen tröst av umgänget. Ofta känner jag mig på sätt och vis bara ensammare i andras sällskap.

lost skrev:Hur är du? I vilket sammanhang finns du?

Jag tvivlar seriöst ofta på om jag överhuvudtaget är verklig . Jag finns åtminstone inte i något sammanhang alls.

earlydayminer skrev:Ger jag upp, t ex. slår mig fri och bara bryr mig om mig själv så har jag förlorat för alltid.

Det här är vad jag har gjort. Jag har slagit mig fri från så gott som alla jag kände (inte för att det var så många), och koncentrerar mig bara på mig själv. Jag vet att jag har förlorat om jag fortsätter på den inslagna vägen, men jag gör det ändå ett tag till, för jag saknar oftast viljan och orken att leva och kämpa för något bättre.

earlydayminer skrev:Jag försöker leva upp till de mål jag satt för mig själv, i min värld, samtidigt som jag försöker orka med det som min omgivning ber mig om, i den värld vi alla befinner oss i, för att göra det jag måste för mitt liv. Är det någon som förstår hur jag menar?

Jag förstår hur du menar. Jag tror du gör rätt också.

Jag tror jag förstår hur alla menar.
Känner igen mig mycket i vad både lost och TheBoxSaysNo skriver. I det Earlydayminer skriver ser jag en som liknar någon jag skulle ha velat vara men aldrig har haft ordning eller överblick till (eller hade självförtroende och klarsyn till som ung); i Anastasia, om jag lägger till en längtan jag aldrig har lyckats släcka; i Kvasir i upplevelsen av det mer yttre.

Vet inte vad eget jag skulle skriva.
Någon skillnad mellan mig och resten av världen är det uppenbarligen. Men skillnaden kan vara att den finns och jag är ett tomrum.

Anastasia: Om jag kunde dela med mig av det jag känner till någon här på forumet så skulle det vara till dig. Vare sig du vill eller inte, du behöver en gnista. Föreställ dig en tumme och ett pekfinger skapa en gnista, en gnista som sätter igång en hel himmel av fyrverkerier. Bokstavligt betyder det att en kedjereaktion skapas av en känsla.

För jag saknar oftast viljan och orken att leva och kämpa för något bättre.

Den är inte borta än. Du har fortfarande viljan kvar, det som saknas är väl styrkan. Dessutom är det inte speciellt enkelt att resa sig upp på egen hand. Du har ändå sökt dig hit! Och du är fortfarande kvar. För mig är varje steg framåt ett steg framåt, varje steg man tar har en betydelse. Och det är inte någon spirituell bs.

Jag känner mig så jävla maktlös och det skadar mig.

Tack för dina ord Zombie, du är bra snäll!

earlydayminer skrev:Jag känner mig som en när personer runtom mig fungerar på samma sätt som jag gör. Det .....långt inlägg....... Är det någon som förstår hur jag menar?

Ja men visst känner jag igen mig! Det finns personer som jag litar mycket på som fanns i mitt liv när jag var 16 som vittnar om att jag höll på så där redan då och jag kommer ihåg hur jag tyckte det var helt normalt. Hamnade på en plats i arbetslivet där det var uppskattat så jag har inte motarbetats utan uppskattats för den egenskapen, att se det breda, nya infallsvinklar, det nya och förändringar.

Egentligen är det fantastisk egenskap som behövs och att känna självförtroende i sitt seende och kunna förmedla det till andra vid behov på ett sätt så dom inte blir rädda tror jag är en del. Man kritiserar ju inte utan bara speglar omvärlden på ett annat sätt, som min kära brukar säga om mig. Och nästan alltid finns det en poäng i betraktelsen som är värd att tänka till om.

Önskar fler fick mod och plats att förgylla världen med sina tankar!

Jepp, så fort jag har lyckats distanserat mig själv från mig själv lite mer så skall vi utbyta tankar tycker jag!

Zombie skrev: i Anastasia, om jag lägger till en längtan jag aldrig har lyckats släcka;

Det kan du lägga till för mig också. Om jag verkligen inte ville leva så skulle jag väl inte göra det heller, antar jag. Jag är väldigt ledsen, men jag har ju fortfarande en längtan efter andra människor, (samtidigt som jag hatar dem och vill vara ifred). Men jag kan egentligen aldrig känna någon glädje över något jag gör, det är bara tidsfördriv.

earlydayminer skrev: Den är inte borta än. Du har fortfarande viljan kvar, det som saknas är väl styrkan.

Det som saknas är nog mest hoppet. Jag kan verka ganska stark till det yttre och jag har satt upp vissa mål för mig själv, men jag är ju fortfarande nästan helt tom inuti. Det kommer jag inte ifrån, hur jag än väljer att leva.

earlydayminer skrev:Jepp, så fort jag har lyckats distanserat mig själv från mig själv lite mer så skall vi utbyta tankar tycker jag!

Distansiera på du men gå inte för långt ut i rymden bara.

nog för att jag läser kosmologi så det skulle ju vara intressant att hamna i en annan galax men jag tror jag föredrar jorden ett tag till....

Anastasia: Du behöver ovillkorlig kärlek. (?)

Aspkvinna: Hehe, jag skall försöka hålla mig kvar någonstans mittemellan.

earlydayminer skrev:Anastasia: Du behöver ovillkorlig kärlek. (?)

Aspkvinna: Hehe, jag skall försöka hålla mig kvar någonstans mittemellan.

Vem behöver inte det!

Hon vet vad jag menar.

lost skrev:Jag kommer ihåg en mening i min ungdoms patetiska poesi: "Jag har varit hos människor, men fann ingen tröst".

Tycker inte det är ett dugg patetiskt, det låter rentav som självaste Strindberg!

KrigarSjäl skrev:

lost skrev:Jag kommer ihåg en mening i min ungdoms patetiska poesi: "Jag har varit hos människor, men fann ingen tröst".

Tycker inte det är ett dugg patetiskt, det låter rentav som självaste Strindberg!

Vet du att det kommer från Strindberg, eller låter det bara som det ? Jag gillar meningen hursomhelst.

earlydayminer skrev: Anastasia: Du behöver ovillkorlig kärlek. (?)

Ja, jag tror det är det jag behöver.

Är det fortfarande ingen som verkligen vet varifrån citatet kommer? Jag är så gott som säker på att det är ett känt citat, men kan för mitt liv inte komma på vem det ursprungligen kommer ifrån. Google var tyvärr inte hjälpsam den här gången.

Skriv det på det sättet du tror att Fröding eller Strindberg skulle ha skrivit det.

Strindberg den gamla uven. Skulle ha varit kul och träffa honom.

Heh, vad skall man säga? "Jag har varit hos människor, men fann ingen tröst" var egencitat från min gryning/dag/skymning poem som aldrig blev avlsutad (som tur var!)
I vilket fall, det fanns rätt mycket andra floskler i den, som "Jag minns dessa somrar som lyste upp själens väggar. Barnens skratt, mitt skratt - en melodi av liv, som en dröm, och mitt ansikte sken som gryningens sky". BAH! Gammalt skräp!

ps. Oavesett vem som är ursprunget till citatet så är det dock inget konstigt att det känns bekant. Det är ju är rätt allmängiltigt