som sugiz sa typ

MrZwing undrade. Det händer inte varje dag eller varje vecka, men tillräckligt ofta för att jag ska må dåligt av det. I tjugo år trodde jag att han inte brydde sig. Men en dag insåg jag plötsligt: Han vill förändras men kan inte. Han är en impulsiv känslomänniska. När han blir irriterad, försvinner hans många löften om att inte brusa upp. Han har verkligen försökt. Så jag säger till honom att jag inte kan vara hans fru, men gärna hans vän. Taskig ekonomi (bl a) gör att vi fortf bor ihop. För att klara en separation måste jag kunna hantera hans humör.

Hmm ok ja då förstår jag situationen bättre det är inte lätt då man är en känslomänniska min syster är en sådan så jag vet hur det kan vara.
jo men känner man själv att det inte rakt av funkar så kan man ju fundera över saken men det är ju bara något du kan avgöra och jag har ju en väldit begränsad insyn plus en främling på internet haha.
men ja fall en seperation är tanken så kan u ju sakta vänja honom vid tanken under tiden ni bor tillsammans så det inte är lika tungt om det skulle ske och enklare för honom att hålla kännslorna under kontroll.

Japp. Precis min tanke. Jag tror inte på att skapa en massa drama. Det kommer att bli en gigantisk omställning, som jag inte vet hur jag ska klara. Vi har bott ihop sen tidiga tonåren. Om jag riktigt finge önska, så vore det bästa om han inser att vi inte funkar ihop (behöver ju inte hata varandra för det, jag vill fortf vara hans vän, har ju barn ihop) + att han hittar någon ny. Om han känner att han går vidare till något bättre, blir det mycket lugnare för mig.

Drama brukar mest förvärra en situation och göra den ganska bitter så det kan jag förstå att man vill undvika.
jo möjligheten att bli vänner är ju inte omöjligt och den situationen är ju den bästa å det är barn involverade i situationen då man skall komma överens på flertalet punkter.
fast för att han skall börja hitta någon ny så måste han först inse att det är över och det är den situationen som sagt kommer vara ganska utmanande.
jag tror nog inte att man kan komma ur situationen helt utan att han kan blossa upp då och då men det går att minimera det hela genom att lugt vänja honom för situationen som vi talade om.

Jag har talat om det ett antal gånger, senast förra veckan när vi tog upp diskussionen om att byta efternamn. Vi skulle tagit ett av mina gamla släktnamn och då frågade jag om han vill det, även om vi skulle separera. Nu faller bytet på att det kostar för mycket, men ämnet separation aktualiserades igen. Jag förväntar mig inte att det ska gå smärtfritt. Men jag gör vad jag kan för att det ska gå så lugnt till väga som möjligt. Han har en gång kört iväg för att köra ihjäl sig i närmaste korsning. Jag lät honom åka, men sen dess är jag rädd för att dottern ska vara med i bilen om han flippar ut.

Vad jag oftast förstått av det jag läst om självmord benägenhet är att i nästan alla fall så säger folk inget om att de tänker göra dt utan bara gör det. i de fallen då det berättar om att det tänker göra det är det för att få uppmärksamhet eller en reaktion ett sätt för dem att känna att de återfår kontroll.
Att dottern skulle råka illa ut tror jag inte är så stor chans då jag tror att han bryr sig lika mycket som du gör om henne. nu gör jag dock en gisning då jag inte har någon data om situationen då men jag tror den stämmer.
men man kan ju iallfall avgöra att han inte vill ha en seperation och han försöker få kontroll över situationen genom att hitta orsaker till att det inte skulle gå.
tror man bör vara lika envis som han är i detta läge och helt enkelt inte tappa mod.

Tack för alla råd, MrZwing. Jag uppfattade inte det som ett självmordshot. Mer ett exempel på vad han gör, när han inte tänker sig för. Under tråden "Om ensamhet och bipolaritet" skrev jag om en man jag stött på. Vi har ingen kontakt men nu vet jag hur det känns när man blir förälskad. Vad jag ska leta efter. Det kan hjälpa mig igenom en separation.

Ah ok, missuppfatta vad du skrivit får be om ursäkt för det.
men hoppas något av det jag sagt vart hjälpsamt på någon nivå.