Förlåt att jag har så många frågor...

Min son har ADHD och autistiska drag (som ni säkert läst flera gånger om nu).

Psykologen är ställd inför ett dilemma. Våra beskrivningar av sonen tyder på att han har ett autistiskt beteende.

Men han kan inte uppfatta sonen som någon med tex aspergerproblematik. Ett exempel är att sonen har ett socialt hunger men fungerar inte med jämnåriga och har problem med sociala koder. Och detta med den sociala hungern brukar inte förekomma bland killar med aspergerproblematik.

Hur kan det vara så här? Sonen vill ha kompisar. Det vet vi. Han försöker verkligen. han ringer igenom klasslistan för att höra om någon kan vara med honom. Till exempel. Och han säger han har en bästis i parallellklassen. Men i själva verket vet de inte så mycket om varandra. Sonen har varit hos honom på besök en eller två gånger. Och "bästisen" har aldrig varit här. Han har inte heller hört av sig för att fråga om sonen vill leka. Såna saker. Så jag tror inte att de är bästisar.. Om några veckor har han en annan "bästis" eller ingen bästis alls. Det är så olika bud hela tiden. Han leker inte med någon i sin egen klass. han står och tittar på när de spelar basket eller fotboll men vill inte delta själv. Han går runt och letar efter någon att leka med på rasterna.

Växlande beteenden:
Hans beteenden växlar. Han kan kännas omsluten av något, man får svårt att nå honom. Då är han tyst. Låg i stämningsläge, sur, arg får utbrott. Ömsom kan han vara öppen och nästan eller helt distanslös. Och han har humor, skrattar. Är glad och snäll, trotsar knappt.

Dessa växlingar kan komma plötsligt, på samma dag flera gånger eller så tar edt ett par dagar. Det hänger nog ihop med humöret, dagsformen etc tror jag.

Mot vissa människor kan han vara det ena (sluten, svår) men mot andra är han öppen och glad. Tex mot psykologen är han öppen och glad.

Så.... Jag fattar ingenting.. Han har ADHD ja.. Men har han verkligen autistiska svårigheter också eller vad handlar det hela om?!

Övriga saker som vi tycker är autistiskt beteende hos honom är hans matproblem (vägrar äta viss konsistens, svårt för kött, kombinerar maten som han vill och får han inte kombinera det får han svåra utbrott och vägrar äta. svårigheter att svälja tex kött och salladsblad).
Inte kunnat klä på sig "rätt" i många år. Nu har han lärt sig det.
Duschar bara nedre regionerna eftersom han fortfarande kissar på sig (snart 10 år gammal) men vägrar duscha håret och ansiktet.
Vissa motoriska problem men det har nog blivit bättre idag.
Problem i samspel med jämnåriga.
Fungerar bäst med vuxna eller småbarn.
Går på tårna.

Med mera..

Han känns inte hyperaktiv och orädd. Tvärtom - han är väldigt försiktig och klättrar helst inte, leker inte i badbassängen med de andra utan håller sig ur vägen, han väljer bort kompisar som han inte tycker beter sig passande osv osv.

Jag vet inte hur jag ska göra mer som förälder. Jag får känslan av att jag är en besvärlig mamma. Men jag vill inte se min son må dåligt. Han har haft en period när han var 7 år gammal då han inte ville leva längre för han hade inga kompisar.. Det tog hårt på mig.

Förlåt igen.... Poängen var att jag undrar hur det fungerar med ett s.k socialt hunger + autismspektrum och detsamma om det här med beteendesväxlingarna.
Vet ni något om det?

Att han vill ha kompisar är inte ett argument för att han inte skulle kunna ha autistiska drag, jag känner en massa aspergare, bla en som har rätt svår asperger, som "vill ha kompisar" om man nu kan säga så om vuxna... Jag själv som ung ville ha kompisar men det var inte alltid det funkade, jag är AS ändå.

Jag har hört aspergerkillar beskriva att de har velat ha kompisar, och haft "social hunger". Har ju även gått dokumentär på TV där de visade en kille med AS, som hade "social hunger" (usch, vilket otäckt uttryck, passar i tråden för äckliga ord).

Det verkar vara en fördom att tro att det inte kan vara så.

Aspergare är inte socialt ointresserade, gemensamma problemet är att man är socialt annorlunda. Vissa, kan vara ointresserade socialt, och vissa kan bli det eftersom det aldrig fungerar.

Att resonera att killar inte brukar vara så, låter knasigt. Lika illa som att en del tror att ADHD-tjejer alltid utmärker sig genom ADD och aldrig har mycket hyperaktivitet.

