Tråden "Tårta på tårta" väckte en del offtopicfunderingar hos mig kring kopulaverbet och tempussystemet. Kan vi klara oss utan dem?

Zombie skrev:

Vildsvin skrev:Ett helt onödigt verb är ordet "är" som inte uttrycker någon handling utan bara för sakens skull stoppas in mellan två substantiv, mellan ett substantiv och ett adjektiv etc. Arabiska, hebreeiska, ryska mm använder inte denna utfyllnad.

Inte riktigt. Ett verb måste inte uttrycka just en handling. Verbet vara uttrycker varande.

Men vad är varande? "Att vara eller icke vara" ~ "att leva eller dö". Roten "var-" används väl bara som kopula hos germanska språk? Och roten "är" som kopula är väl unikt för de skandinaviska språken? Engelska "are" är ett lån från vikigatiden.


Så tydligen har svenskan har inte kvar den ursprunliga indoeuropeiska roten för kopula, den som gett upphov till engelska "is", tyska "ist", lat "est" osv, utan vi har ersatt det med "var-" och "är", hjälpverb som ursprungligen betydde något annat.


Jag antar att vårt "vara" är besläktat med engelska "wear" och latin "vestire". Att vara klädd i rött, svart, smutsigt etc är i överförd betydelse detsamma som att vara röd, svart, smutsig etc.

Ordet "är" bör väl ha samma ursprung som det tyska och latinska prefixet "er-" som uttrycker att en handling sker till fullbordan, "ertrinken" ~ "dricka till döds", "erectus" ~ "är upprest".

Zombie skrev:Omvänt skiljer bland annat spanskan mellan två former av det som för oss är "varande", som vi kanske kan grovt kalla existens (verbet ser) och tillstånd (verbet estar).

Även ordet "estar" är ett exempel på ett handlingsverb som degenererat till att bli ett hjälpverb. "Estoy feliz" brukar översättas med "Jag är glad" men ordagrant betyder det "Jag står glad". I modern spanska måste man säga "estar de pie" / "estar parado" för att markera att man talar om att stå på fötterna och inte om att stå i ett visst tillstånd, men det behövde man inte på 1200-talet.

Jag funderar på varför vi indoeuropeer har flera olika kopula som har det gemensamt att de är avsigkommna handlingsverb? Jag antar att det beror på att vi böjer verben efter tempus. Att använda ett kopulaverb är det enkaste sättet att tala om i vilket tempus satsen står.


Men vi skulle enkelt kunna göra oss av med både kopulaverb och tempusböjningar genom att ange tempus med hjälp av fristående morfem:

Låt oss bara använda oss av verbens grundform men lägga till ett "då" i frasen när vi vill betona att det rör sig om förfluten tid och ett "sen" när vi vill betona att det rör sig om ett framtida skeende.

Jag gick > *Jag gå då
Jag ska gå > *Jag gå sen

Ett exempel med kopulaverbet "vara":

Huset var grönt > *Huset är grönt då
Huset är grönt
Huset ska bli grönt > *Huset är grönt sen

Med en sån grammatik kommer ordet "är" med tiden att uppfattas som onödigt:

*Huset är grönt då > *Huset grönt då
Huset är grönt > *Huset grönt
*Huset är grönt sen > *Huset grönt sen

Så nu har vi ett språk som varken har kopulaverb eller tempusböjningar.

Finns det något språk där en liknande utveckling faktiskt har ägt rum? Jag har förstått det som att det är ungefär så grammatiken ser ut i kinesiskan.

Två detaljer helt snabbt

Jo, vi har kvar den indoeuropeiska roten *-s-. Ljudutveckling, Vildsvin! Man får så mycket sammanhang/slipper så mycket fel genom att sätta sig in i den sidan av språket, och i annat har du ju ofta bra på fötterna. R:et i är, eller åtminstone en del av det, är det s:et. I milt föråldrade former som äro och (du) äst är det ursprunget entydigt.

Vara har ingenting med "klä sig" att göra. Även där återgår r:et på ett mellanvokaliskt s (s:et har genomgått rhotacism), a:et är ett tilljämnat e och stammen lär "alltid" ha haft med vistande och existens att göra.

Men om verben inte får kopulera, så måste de bildas asexuellt. Hur skall det gå till?

Okej, då kan jag ju slänga in ännu en kritisk synpunkt: kraven synes självmotsägande. Tenderar man inte att glömma tid och rum om kopulerandet är som det ska (och omvänt)? Åtminstone just om man slipper oroa sig för att skapa någon liten partikel som dädanefter delar in all ens tid?

Zombie skrev:Vara har ingenting med "klä sig" att göra. Även där återgår r:et på ett mellanvokaliskt s (s:et har genomgått rhotacism),

Ursprungligen var det bara i pret. ind. pl., pret. konj. och perf. part. som s:et hade övergått till r: vesa, ek vas, vér várum, ek væri, ek hefi verit. (I engelskan ännu I was, we were.) Denna växling förklaras av Verners lag. Senare har r analogiskt införts i övriga former: vera, ég var, við vorum, ég væri, ég hef verið.

Zombie skrev:Vara har ingenting med "klä sig" att göra. Även där återgår r:et på ett mellanvokaliskt s (s:et har genomgått rhotacism), a:et är ett tilljämnat e och stammen lär "alltid" ha haft med vistande och existens att göra.

Men finns den stammen i icke-germanska språk? Jag kunde inte komma på något exempel, därav min vilda spekulation.

en.wiktionary.org/wiki/Appendix:Proto-Indo-European/h₂wes- har några exempel på hur stammen används i andra språk.