Detta sista har jag oroat mig mycket över, ända sen jag såg en film om Hassela på 70-talet. Tycker inte det är bra metod att bryta ned icke-npf-personer heller, men tydligen fortsätter den metoden att användas på framför allt missbrukare och ingen bryr sig.

Men vad har Janne Larsson med detta att göra? Visserligen intressanta artiklar om hans framfart (som tydligen gått längre än jag trodde). Du menar att hans kampanjer också kan skada neuropsykiatrin och främja en återgång till den psykodynamiska synen? Det vore ju illa i så fall men jag trodde alla fattat att han bara är en scientologitomte som man inte kan ta på allvar?

Tyvärr tror jag det finns många som tar scientologitomtar på aldeles för stort allvar. Särskilt om de inte vet att det är just det de är. De är farliga som fan såna där tror jag. Idéer har en förmåga att bita sig fast om man inte har de kritiska glasögonen på sig. Efter ett tag minns man inte var man hörde det och det blir en del av ens "kunskapsförråd".

Har aldrig funderat över att det finns behandlingshem som försöker bryta ner npfare förrän Nisses inlägg. Låter ju fullständigt vettlöst, men kan kanske förklara en del historier nyligen från ett behandlingshem.

Janne Larsson är måhända en scientologtomte, men han lär tydligen få sina åsikter publicerade i Lärarnas Tidning. Jag själv har själv en syster som är lärare och motståndare till diagnoser. Hon säger att diagnoser är ovetenskapligt och detta har hon läst i lärarförbundets tidning och Ordfront. Jag tror tyvärr att det inte finns konsensus om att neuropsykiatri är seriöst.

När det gäller missbrukare ska de vara "tacksamma" att de överhuvudtaget får någon hjälp.

Inte bryta ned npf:are specifikt utan bryta ned alla, i synnehet om man har missbruksproblem också för då betraktas allt man tänker, känner och vill som manipulationsförsök och uttryck för 'missbrukarpersonligheten'. (Har jag fått beskrivet för mig, har lyckligtvis inga egna erfarenheter av sånt.)

Har man då ett annat sätt att fungera så är det klart att de satsar extra hårt på att bryta ned dessa särskilt avvikande 'beteenden' och omdrilla en till en normal och skötsam individ.

Även när det gäller ätstörningar o dyl så behandlar man alla lika, vilket kan ställa till oerhörd skada om man inte fattar att somliga faktiskt inte funkar som andra och tål det som normalpersonen kanske tål.

Det Inger skriver stämmer med vad massor av folk med egen erfarenhet förmedlade till mig under sjuttio- till nittotalen.

Jonte skrev:Tyvärr tror jag det finns många som tar scientologitomtar på aldeles för stort allvar. Särskilt om de inte vet att det är just det de är. De är farliga som fan såna där tror jag. Idéer har en förmåga att bita sig fast om man inte har de kritiska glasögonen på sig. Efter ett tag minns man inte var man hörde det och det blir en del av ens "kunskapsförråd".

Kan inte upprepas ofta nog.

Även det har jag sett för mycket av redan innan strömmen av ärenden med folk man vet har npf.

*******************************************************

Inger skrev:Märkligt inställningen på vissa instutitioner utvecklas medan andra står kvar och stampar på samma ställe som för halvsekel sedan.

Eller så ser de inte själva parallellen mellan sitt eget beteende och sina företrädares för hundra år sedan. Fullständigt naturligt i så fall, tror jag. Dels är historien något högst abstrakt för folk i allmänhet, dels vill ju ingen se sig själv som ett sådant monster som hyggliga människor uppenbarligen saknar skydd mot att bli mot grava avvikare de inte förstår. Dåförtiden var det fånar, idioter, vanartiga och sinnessjuka man hade redskap att skilja ut men inte att förstå; nu är det oss.

(På det "medicinska" området alltså; sedan tillkommer ju de socialt utstötta osv. på samma tidlösa vis.)

Jag vill bara förtydliga mig själv. Att jag absolut inte sympatiserar med metoderna om att bryta ner människor, oavsett de är missbrukare eller inte, på behandlingshem typ Hassela och liknande. Ingen människa ska behandlas illa. Om man nu vill få missbrukare och kriminella att sluta upp med detta, då tror jag på att man får jobba med att uppmuntra deras goda sidor.

Jag uppfattade nog redan det förra inlägget ungefär så, nisse. Då tycker vi lika.

Glömde en bisats och kanske ett par meningar:

Zombie skrev:[...] Dåförtiden var det fånar, idioter, vanartiga och sinnessjuka man hade redskap att skilja ut men inte att förstå; nu är det oss.

[...]

Och "missbrukarna" (ända sedan sjuttiotalet utan att läget har förbättrats).

Utom salongs-, makt- och aktiemissbrukarna förstås. Högstatusmissbruken. Vilket är allt utom ett skämt, jag vill se belägg för att just de varianterna skulle vara något annat än just missbruksbeteenden innan jag tror det.

Hej!