Psykologen har nog för stark bild av skolboksexempel i hjärnan. Som så många läkare och vårdmänniskor. Skolboken måste fungera som en vägledning och den borde tala om att folk så gott som aldrig är skolboksexempel. Att tänka så där som läkare är farligt för många, och förekommer tyvärr bland många sjukdomar och handikapp.

Kanske du kan ta kontakt med en riktig expert som kan ge några tips till er psykolog? Det kan ju räcka med att du ställer en skriftlig fråga till någon med trovärdighet, och visar er psykolog svaret.

Tack för era svar!

Kanske han inte har Asperger, kanske är det något annat. Eller bara ADHD. Men jag vill verkligen att det ska bli rätt. Min magkänsla säger att jag inte bör sluta kämpa vid ADHD-diagnosen. Jag själv är uppvuxen med problem. Jag har klarat mig hyfsat förutom alla mina depressioner och min ångest för förändringar och att jag tvingas följa de sociala koderna eftersom jag vet hur man ska bete sig - men jag hade helst velat slippa vissa saker. Själv genomgår jag en utredning just nu för ADHD och Asperger.

Jag vill inte att min son ska behöva känna sig oförstådd av omgivningen. Jag vill att han ska få känna att han kan vara sig själv. Och också få bra bemötande och förståelse. Speciellt i skolan och med kompisarna.

Scoutledaren gillar min son skarpt!!!!!! Jag menar, där funkar det fint! De står och pratar och har det trevligt medan de andra barnen gör som barn gör. Sonen är istället ordentlig och står tex och säljer tändsticksaskar och har tålamod med det i 3 timmar och pratar med scoutledaren. Och tycker att det är kul.. (det var påskmarknad igår)

Jag älskar min son så väldigt mycket...

Bror duktig: Ditt tips ska jag verkligen försöka köra på. Jag vet bara inte var jag ska börja söka. Och vilken person jag kan kontakta. Jag vet ingenting. Och min förtvivlan börjar ta över mitt rationella tänk just nu. Vi nträffade en ny läkare på bup som jag kände körde över mig helt. Jag är bara en orolig mamma och sonen har inte asperger eller autism helt klart.. Sa han efter ca 15 minuters undersökning + en bit in på samtalet. Ja då har jag ju fel, jag kan acceptera det till en viss del men det finns fortfarande frågor som jag känner är obesvarade i samband med min son. Och läkaren har jobbat med barn med NPF sen 1982 och har lång erfarenhet. Syns det direkt på min son? Visst, han var öppen och svarade på frågorna. Men han sa inte heller som det var med kompisar och han försökte säga att det var sisådär med skolan. Men läkaren avfärdade det och sa att allt är bra med skolan, skolan är nöjda och han har många kompisar... Vilket vi vet inte stämmer, både jag, psykologen, skolan och så. Det har blivit någon misstolkning någonstans.

Jag vågar inte träffa den där läkaren igen. Jag kände mig som en idiot och liten som människa. En besvärlig och orolig mamma som förstorar saker..

Google.se är min bästa vän. Jag tror att jag börjar med det omedelbart. Och ser vad jag kan finna där.. Angående det här med att söka någon som jag kan rådfråga.

Tack för tipset.

maddox skrev:Men han kan inte uppfatta sonen som någon med tex aspergerproblematik. Ett exempel är att sonen har ett socialt hunger men fungerar inte med jämnåriga och har problem med sociala koder. Och detta med den sociala hungern brukar inte förekomma bland killar med aspergerproblematik.

Men det är ju ren okunnighet. Det jag fetmarkerat skulle ju nästan kunna sammanfatta Asperger. Att vilja men inte veta hur. Att ha AS är inte nödvändigtvis detsamma som att vara en schizoid supernörd som hellre sitter och pluggar på rasten än vara med andra, även om det säkert finns såna också. Skulle nog tro att de flesta med AS vill ha kompisar men inte riktigt vet hur man skaffar och behåller vänner eller beter sig i sociala situationer med jämnåriga.

Växlande beteenden:
Hans beteenden växlar. Han kan kännas omsluten av något, man får svårt att nå honom. Då är han tyst. Låg i stämningsläge, sur, arg får utbrott. Ömsom kan han vara öppen och nästan eller helt distanslös. Och han har humor, skrattar. Är glad och snäll, trotsar knappt.

Dessa växlingar kan komma plötsligt, på samma dag flera gånger eller så tar edt ett par dagar. Det hänger nog ihop med humöret, dagsformen etc tror jag.

Har doktorn uteslutit bipolär?

Mot vissa människor kan han vara det ena (sluten, svår) men mot andra är han öppen och glad. Tex mot psykologen är han öppen och glad.

Det är väl också lite typiskt autistiskt, att det varierar stort vilka man vågar lita på och vara öppen mot. Eller typiskt barn & tonåringar kanske...

