Jag upplevde när jag var yngre att jag var väldigt duktig på att "spela det sociala spelet" som gick ut på att skaffa sig en ställning i den sociala gruppen. Jag gjorde det liksom inte av fri vilja utan för att jag kände mig tvungen. Det är helt enkelt så här man beter sig resonerade jag.

Jag upplevde att jag spelade detta spel tills någon gång i mitten av gymnasiet. Då blev motsättningarna för stora mellan mitt inre och omvärlden och jag började förlora denna "förmåga" jag upplevde mig haft och blev allt mer udda, fick allt mer ångest vilket ledde till depressioner och framförallt till fobier, bland annat social fobi.

Jag tror att även då jag upplevde att jag spelade detta "spel" i mina ögon på ett perfek sätt så upplevdes jag som lite av ett orginal av min omgivning. Jag upplevde att jag "låg före". De andra var enkla eller tröga. Trots denna inställning föll det inte alltid ut som jag ville i slutänden. Jag tänkte för långt, såg hur mina intensioner slog fel och att resultaten inte blev som jag ville. Jag var missförstådd.

Jag tror emellertid att många i min närhet anpassade sig till mitt sätt att vara, för att jag var färgstark och de såg mellan fingrarna på mina avvikelser då de kanske sågs som roande.

När dessa avvikelser senare i livet började få en allt mer negativ ton så var det många som övergav mig och slutligen stod jag utan vänner.

Jag tror jag har varit ganska smickrande när jag umgåtts i grupp med andra människor. Gett bekräftelse till folk jag uppskattat. De jag inte uppskattat har jag bara ignorerat eller behandlat på ett kyligt sätt, ibland försökt frysa ut ur gruppen.

Jag har så länge jag kan minnas valt ut få människor, ofta en, som jag blivit attraherad av på olika sätt och i och med det försökt bli nära vän med. Jag har lyckats i vissa fall. Jag kan minnas att jag alltid valt kompisar som jag på något sätt blivit attraherad av utseendemässigt, även från det manliga könet, (jag är själv kille). Vänskapen har alltid blivit udda, men givande i vissa fall. Utseendet har ofta gått först som sagt i vänsökandet men i vissa fall har jag tytt mig till karaktärsstarka personer.

Det ska sägas att jag idag har litet behov av att umgås med andra och helst spenderar min tid på egen hand, i hemmet, där jag ägnar mig åt diverse skapande aktiviteter, hantverk t.ex.

Om ni känner igen er eller har synpunkter på detta vore det jättekul att höra dem

Jag kan inte säga att jag känner igen mig i annat än att jag som yngre också fascinerades av och ville bli vän med vissa personer på rätt ytliga grunder. Nåt "socialt spel" förstod jag mig dock inte alls på så jag fick nöja mig med att beundra dem på avstånd.

Har ö h t aldrig varit särskilt bra på att anpassa mig till situationen utan har snarare haft problemet att jag varit lite för mycket "mig själv" oavsett om det passar sig eller inte. Är väl först på senare år jag inbillar mig att jag delvis börjat kunna anpassa mig lite till olika situationer & personer och uppföra mig hyfsat, men då sker det automatiskt och är inget jag medvetet tänker på.

Inger skrev:Jag kan inte säga att jag känner igen mig i annat än att jag som yngre också fascinerades av och ville bli vän med vissa personer på rätt ytliga grunder. Nåt "socialt spel" förstod jag mig dock inte alls på så jag fick nöja mig med att beundra dem på avstånd.

Har ö h t aldrig varit särskilt bra på att anpassa mig till situationen utan har snarare haft problemet att jag varit lite för mycket "mig själv" oavsett om det passar sig eller inte. Är väl först på senare år jag inbillar mig att jag delvis börjat kunna anpassa mig lite till olika situationer & personer och uppföra mig hyfsat, men då sker det automatiskt och är inget jag medvetet tänker på.

Hej Inger! Tack för ditt svar. Ja det jag pratar om här var till stor del sådan jag var som just yngre. Idag är jag annorlunda, väldigt.

Jag har varit mig själv genom livet även om jag kamiljontat mig lite men skillnaden på då och nu är att nu kan jag reflektera över mig själv och mitt handlande, mer objektivt, utifrån.

Och att nu så börjar jag inse att jag är ett orginal, att jag alltid varit ett orginal. Det var först i tonåren när jag började känna att mina inre olikheter från andra blev för stora som jag fick ångest över hur jag var och vad jag gjorde. Då rasade det för mig och det var också då som min bekantskapskrets stadigt började krympa.

Jag inbillar mig att jag är ett socialt flockdjur men nu tror jag att jag faktiskt inte är det. Jag samarbetar dåligt i grupp och för mycket sällskap tröttar ut mig. Jag gillar att vara på egen hand. Då och då när andan faller på kan jag vara social men då blir det mer intimt och med en eller få personer.

kakmonstret skrev:Och att nu så börjar jag inse att jag är ett orginal, att jag alltid varit ett orginal. Det var först i tonåren när jag började känna att mina inre olikheter från andra blev för stora som jag fick ångest över hur jag var och vad jag gjorde. Då rasade det för mig och det var också då som min bekantskapskrets stadigt började krympa.

