Jag undrar hur ni hanterar det som brukar kallas för det sociala spelet med kallprat osv. Kan ni prata kallprat med en granne i trappan, eller med någon okänd som tar kontakt ute? Eller blir det helt stelt/tyst?

Själv klarar jag bra av att vara artig och säga det som passar. Typ "vilket find väder vi har idag" "Ja, fy vad det regnar, sommaren är nog slut nu" eller något liknande. Jag skulle heller aldrig säga något chockerande eller helt opassande till en främling, även om det skulle vara sant.

Hur är det för er?

Jag har inga problem med att ställa upp på kallprat för att få en social situation att flyta smidigare.
Det är så otrevligt med sociala missöden att jag har lärt mig att avstyra dem.

Jaha, fast det pratas ofta om att ett av kännetecknen för aspergers är just problem eller oförmåga när det gäller det sociala samspelet? Eller menas det med att man egentligen inte fattar någonting när det gäller socialt samspel, fast i vuxen ålder så har man lärt sig lite repliker?

Nej chockerar nog inte. Jag kan "kallprata" med okända individer. Men jag tröttnar rätt mkt på kaffepratet. Om jag hört om barnbarnen, semesterresan, ungar 100 gånger tråkar det ut mig. Tidningsläsandet...det obligatoriska tidningsläsande 9.00 på morgonen. Och de dumma samtalen kring detta...Nu måste jag hitta nåt nytt. Nåt annat. Jag söker istället egentlligen spänningen, entusiasmen, flödet..Inte trivialiteten. Men ibland "glömmer" jag också att kallprata eller även hälsa, eftersom jag tänker på något annat. Det är en humörsak.

Jag träffar alldeles för många människor och det påverkar skapandet negativt. Skapandet fodrar ensamhet. Men nu har jag börjat med arbetsterapi...

Mördarsnigel skrev:Jag har inga problem med att ställa upp på kallprat för att få en social situation att flyta smidigare.
Det är så otrevligt med sociala missöden att jag har lärt mig att avstyra dem.

Jag har lärt mig att avstyra de flesta "sociala missöden", men inte genom att småprata. Det är en konst som jag aldrig har lärt mig och som kan få mig att bli riktigt dålig, om den som vill småprata är lika dålig som jag på att hantera situationen, fast så att säga från andra sidan.

Min terapeut gnatar på mig om att jag måste lära mig att använda sociala nödlögner, t.ex. när man blir tillfrågad om det inte har varit ett fantastiskt braxenår, men inte kan något annat om fiske än att delar av det sker i vatten. Ett exempel kan vara att svara att man har ont i huvudet och därför måste gå ut en stund, eller att svara med en motfråga i ett närliggande område, t.ex. väder, bad eller lunchen på Hambergs fisk.

Tyvärr är jag usel på det, vilket gör att jag sitter och försöker lyssna på allt dravel, för att strax innan jag hamnar i min bubbla säga något i stil med att nu orkar jag faktiskt inte lyssna mer.

Vissa högfungerande aspergare är lika bra på det sociala spelet som NT-människor är, fast aspergarna spelar på ett mer medvetet plan. Andra är högfungerande på andra sätt. Ytterligare andra kan, men väljer att vara sig själva istället, och ta konflikterna istället för att kompromissa.
Det finns alla sorter.

The majestic vastness of heavy social awkwardness.

Det jag har svårast med i det verkliga livet är onödiga kommentarer som skall "bryta isen".

Jag har alltid tyckt att människor är konstiga och svåra att få kontakt med om man inte känner dem sen innan. Fast idag när jag tog skydd från ösregnet under ett tak, så inledde jag en konversation med en annan, genom att säga: "Oj vad det regnar nu" och isen bröts om man säger så. Jag uppfattade inte personen som svår eller konstig efter att jag öppnade upp, utan som trevlig och ganska lätt att prata med. Jag tror att många är rädda för att prata med okända i Sverige.

