missbutterfly skrev:Varför är alla med AS (nåja, många menar jag) så himla snälla och välvilliga jämt? Har ni inte blivit spottade på, nedvärderade, mobbade, släpade i skiten, felbehandlade, fel"habiliterade", orättvist behandlade/ bemötta..osv..
Själv är jag född väldigt snäll men ibland tappar jag helt lusten att vara vänlig, snäll och förstående efter allt skit jag fått utstå.
(Den enda jag alltid är snäll och förstående emot är min dotter. Och hon är också den enda som alltid är det mot mig.)

Jag vet inte om aspergerpersoner är snällare än andra, men jag förstår inte varför att man blivit illa behandlad måste innebära att man själv behandlar andra illa. Det kan också vara så att man genom att bli illa behandlad förstår att om man behandlar någon illa så kommer den personen att må dåligt, och av medkänsla behandlar man då personer bra. Visst är det ofta så att mobbade barn blir de som mobbar, men är inte det mest under uppväxten? När ett mobbande barn väl växt upp och är i 25-30 års åldern så tror jag nog att många istället inser sina misstag och antingen försöker kompensera dem eller lägga om sin personlighet och beteende utefter insikt i form av medlidande. Du kanske helt enkelt inte har bearbetat dina lidanden tillräckligt för att nå dit?

Det är väl vanligtvis så att grovt kriminella har fått utstå mycket skit i uppväxten, och man kan därför argumentera att aspergerpersoner som får utstå mycket skit också borde bli kriminella. Men detta är inget som motsäger det ovan. För låt säga att vi har 100 personer som får utstå mycket skit och 100 personer som inte får utstå mycket skit, i sin uppväxt. Av de första 100 personerna är det fullt möjligt att "skiten" ex gör 1 person grovt kriminell och 99 personer extra snälla. Av de andra 100 personerna är det fullt möjligt att ingen blir grovt kriminell för att ingen fick utstå mycket skit, men att ingen heller blev extra snäll. Alla 100 personer i den andra gruppen är medelmåttigt snälla/elaka, och den första gruppen genererar därför mer "snällhet" än den andra även om den innehåller en grovt kriminell.

jonsch skrev:Det retar mig litet att det är mer accepterat att vara principiellt oförlåtande och en smula hänsynslös, än att någon gång emellanåt bli beredd (men förståndigt låta bli) att bokstavligt vrida nacken av folk.

Jag vill nog påstå att min upplevelse är nästintill tvärtom. Att skita i vad folk tycker eller tänker, agera när man reagerar, att säga ifrån, att inte låta folk skita en på näsan etc, är sådant som oftast straffar sig eller skapar ett tillkortakommande.

Förr brydde jag mig inte vad folk tyckte och tänkte men sen kom då den tiden när jag helt plötsligt skulle föregå med gott exempel och kämpade med att jag inte ville att -framförallt äldstan- skulle få med sig mina mönster. Det var då jag började vända andra kinden till. Och det är rätt behagligt mellan varven. Stänger man av så är man ungefär lika oberörd som man ser ut att vara, så kan folk stå där och gaffla. Desto mer man ler och låter bli att öka puls, desto mer irriterar man den som inte kan hantera det. Effektivt ibland. Men visst, sen kommer jag till läget där jag på nollkommafem kokar över och inte bara SER ut som en kräfta utan fräser ifrån så det ryker. Huvva, jag känner mig lika förlorad varje gång jag går i fällan....

nano skrev:Vill gärna vara med o skapa en miljö där man beter sig på ett så snällt o juste sätt att man utan att börja bråka kan leva för evigt utan bråk.
Har en del ideer på hur man skulle kunna komma en bra bit längre än vi redan kommit på den vägen

Hör med Jehovas vittnen och skaparna av Teletubbies, de kan nog ge dig en del tips...

Krigis, litet undrar jag ju hur de hycklarna tillsammans med jepparna som (om mina 25 sekunders erfarenhet är tillförlitliga) försöker göra bebisar av fungerande 4-åringar, ska kunna hjälpa nano.

Kikarn, jag förstod inte på vad sätt du menade att du upplevt det motsatta mot mig men det kanske inte är så viktigt. Dina ord är intressanta i vilket fall. Ett stilla (icke överseende!) småleende är en bra sak att ta till (ska försöka skaffa ett liv som ger nytta av den ibland...).

jonsch skrev:Krigis, litet undrar jag ju hur de hycklarna tillsammans med jepparna som (om mina 25 sekunders erfarenhet är tillförlitliga) försöker göra bebisar av fungerande 4-åringar, ska kunna hjälpa nano.