Så.... Jag fattar ingenting.. Han har ADHD ja.. Men har han verkligen autistiska svårigheter också eller vad handlar det hela om?!

Det kan ju inte vi som lekmän avgöra, men en som föreläser om AS/ADHD (och har det själv) säger att ibland märks inte ens AS/autism förrän man medicinerar ADHDn. (Därmed inte sagt att medicinering av barn är något jag rekommenderar.)

Övriga saker som vi tycker är autistiskt beteende hos honom är hans matproblem (vägrar äta viss konsistens, svårt för kött, kombinerar maten som han vill och får han inte kombinera det får han svåra utbrott och vägrar äta. svårigheter att svälja tex kött och salladsblad)
Inte kunnat klä på sig "rätt" i många år. Nu har han lärt sig det.
Duschar bara nedre regionerna eftersom han fortfarande kissar på sig (snart 10 år gammal) men vägrar duscha håret och ansiktet.
Vissa motoriska problem men det har nog blivit bättre idag.
Problem i samspel med jämnåriga.
Fungerar bäst med vuxna eller småbarn.
Går på tårna.

Ja, det låter ju typiskt autistiskt. Vägra duscha huvudet kan ha sensoriska orsaker, att det känns för obehagligt. Är han känslig för kläder som sitter åt, skavande sömmar och etiketter o dyl?

Han känns inte hyperaktiv och orädd. Tvärtom - han är väldigt försiktig och klättrar helst inte, leker inte i badbassängen med de andra utan håller sig ur vägen, han väljer bort kompisar som han inte tycker beter sig passande osv osv.

Låter ju lite småaspigt. Jag var också den försiktiga typen när jag var liten.

Jag vet inte hur jag ska göra mer som förälder. Jag får känslan av att jag är en besvärlig mamma. Men jag vill inte se min son må dåligt. Han har haft en period när han var 7 år gammal då han inte ville leva längre för han hade inga kompisar.. Det tog hårt på mig.

Det är ju förståeligt. Samtidigt går det inte alltid att skydda sina barn mot allt obehagligt livet kan bjuda, då får man bara försöka stötta så gott man kan. Lidande och ensamhet är inte alltid av ondo utan kan göra att man blir en djupare eller mer empatisk människa som vuxen.

Finns det inga riktigka NPF-utredare för barn som ni kan vända er till?

BUP är ju inte känt för att vara så bra på sådant. Kanske på vissa ställen, men mest hör jag bara dåliga saker om BUP, och min egen erfarenhet är lika dålig den.

Kanske du kan maila och fråga via den här sidan: http://www.autismforum.se Det finns en kontakta oss-länk till höger under menyn.

Om du får ett användbart svar av dem, så kan en läkare troligtvis inte avfärda det hur som helst (även om läkare har lätt att sätta sig i prestigegrejer om man säger emot).

Det finns många, som vi här, som kan säga samma sak om det sociala, men det ger ingen tyngd inför en enveten läkare. Eller kanske kan det göra det om det är en bra läkare, men det var det inte eller? Det ger ändå mer tyngd om en "expert med rätt titel" säger det.

EDIT: Jag mailade nyss ett liknande ställe för något helt annat, och fick ett användbart svar. Då handlar det om att jag själv i vården har fått höra att något inte kan vara som jag säger, men nu har jag papper på, från folk som arbetar specialiserat med detta dagligdags, på att jag hade rätt.

Jag vet inte hur jag ska göra mer som förälder. Jag får känslan av att jag är en besvärlig mamma. Men jag vill inte se min son må dåligt. Han har haft en period när han var 7 år gammal då han inte ville leva längre för han hade inga kompisar.. Det tog hårt på mig.

Har han något intresse där han kan finna likasinnade?

Vissa är ju intresserade av t.ex. akvariefiskar (eller whatever) och med sådana intressen kan det finnas chans att få vänner via en förening. Ofta kan ett visst intresse intressera en viss typ av människor mer än andra typer av människor.

Hej igen!

Tack för länken, jag ska gå in där och finna ut vem jag ska kontakta för vidare information!

Jag har också mailat till psykologen en del citat från Lorna Wing - som passar in på vår pojke. Där togs också den sociala aspekten upp, att det finns en aktiv grupp som vill närma sig andra människor men har problem med det tex.. Intressant! Iallafall så hoppas jag att psykologen förstår min poäng.

Läkaren tror jag inte att vi kommer få så mycket hjälp av... Förlåt, men jag är fortfarande uppretad på honom. Och hans viftande... Och det leendet... Hu!

