Är detta aspigt:

Jag är ute med sonen då en annan pojke kommer till lekplatsen med sina föräldrar. Först är jag tyst, pratar lite med sonen. Sedan frågar jag honom om han kan fråga pojken vad han heter och det gör han.

Sedan tar det väl en halvtimme innan jag vågar fråga mamman om jag får bjuda hennes son på fika.

Känner mig modig som vågade tilltala en främling Skulle ni ha gjort på samma sätt? Jag var väldigt asocial i början, sedan när jag frågat om fikat frågade mamman mig saker som jag svarade på, något mer samtal blev det inte, som vanligt. Jag har stora svårigheter att hålla igång ett samtal vilket mamman nog märkte.

Känns lite trist att inte kunna vara mer social för hon verkade trevlig och pojkarna lekte bra ihop, ett år emellan dem.

Jag vet inte om det är aspigt men jag känner igen mig. Jag är dålig på att inleda och upprätthålla ett samtal.

Det går bra så länge som den andra ställer frågor som jag kan besvara. Men jag är dålig på att hänga på själv och ställa frågor.

När det var sommaravslutning nu i juni satt jag bredvid en pappa under avslutningscermonin. Hans dotter går i min dotters klass. Han frågade mig vem jag var mamma till och jag svarade, sen frågade han vad vi skulle göra på sommarlovet och jag svarade. Sen sist frågade han mig var vi bodde och jag svarade. Sen var samtalet över.

Inte förrän jag kom hem kom jag på att jag SÅKLART skulle ha frågat honom vad DE skulle göra på sommarlovet och var DE bodde. Men det tänkte jag inte på då. Allt jag kunde tänka på då var att det var en konstig stämning och att allt kändes så mysko att sitta och prata med honom.

Jag klarar omöjligen att föra ett vettigt samtal med en annan människa. Inte ens med mina föräldrar. Det är mycket viktigt för mig att jag får ja- eller nejfrågor, annars blir det för komplicerad, och det svarar jag helt enkelt inte.
Jag klarar inte att tilltala främlingar. Du är modig, du, vallesmamma!