Kikarn, jag förstod inte på vad sätt du menade att du upplevt det motsatta mot mig men det kanske inte är så viktigt. Dina ord är intressanta i vilket fall. Ett stilla (icke överseende!) småleende är en bra sak att ta till (ska försöka skaffa ett liv som ger nytta av den ibland...).

Kortade ner citatet, det var ang att det var mer accepterat att vara oförlåtande och hänsynslös. Beroende på vad man lägger för värdering i att vara oförlåtande och hänsynslös förstås, insåg att det kunde tolkas på annat sätt än jag tänkte när jag läste det.

Hahahaha, jehovas verkar ha svartlistat mig för de kommer inte o plingar på längre, jag brukade bjuda in dem o diskutera och till slut ber de om att få gå
Jag brukar diskutera uppriktigt hur olika saker kunnat uppstå, universum, självreplikerande system.....det märks att det ofta är ideer de aldrig ställts inför förut.

Tyvärr kallar jag inte nödvändigtvis alla jehovas vittnen för snälla, bara majoriteten.
Ofta verkar de vilja ha med en i deras verksamhet och det vill inte riktigt jag.
Tror inte på gud för en sekund.

Teletubbies, näe, inte det.

Kikarn skrev:

jonsch skrev:Kikarn, jag förstod inte på vad sätt du menade att du upplevt det motsatta mot mig men det kanske inte är så viktigt. Dina ord är intressanta i vilket fall.

Kortade ner citatet, det var ang att det var mer accepterat att vara oförlåtande och hänsynslös. Beroende på vad man lägger för värdering i att vara oförlåtande och hänsynslös förstås

Jag kortade ner ännu mer, det är väl lugnt (ett sånt ungdomligt uttryck) så länge man inte tar citat ur sina sammanhang.

Jo det är nog i värderingen eller definitionen av att vara oförlåtande och hänsynslös som vi skulle kunna nysta ett tag - inte ogärna men jag vet inte om jag orkar ikväll.

/ J

nano skrev:Hahahaha, jehovas verkar ha svartlistat mig för de kommer inte o plingar på längre, jag brukade bjuda in dem o diskutera och till slut ber de om att få gå
Jag brukar diskutera uppriktigt hur olika saker kunnat uppstå, universum, självreplikerande system.....det märks att det ofta är ideer de aldrig ställts inför förut.

Tyvärr kallar jag inte nödvändigtvis alla jehovas vittnen för snälla, bara majoriteten.
Ofta verkar de vilja ha med en i deras verksamhet och det vill inte riktigt jag.
Tror inte på gud för en sekund.

Teletubbies, näe, inte det.

Bra att du tar det på rätt sätt. Jag borde kanske ha tagit med en för att undvika idéer om att jag är "hänsynslös", men you know how it goes, ibland skriver man lite för snabbt.

Alla Jehovas borde besöka aspergare förresten. Det skulle kanske ställa en del virrigheter tillrätta i deras gudfruktiga huvuden.
Jag har aldrig haft ett enda besök av dem.

Ah, ja det hade förklarat en del.
Fast jag ansåg att du hade en åsikt och den stämde inte med min men big deal, man får ha olika åsikt.

Tycker inte det finns ett rätt sätt att ta något iofs, däremot olika sätt

Undrar hur många AS-människor som tror på gud, jag tror den mängden är försvinnande liten.
Skulle onekligen vara intressant att bjuda in dem till en AS-träff av något slag.

Jag är inte snäll. Den snällhet jag uppvisar är antingen pga att jag likagärna kan hjälpa till som låta bli, när det inte är till besvär, när det är roligt, när gentjänst kanske kan fås, antingen för att jag blivit så otroligt knäckt av folk som ska stötta mig, må det vara forum, psykpersonal eller läkare. Innan var jag faktiskt en riktigt elak människa.

Undrar hur många AS-människor som tror på gud, jag tror den mängden är försvinnande liten.

Mmm.. är svenskt oxo... Har flera kristna med Asperger på min chatt.

Som yngre var jag foglig snarare än snäll. Levde i min egen värld och sket i andra. Naiv och lättlurad, svårt att säga nej och veta vad jag ville, vilket är velighet och mesighet snarare än snällhet. Kunde ha elaka fantasier av frustration (utan att vilja någon något illa på riktigt).

Är väl numera hyfsat snäll och hjälper gärna folk i min närhet om jag orkar, enbart för att jag vill, men samtidigt lite mindre naiv och lättutnyttjad. Kan också bli irriterad när jag är trött, och vara lite småbitchig ibland när jag har pms. Förmår inte alltid vara så förstående som jag skulle önska men har kanske lite för höga krav på mig själv.