Jag "kallpratar" aldrig med människor. Jag upplever tiden (och inte minst sociala(!) relationer) som allltför värdefulla för att vilja "slösa bort" tiden med sådant prat.

Och allmännt... "ju mer man pratar, ju mindre får man gjort" är ett av mina valspråk.

Kallprat korta stunder med okända är inga problem. Kan tycka det är kul när det flyter, det blir som ett spel. Problemen kommer när den korta stunden blir lite längre, då kan det ta tvärstopp. Om det är någon jag känner behövs det att den andra håller igång konversationen om vi är på kallpratsnivå.

Jag är dålig på "socialt spel". Jag får inte ut nåt av det. Jag gör sällan saker jag inte får stimulans av, som jag dessutom är dålig på.

Jag har kunnat småprata, men leta efter något jobbigare, så det var längesedan jag orkade. Andra delar av det sociala spelet är lika gåtfulla som frågan om livets mening för mig, men svårare att försöka bena ut (annat än om jag kan få "vetenskaplig distans", tack).

Jag tycker det är svårt när de ytliga ämnena tar slut, vad skall man säga då? Jag kan säga vad som helst, men är det lämpligt? Skall jag hellre hålla tyst? Men då dör ju samtalet som ovan skrivet...

Jag kan säga hej och kallprata lite om vädret men det känns alltid krystat och jag kan inte bli fri känslan av att jag vill därifrån när jag gör det.

Jag blir allt bättre på att ge upp ( , läs in nåt slags uppgiven förnöjsamhet) om att försöka få samtalen att handla om något som intresserar mig. Undrar just om de flesta faktist skiter i ifall andra förstår poängen, eller om de flesta helt enkelt inte har mycket till poänger när de samtalar? Jag menar, de flesta flyter ju smidigare genom pratandet än jag och då måste de ha nån av de strategierna.

Det senare har alltid tyckts mig vara fallet men just nu tvivlar jag.

Tidvis har jag ganska lätt för småprat. Så är fallet när jag själv känner mig något så när tillfreds med mig själv och när samtalssituationen som sådan erbjuder möjligheter att det kan leda till något mer. Då kan jag rent av tycka det vara roligt att vara med i snacket och till och med känna att det ger mig energi. Vid andra tillfällen är det motigare och i stället energislukande. Min förmåga och min ork har varierat under åren. Orsakerna till detta har varit mångfasetterade.

Jag har inga problem med att förstå vitsen med småprat som socialt smörjmedel och som startmotor för djupare relationer. Som så många gånger påtalats så räcker dock inte förståelse som sådant, det handlar om hur man ska få det att fungera i praktiken, och där spelar väldigt mycket in.

Den senaste tiden har jag känt av en ökad trötthet efter sådant socialiserande, något som lett till att jag mer undviker att dras in i sådant. Men som sagt, detta har gått i vågor - av såväl "långvågigt" som "kortvågigt" slag. Kanske lyckas jag samla mig än en gång till en frimodigare och generösare hållning till det här slaget av småprat.

Usch för att fika eller bara umgås - jag håller truten för jag har dålig erfarenhet av att jag öppnar den och konsekvenserna av det (om jag vill sitta kvar). Hamnar sällan i såna situationer längre, undviker dem rakt av och det verkar omgivningen vant sig med, eller så är de lättade.

Förut kunde det gå hyfsat (tyckte jag iaf) efter starköl eller andra hämningshämmande substanser, men sånt har jag dragit ned på.

Har lärt mig att det inte är okej att ventilera vad som helst med vem som helst var som helst.

Det är svårt att nå fram till mig för jag tar inte ögonkontakt. Så jag hamnar sällan i sådana situationer där jag behöver kallprata.

När det händer att någon tilltalar mig framstår jag nog som normal, jag brukar låta den som tilltalar mig hålla låda.