Jag förstår. Jag fattade nog rätt tidigt att jag var avvikande på nåt sätt men hade aldrig nåt behov av att "vara som alla andra" så därför gjorde det mig inget.

Jag inbillar mig att jag är ett socialt flockdjur men nu tror jag att jag faktiskt inte är det. Jag samarbetar dåligt i grupp och för mycket sällskap tröttar ut mig. Jag gillar att vara på egen hand. Då och då när andan faller på kan jag vara social men då blir det mer intimt och med en eller få personer.

Känner jag igen. Förutom att jag aldrig inbillat mig att jag varit något socialt flockdjur. Är väl först nyligen som jag börjat gilla människor ö h t.

(Måste tyvärr åka till stan nu.)

kakmonstret jag gillar ditt nick
Stämmer rätt bra in på mig, jag gillar kakor och när man fikar så ska det vara kakor och ska jag bjuda på något vill jag helst bjuda på kakor, goda kakor

Har väl av och till tänkt mig som annorlunda men inte riktigt förstått det.
Det var iofs många som var annorlunda i staden jag bodde i, vi hade en kille på dagis som var cpskadad eller något.
Vi förstod sällan vad han sade men han kunde ofta göra sig förstådd ändå, om inte annat så fick hans syster översätta.
Själv byggde jag saker som mina vänner inte ens skulle drömma om ens om de gick på tekniska museet.
Minns när morfar ville att vi skulle gå vidare när jag hittat en jättestor motor man kunde manövrera med en liten ratt, skitkul för en sexåring som tråkade ut morfar i en halvtimme med den där stora motorn som snurrade för glatta livet.

nano skrev:kakmonstret jag gillar ditt nick
Stämmer rätt bra in på mig, jag gillar kakor och när man fikar så ska det vara kakor och ska jag bjuda på något vill jag helst bjuda på kakor, goda kakor

Har väl av och till tänkt mig som annorlunda men inte riktigt förstått det.
Det var iofs många som var annorlunda i staden jag bodde i, vi hade en kille på dagis som var cpskadad eller något.
Vi förstod sällan vad han sade men han kunde ofta göra sig förstådd ändå, om inte annat så fick hans syster översätta.
Själv byggde jag saker som mina vänner inte ens skulle drömma om ens om de gick på tekniska museet.
Minns när morfar ville att vi skulle gå vidare när jag hittat en jättestor motor man kunde manövrera med en liten ratt, skitkul för en sexåring som tråkade ut morfar i en halvtimme med den där stora motorn som snurrade för glatta livet.

Hihi hej nano! jaa kakor är gott! Nästan alla slags. Bäst är kladdkakan tycker jag

Det tekniska är roligt och intressant tycker jag också. Jag har också alltid gillat att bygga och montera och meka med små saker. Vad roligt det lät med du och din morfar med motorn

Jag har inte heller reflekterat över min annorlundahet förrän nu då jag är i kontakt med psykiatrin och det visar sig på så sätt. Det är skönt för mig att få läsa om detta och förstå vissa samband och orsaker. Jag trodde att jag var ett hopplöst fall förut men nu börjar saker te sig mer logiskt.

Jo hej
Men vad tycker du om sådana där hårda kakor?
Sådana som kakmonstret brukar frossa i.

Kul att man kan glädja
Och vet du vad, man kan upptäcka fördelar hela tiden, fast det är lite dubbelt iaf för mig.
Förutom nackdelarna (som iaf jag inte bryr mig så mycket om), så har jag insett några saker nyligen som jag råkar vara märkligt bra på i jämförelse med många andra som jag trott varit lika enkelt för de flesta andra.
Det dubbla är att det känns som om världen förlorat förmågan alla människor hade, fast den förmågan har ju aldrig funnits tydligen.
Stöter på den ibland men jag trodde jag bara var lite bättre än snittet på saker jag är intresserad av.
Fast det verkar som om en del ingenjörer har en liknande förmåga så helt unik är jag nog inte ändå, bara en av alla ovanliga men existerande människor

Verkar som den sociala cluelessnessen beror på att andra hjärnfunktioner har ockuperat det som skulle bli social färdighet.
Har varit lite kul att ett par tester där man får sitt resultat i diagramform så hamnar systemtänkarrelaterade saker utanför diagramet
Folk har faktiskt spontant berättat det för mig och läst texter lite då och då och sagt "men nano, det här stämmer ju in på dig" fast det har oftast haft med något socialt att göra.

Jag gillar maryland cookies mycket! Sedan gillar jag euroshoppers variant på dem de är oväntat goda.

Det låter klart som du har begåvning och fallenhet för det tekniska. Det är häftigt tycker jag.

Jag sägs vara händig men vete tusan...jag har väl själv inbillat mig det men ja, jag kanske är bra på små obskyra pillgrejer men sätt mig att tapetsera en lägenhet och jag kommer grisa ner fullständigt...
Tror det har att göra med min iver och slarvighet kombinerat. Glad amatör eller vad säger man?