Saknar totalt hämdkänslor o dyl. Kan bli lite småputt om jag blir illa behandlad utan orsak, och rejält upprörd om någon annan blir det, men det brukar gå över rätt fort. Tenderar att tycka synd om folk som hamnat i underläge även om de orsakat andra stort lidande och har sig själva att skylla (typ avsatta diktatorer t ex) - vilket inte alltid är så bra.

Inger skrev:Tenderar att tycka synd om folk som hamnat i underläge även om de orsakat andra stort lidande och har sig själva att skylla (typ avsatta diktatorer t ex) - vilket inte alltid är så bra.

Så känner jag också. Jag identifierar mig alltid med diktatorerna och tycker att de har rätt och massorna fel. Jag upplever mig kränkt när "världssamfundets rättvisa" ska skipas och gå ut över en ensam diktator.

Detta bottnar nog i att jag har noll empati för vanliga människor, gråtande barn, jordbävningsoffer men däremot kan identifiera mig med de som är annorlunda. En del av det är nog projektion, att jag lägger över en del av min egen världsbild på diktatorn som blir lynchad av skitpöbeln (vanliga svenssons).

Jag är ganska nära Draculaarketypen i hur jag fungerar mentalt. En ondskefull greve som lever ensam i sitt slott och hyser starkt förakt för mänskligheten men innerst inne känner att det är han som blivit offer för människors svineri och grovhet. I alla fall är det Draculamentaliteten som tar över, uppbackad av min narcissistiska personlighetsstörning, när jag känner mig pressad. Dracula är min krigarpersonlighet, när jag måste slåss gör jag det som den onde vampyren som egentligen bara hämnas på de dreglande bönderna med högafflar.

Min normala personlighet, den jag är i ett balanserat sinnestillstånd, är fortfarande tidsresenären. Den som betraktar människorna och lever i en grå mellandimension. Som funderar mer på planeter, solsystem och galaxer som föds och dör än på hur många barn som svälter i Afrika.

Intresant faktiskt, har nog trott att diktatorer bara är ute efter att vara elaka.
Kanske jag inte fullt ut kan förstå men det ger mig en annan gissning av vad saddam kan ha tänkt att han gjorde på en film när han precis snodde åt sig makt i irak.

Själv är jag nog raka motsatsen, empati för alla typ.
Jag hoppas det iaf.

Josef1 skrev:

Inger skrev:Tenderar att tycka synd om folk som hamnat i underläge även om de orsakat andra stort lidande och har sig själva att skylla (typ avsatta diktatorer t ex) - vilket inte alltid är så bra.

Så känner jag också. Jag identifierar mig alltid med diktatorerna och tycker att de har rätt och massorna fel. Jag upplever mig kränkt när "världssamfundets rättvisa" ska skipas och gå ut över en ensam diktator.

Detta bottnar nog i att jag har noll empati för vanliga människor, gråtande barn, jordbävningsoffer men däremot kan identifiera mig med de som är annorlunda. En del av det är nog projektion, att jag lägger över en del av min egen världsbild på diktatorn som blir lynchad av skitpöbeln (vanliga svenssons).

Det var nu inte alls något sådant jag menade. Mår dåligt när folk far illa, oavsett vad de gjort, men känner knappast mer empati för förövaren än för offren.

Maktmänniskor, sociopater, sadister, patologiska våldsverkare & pedofiler utan självkontroll och andra som sätter sina egna behov före omgivningens och skiter i hur mycket lidande de orsakar måste stoppas, ibland rent handgripligen. Men på ett så skonsamt och respektfullt sätt som möjligt, enligt min mening. Inget blir bättre av att man utsätter dem för mer grymhet än nöden kräver.

Kanske för att jag kan identifiera mig både med Marie Antoinette-typen och med enkla människor som får slita & släpa och lida för att bekosta adelns lyx och härskares krigslust. (För att nu göra en mycket grov förenkling.)

Som svar på frågan kan jag säga att jag inte är mjäkig men snäll ibland.För mig är det två skilda saker och skillnaden är likdan för mig som för Weasley. Jag vet att alla med As. är mjäkiga. Det kan man ju se här på forumet + när man träffar många med As. men många med As är det och det tror jag beror på att man blivit "trampad" och har dålig självkänsla = tror man är inget värd och hamnar man hos fel personer inom vården lär det bli värre. Har man en familj som inte förstår gör det sitt till på ett negativt sätt. Överbeskyddande och att inte få prova sig fram i hög utsträckning är inte heller bra. Jag tror att en del med As. tar "revansch" som vuxna likt mig.