Jag tänker mer i bilder och har svårt att sätta ord på det jag tänker i realtid.

Om jag har knarkat Ritalin brukar det gå asbra, då är jag mer kvicktänkt.

Chockerande och opassande saker säger jag medvetet ibland för att det känns bra, för att bli av med klåda i nervsystemet.

Som barn var jag dock mycket sämre på socialt samspel. Då blev det att jag stod tyst och så kallad pinsam tystnad uppstod om den andra personen inte var en pratkvarn.

Lakrits skrev:Min terapeut gnatar på mig om att jag måste lära mig att använda sociala nödlögner, t.ex. när man blir tillfrågad om det inte har varit ett fantastiskt braxenår, men inte kan något annat om fiske än att delar av det sker i vatten.

"Säger du det? Ja, själv vet jag inte vad braxen är knappt, men bräken däremot. Det har varit ett uselt bräkenår i år, visste du det?"

Det brukar gå fint att bara svara med en motfråga, var väl det jag försökte illustrera.

Jag blir bara irriterad över att jag förväntas veta såna saker som brax eller vad det kallas, så jag kan svara typ "vad fan är braxen för nåt?" utan att skämmas.

Albulena skrev:Jag undrar hur ni hanterar det som brukar kallas för det sociala spelet med kallprat osv. Kan ni prata kallprat med en granne i trappan, eller med någon okänd som tar kontakt ute? Eller blir det helt stelt/tyst?

Själv klarar jag bra av att vara artig och säga det som passar. Typ "vilket find väder vi har idag" "Ja, fy vad det regnar, sommaren är nog slut nu" eller något liknande. Jag skulle heller aldrig säga något chockerande eller helt opassande till en främling, även om det skulle vara sant.

Hur är det för er?

Det är mycket lättare att småprata med främlingar än att lusplocka med folk jag känner, och där känna av hur nära man får kliva just den dagen och vad som är comme il faut att tala om, om man ska ligga lågt fast den andra säger att allt är bra osv.

Prata med busschaufförer, expediter, folk som sitter bredvid en på tåget och sånt är inget större bekymmer. Om inte annat så kan man låta folk prata om sig själva, det brukar vara uppskattat. Och kan de inte det så kan man typ intervjua dem, dvs ställa en fråga, och så en fråga om det de svarat osv.

Problemet kan vara att folk kan vara skittråkiga eller dumdryga osv. Samt, vilket ofta hänt mig, att de tror man vill vara deras bästis, när man bara försökte få fram mer intressant info eller ett intressantare samtal än prat om Ernst är sexig eller inte, Allsång på Skansen är ett fint program eller foppatofflans vara eller icke-vara.

"Kaffeprat" som någon annan nämnde tråkar också ut mig.

Kallprat tycker jag är nyttigt då man får erfarenheter av att prata med okända eller med grannar, eller med folk man kanske inte gillar.

Albulena skrev:Jag blir bara irriterad över att jag förväntas veta såna saker som brax eller vad det kallas, så jag kan svara typ "vad fan är braxen för nåt?" utan att skämmas.

Abramis brama. Förutom brax så är det en bra rockgrupp! *vägrar säga braxen i obestämd form*

AAA skrev:jag har dålig erfarenhet av att jag öppnar [truten] och konsekvenserna av det (om jag vill sitta kvar).

Sugrövmanövern skrev:Som barn var jag dock mycket sämre på socialt samspel. Då blev det att jag stod tyst och så kallad pinsam tystnad uppstod om den andra personen inte var en pratkvarn.

Liknar mig när jag var yngre. Bättre nu, men man bör vara trogen sig själv när man jobbar på det och inte bränna ut sig på att göra våld på sig. Fast det lär väl gå lättare (mindre svårt) numera när även vi kan få ramar för självförståelse.

sugrövmanövern skrev:Jag tänker mer i bilder och har svårt att sätta ord på det jag tänker i realtid.

Så funkar jag med.