På äntligen hemma ser det enkelt ut och man blir inspirerad men det går sedan på tok

Jag hade aldrig några vänner när jag gick i skolan och gymnasiet. Det är först på senare år jag lyckats få några stycken. Det är riktiga vänner, så'na man kan lite på i alla väder.
Det sociala spelet har jag aldrig förstått mig på. Inte heller nu för tiden.

kakmonstret jag har tittat på ditt foto och jag tror jag hittat orsaken till att det blir kaos, du måste ta av dig kakmonstretkostymen innan du börjar tapetsera

Näe skoja bara, när jag tapetserar blir det lite kladdigt men det torkar man ju bort med en trasa.

Jo maryland är goda, speciellt chokladvarianten, alldra bäst är de där kakorna som inte håller så länge.
De man köper på vissa konditorier, fast det finns inte så många bra ställen.
Jag vet två bra ställen i Stockholm

Hej nano mmmm konditorikaaakor! Synd att de är bakom glas annars hade jag glufsat i mig allihop, till konditorns förtret.

Mm det går inte så bra att tapetsera i min lurviga kostym

Åh impad är jag över att du klarar sånt. Jag har fått höra att man i alla fall ska smeta ner de där "våderna" (pappersremsorna) och låta dem ligga och svälla. Så lite kan man

kakmonstret skrev:Jag upplevde när jag var yngre att jag var väldigt duktig på att "spela det sociala spelet" som gick ut på att skaffa sig en ställning i den sociala gruppen. Jag gjorde det liksom inte av fri vilja utan för att jag kände mig tvungen. Det är helt enkelt så här man beter sig resonerade jag.

Jag upplevde att jag spelade detta spel tills någon gång i mitten av gymnasiet. Då blev motsättningarna för stora mellan mitt inre och omvärlden och jag började förlora denna "förmåga" jag upplevde mig haft och blev allt mer udda, fick allt mer ångest vilket ledde till depressioner och framförallt till fobier, bland annat social fobi.

Jag tror att även då jag upplevde att jag spelade detta "spel" i mina ögon på ett perfek sätt så upplevdes jag som lite av ett orginal av min omgivning. Jag upplevde att jag "låg före". De andra var enkla eller tröga. Trots denna inställning föll det inte alltid ut som jag ville i slutänden. Jag tänkte för långt, såg hur mina intensioner slog fel och att resultaten inte blev som jag ville. Jag var missförstådd.

Jag tror emellertid att många i min närhet anpassade sig till mitt sätt att vara, för att jag var färgstark och de såg mellan fingrarna på mina avvikelser då de kanske sågs som roande.

När dessa avvikelser senare i livet började få en allt mer negativ ton så var det många som övergav mig och slutligen stod jag utan vänner.

Jag tror jag har varit ganska smickrande när jag umgåtts i grupp med andra människor. Gett bekräftelse till folk jag uppskattat. De jag inte uppskattat har jag bara ignorerat eller behandlat på ett kyligt sätt, ibland försökt frysa ut ur gruppen.

Jag har så länge jag kan minnas valt ut få människor, ofta en, som jag blivit attraherad av på olika sätt och i och med det försökt bli nära vän med. Jag har lyckats i vissa fall. Jag kan minnas att jag alltid valt kompisar som jag på något sätt blivit attraherad av utseendemässigt, även från det manliga könet, (jag är själv kille). Vänskapen har alltid blivit udda, men givande i vissa fall. Utseendet har ofta gått först som sagt i vänsökandet men i vissa fall har jag tytt mig till karaktärsstarka personer.

Det ska sägas att jag idag har litet behov av att umgås med andra och helst spenderar min tid på egen hand, i hemmet, där jag ägnar mig åt diverse skapande aktiviteter, hantverk t.ex.

Om ni känner igen er eller har synpunkter på detta vore det jättekul att höra dem

Oj, det känns som om du skriver om mig (är tjej dock). Fast jag befinner mig då i denna fas, som det låter så var det så du var som tonåring. Drygt 90% av det du skriver stämmer in på mig.

I hela mitt liv har jag ansetts vara "översocial", det vill säga att jag kanske är varit lite väl högljudd, utmärkande o.s.v. Har alltid spelat någon sorts clown. Detta för att dölja att jag egentligen inte förstodd alla de andra. Och detta har tagit sina krafter, jag går andra året i gymnasiet nu, och jag börjar känna att jag inte orkar att gömma mig bakom en mask längre. Och som du skrev känner jag att jag börjar bli mer och mer för mig själv. Jag orkar inte spela det sociala spelet längre. Jag dessutom, som även du beskrev, börjat få en social fobi. På något plan har jag alltid haft det, fast nu börjar det märkas och jag känner mig mer och mer udda. Och det känns som om folk börjar märka det också.

Känner också igen mig i det du skrev om att du alltid kände dig "före" alla andra.

Egentligen känner jag igen mig i allt, orkar inte skriva om allt dock. Men skicka gärna ett PM. Jag skulle gärna vilja berätta mer, och även höra mer om hur det blev för dig efter gymnasiet o.s.v.