Alien skrev:Detta påminner mig om när små barn förr i tiden måste vistas på sjukhus längre tider. Då uppmuntrades inte föräldrars besök, eftersom barnen blev oroliga efteråt. Naturligtvis för att de då vågade visa sina känslor. Om föräldrarna höll sig borta förträngde barnen sina känslor av saknad och övergivenhet, vilket var bekvämt för personalen. Nuförtiden inser man att barn behöver kontakten med sina föräldrar, helst varje dag, och föräldrar får vara där så mycket de kan.

Barn och ungdomar som av olika skäl hamnar i fosterhem eller på instution får oftast en väldigt strikt reglerad kontakt med familjen. Socialen, eller vem det nu är, begränsar hårt telefonkontakt, mejl och besök. Varför då? Jo, barnet/tonåringen längtar hem väldigt mycket. När barnet/tonåringen har kontakt med sina föräldrar och syskon, blåser det liv i denna längtan efter att få komma hem. Därför begränsas kontakten, för att barnet/tonåringen lättare ska anpassas till sin nya miljö. Barnet/tonåringen börjar till slut att inse att det inte får komma hem, och anpassar sig till slut i den nya miljön.

Det är aldrig bra att separera barn och föräldrar, men ibland är det nödvändigt om det i hemmiljön förekommer missbruk av alkohol eller droger, kriminalitet eller våldsbrott. Barn lider oftast av att inte få bo hemma. Att begränsa kontakten med den biologiska familjen är aldrig bra, såvida det inte föreligger en risk att mamma/pappa ska skada barnet.

I en dansk TV-dokumentär för ett tag sen tog man ifrån en utvecklingsstörd kvinna hennes sexåriga son. Sonen grät och längtade hem, och undrade varför mamman övergivit honom. Mamman saknade sin son hela tiden. När sonen blev 18 flyttade han genast hem till mamman. Senare skaffade han en egen lägenhet nära mamman. Vad var vunnet av det omhändertagandet? Sonen led, mamman led, och så fort sonen var myndig flyttade han hem igen.

Stödinsatser i hemmet är oftast bättre än ett omhändertagande. Men det finns inga resurser, för det ska sparas. Och först när det gått riktigt åt pipan omhändertar myndigheterna barnet, ibland på för lösa grunder. Är det inte bättre att lösa skolsituationen för ett barn som vägrar gå i skolan, istället för att sätta barnet på instution och tvinga barnet att uppträda så normalt som möjligt?

Hälsningar

Lilla Gumman

Lilla Gumman skrev:Stödinsatser i hemmet är oftast bättre än ett omhändertagande. Men det finns inga resurser, för det ska sparas. Och först när det gått riktigt åt pipan omhändertar myndigheterna barnet, ibland på för lösa grunder. Är det inte bättre att lösa skolsituationen för ett barn som vägrar gå i skolan, istället för att sätta barnet på instution och tvinga barnet att uppträda så normalt som möjligt?

Vi vet det där, de som verkligen behöver förstå är de sociala myndigheterna och de som bestämmer reglerna för hur de sociala myndigheterna får/ska agera!

Idag har jag haft ett en timme långt samtal med en tjänsteman på Socialstyrelsens tillsynsenhet i Umeå. Jag har länge tänkt ringa dit och göra dem uppmärksamma på hur det ser ut runt om i landet, även i deras område alltså, när det gäller hur Socialtjänsten och Bup fungerar kring barn med npf och hur dålig kunskapen om npf är. Artiklarna om Jonas blev den inspiration jag behövde.

Jag pratade om en del ärenden i deras områden som jag varit inblandad i. Om berörda personer vill så ska jag skriva till SoS om det också, nu kunde jag bara ta det lite mer allmänt och anonymt s a s.

Det verkar som om SoS blir mer och mer medveten om hur det är med LVU och den bristande kompetensen både inom soc och inom Bup.

SoS har på regeringens uppdrag gjort en landsomfattande tillsyn av hela barnpsykiatrin. Rapporterna från denna omfattande tillsyn är inte klara än, man håller på. Vi får väl se vad det leder till, det har ju redan skrivits en hel del om hur bup i Sthlm:s läns landsting fungerar.

Kan du skriva om tjejen på Asp också? (Om det är ok med krignelhora och hennes kompis förstås.)

Ljuvligt att läsa, A! Heja!

@Inger

Nix, det ärendet finns det alltför mycket suspekta oklarheter i. Dessutom är ju andra redan inblandade. Jag går aldrig in i ärenden som jag inte har full insyn i, då blir det lätt bara FEL.

A skrev:@Inger

Nix, det ärendet finns det alltför mycket suspekta oklarheter i. Dessutom är ju andra redan inblandade. Jag går aldrig in i ärenden som jag inte har full insyn i, då blir det lätt bara FEL.

Tycker du att du vet nog om oss för att ta med oss som några i högen? (Oss betyder mig och dotra, eller dotra och mig i det här fallet.)

Nya artiklar i "fallet Jonas":
jag-kanner-helt-igen-mig-i-jonas-t12666.html

@A-mamma: Mejla mig om vad du menar med "oss i högen"