Hej.

Jag har nu efter att under en lång tid ignorerat och försökt glömma min diagnos, börjat försöka bearbeta allt och rannsaka mig själv.

Jag fick min diagnos när jag var 13 eller 14 tror jag. Jag tyckte inte om det, det kändes bara dåligt att få veta att man är "trasig" och har brister som inte går att fixa. Så jag ignorerade det en lång stund.

Tiden gick och jag vågade gradvis börja tänka på det jag försökt gräva ner så djupt och forma en uppfattning om min diagnos. Idag tänker jag såhär:

Jag tror starkt på self-improvement och vill tro att jag kan fixa min asperger. Jag är intresserad av utvecklingspsykologi och vill tro att allt ligger i miljö och inget i arv. Jag lägger i hemlighet skulden på mina föräldrar. Faktiskt är det så att min pappa högst troligen har asperger (självuttalat), och min mamma troligen något åt det hållet (hon är iaf absolut ingen balettdansös i det sociala spelet), och jag vill tro att det är min uppväxt med dem som har gett mig mina aspergerdrag. Faktum är att jag var hos 3 olika psykologer innan mina föräldrar lyckades få diagnosen på mig. Jag vill bara bli av med min asperger. Jag vill kunna förstå andra utan att behöva anstränga mig, jag vill ha många goda vänner, och dela skratt, tankar och upplevelser med dem. Jag vill inte leva ensam, för de andra verkar ha så kul tillsammans.

Nu blev det tungt kanske, men jag kan iaf säga att jag vill tror på att alla är olika, och att i en perfekt värld skulle vi förstå varandra så bra att vi inte behövde några stämplar eller diagnoser.

Jag har inte berättat om min diagnos för någon, och försökt hålla det hemligt, vilket har gjort att jag aldrig har haft någon att prata om det med.

Nu känner jag att det skulle vara skönt att bara kunna va helt ärligt och prata om det med någon, någon likasinnad som har liknande problem. Jag har ingen i min vänskapskrets som jag vill ta det med, dels pga att jag skäms, och för att jag inte vill komma med en massa konstiga problem till dem. Jag känner att det skulle va bättre att prata med någon som har gått igenom/går igenom liknande problem.

Hur tänker du? Hur lever du med din diagnos ifall du har en? Ska vi prata om det?

Jag är en kille i 20års åldern, pluggar ingenjörsprogram på högskola, gillar att motionera, spela DotA, och laga mat (eller kanske mest att äta den ).

Släng iväg ett meddelande eller mail

Skulle säga att träning ger färdighet.

plåtmonster skrev:Skulle säga att träning ger färdighet.

Träning i vad och varför? NT-skådespeleri är det iaf många med AS som blir allvarligt utbrända och utmattade av, för vissa blir tillstånden kroniska.

Hör gärna av dig till mig. jag sitter i samma båt som dig. jag behöver också prata med någon som förstår mitt handikapp.

Jag tycker det är modigt det du gör att du nu väljer att prata med någon likasinnad. Det är starkt gjort.