Snäll är jag mot dem som är snälla mot mig ibland men ibland är jag taskig mot dem som är snälla mot mig och där får jag bättra mig. (Har lätt för att be om ursäkt.)

Jag vågar oftast säga ifrån numera och jag har skällt på både AF-handläggare, min telefoni & ADSL-leverantör, här, mfl. ställen. Är man besvärlig mot mig är jag djä*lig tillbaka. Sedan händer det att jag missförstår pga. att jag har As + ev. varit arg i situationen.

Förr var jag mjäkig nästan jämt förutom hemma men vändningen kom när jag blev sjukskriven och arbetsgivaren behandlade mig illa och jag fick bekräftelse av föräldrar, vård, fack och tom. As. att det var så. Jag blev starkare (man växer ofta av en kris) och säger numera ifrån när jag bli felaktigt behandlad. Det händer dock att jag kan vara mesig tex. när någon tränger sig före i kön och jag har fortfarande svårt att säga till Irl ibland.

Off-topic: en annan sak som inte är bra är att jämt få som man vill. Det är det så klart inte bra för någon men jag tror konsekvens och gränssättning är ännu viktigare inom autismspektrat än annars.

sommar skrev:Som svar på frågan kan jag säga att jag inte är mjäkig men snäll ibland.För mig är det två skilda saker och skillnaden är likdan för mig som för Weasley. Jag vet att alla med As. är mjäkiga. Det kan man ju se här på forumet + när man träffar många med As. men många med As är det och det tror jag beror på att man blivit "trampad" och har dålig självkänsla = tror man är inget värd och hamnar man hos fel personer inom vården lär det bli värre.

I meningen jag fetat har du säkert glömt ett 'inte'. Det misstänker jag av sammanhanget.

sommar skrev:Jag vet att alla med As. är mjäkiga. Det kan man ju se här på forumet + när man träffar många med As.

Nja, inte riktigt alla.

sommar skrev:Jag vet att alla med As. är mjäkiga. Det kan man ju se här på forumet + när man träffar många med As. men många med As är det och det tror jag beror på att man blivit "trampad" och har dålig självkänsla

Jag är snäll för att jag tycker det är rätt sätt o behandla folk på.
Behandla andra på så sätt som man själv vill bli behandlad på....

Uppsnappat från DrPhil show: "To find a good friend, be a good friend...."

En gissning: snällhet är naturligt för människan. Elakhet är ett sätt att klättra i sociala hierarkier. Sociala hierarkier är inte naturligt för aspergare, och därför finns inget naturligt behov av elakhet hos denna grupp. Då återstår den naturliga snällheten. Annars kan ju dålig ToM ligga bakom att man missar andras onda avsikter (mjäkighet). Dåligt självförtroende har nog också med snällhet/mjäkighet att göra.

Jag brukar nog förutsätta att ingen ber mig om något i onödan. Jag ber aldrig någon annan om något i onödan, och jag utgår från att alla gör likadant. Men jag har lärt mig att man borde förutsätta att folk som är krävande mot sin omgivning ofta är såna som letar efter snälla personer att förtrycka. De ber om saker de inte själva skulle göra för någon annan.

Det kategoriska imperativet finns i massor av kulturer under olika namn och kan antas vara ett medfött mänskligt beteende. De som saknar det är att betrakta som farliga sociala parasiter och knappt som människor.

Jag håller även med jonsch om det han skriver. Det är inte fel att först ta skit och sen koka över.

deadpoet skrev:

Undrar hur många AS-människor som tror på gud, jag tror den mängden är försvinnande liten.

Mmm.. är svenskt oxo... Har flera kristna med Asperger på min chatt.

Jag är kristen med asperger.

Den förfärlige snömannen skrev:En gissning: snällhet är naturligt för människan. Elakhet är ett sätt att klättra i sociala hierarkier.

Har aldrig sett elakhet som ett sätt att klättra, däremot ett sätt att få omgivningen emot sig.
Snällhet har fungerat mycket bra för min del, däremot inte dumsnällhet.

Jag vill vara snäll men det finns en del man liksom måste ta betalt för snällheten av för o inte bli överkörd, rätt jobbigt när man egentligen vill kunna vara snäll utan att bedömma hur mottagaren/mottagarna kommer o hantera det.

Jag har blivit respekterad mest när jag varit självisk o överjävlig.

Skulle det kunna tänkas vara "låt gå så skiter vi i denne sedan?"