Sonens intressen:
TV!!!!! absolut. Sen han var en liten liten knubbepojke. Vi har haft en del problem med hans tv-tittande får jag medge.. Och han är duktig på tv-reklam. Han gillar också att titta på filmer. Tittar gärna varje dag på filmer. Han gillar sällskapsspel som RISK.
Han gillar militärer, krig... (huha..!)
Han gillar scouterna... Men exakt vad han gillar där vet jag inte. Knyta knopar kan han inte, men han försöker iallafall. Han gillar att stå och sälja saker märkte jag iallafall under påskmarknaden

Han ska börja på bågskytte nu, istället för fotbollen. Det fungerar helt enkelt inte med fotboll.. Vi ska anmäla honom till en bågskytteklubb i närheten. Han längtar.

Vad mer vet jag inte. Han läser en hel del... Älskar att läsa...

Inger:

Tack för dina tydliga kommentarer till mina texter. Jag gillar att du delade upp dem i stycken.

Bipolär... Hm.. Jag vet inte.. Jag tror mer på att han reagerar på något eller har sån stämningsläge när det gått mindre bra i skolan eller hemma tex. Men, bipolär. När jag var ung trodde min mamma att jag hade bipolär sjukdom. Men jag tror iallafall inte att jag har det... Och min psykolog verkar inte utreda mig för det heller. Utan hon beslöt att utreda för ADHD och Asperger. Visserligen pratade vi lite om bipolaritet men.. Det var nog ändå inte aktuellt kanske.

Kanske jag bara är skraj för bipolaritet. Jag vet inte varför. Det känns liksom.. Kraftigt på nåt sätt. Något allvarligt..

Borde kanske tänka på den saken också. Men nu känner jag mig bara så besvärlig som letar fel på sonen. Jag tycker ju egentligen att det är jättejobbigt med utredningen om autismspektrum. ADHD utredningen var lättare.

Så jag tror att jag avvaktar innan jag nämner "bipolär" till teamet på bup. Annars tror de väl att jag är knäpp

Det behöver inte alls vara bipo, det var bara en fråga. Din egen gissning stämmer säkert bättre, det är ju din son så du känner honom bäst.

Jag mailade till både kuratorn och psykologen och hade med en massa textstycken från Lorna Wings bok om autismspektrum. Mycket i den boken var tänkvärda och passade in på min son. Där togs det också upp det här med den sociala aspekten - det finns en del inom autismspektrum som aktivt gör närmanden till andra människor men som inte helt lyckas m m... Samt att det är svårt att diagnostisera högfungerande mfl. Ja massor av bra saker klistrade jag in i mailet.

Har fått svar från kuratorn och de är tydligen ledsna att det blivit såhär med läkaren som vi träffade. Läkaren hade missuppfattat vissa saker plus att ADOS-testet inte visade på autismspektrumsproblematik och så vidare - samt att sonens ADHD problem inte visade sig så stort inne hos läkaren - gjorde så att det blev som det blev.

Men skolan ser problem och det vet vi alla utom läkaren. Och nu har vi bokjat en tid för att träffas allihop och gå igenom utredningen + reda upp missförstånd så att jag inte behöver tappa förtroendet för dem och undra vad de håller på med.

Det känns faktiskt fint att få detta mailet från kuratorn.

Problemet med autismspektrumsstörningen kvarstår. Det är en obesvarad fråga!

Jag har också mailat till autismforum

så vi får se hur det går nu... Håll tummarna för oss!

Bra att du tog tag i det på ett så konstruktivt sätt. Hoppas det ger önskat resultat. *håller tummarna*

Hon som utreder barnen i min kommun sa att det var vanligt. Att vilja vara med men inte veta hur.

Hej!
jo
Igår hade vi ett möte på bup. Hans diagnos förblir grav ADHD med autistiska drag. Dock skall vi kämpa för hans rättigheter att få hjälp i skolan, och detta ska BUP hjälpa oss med. Vi föräldrar behöver inte kämpa lika mycket.

BUP ska nu jobba för att sonen ska få en assistent under lektionerna och en rast-coach för att träna på sociala koder och samspel eftersom han har allvarliga problem där.

De rekommenderar också en kontaktperson genom SOL för att sonen ska få chansen att komma ut och träna på den sociala biten tillsammans med en (förhoppningsvis) ung kille.

Sonen kom också med på ett terapikollo som man bara kan ansöka genom BUP så han ska vara borta i nästan 2 veckor på en skärgårdsö med personal som är utbildade/arbetar med NPF. Där kan personalen kartlägga hans svårigheter. Det allra bästa är ju att sonen får chansen att inte känna sig utanför där. Han har ju en del problem praktiskt sett också, vilket tas hand om där på kollot.

Jag är jättenöjd med mötet!