Jag ser detaljerna när nånging sånt händer, jag tror det är därför jag fnissar.

Jag börjar oftast skratta på lektioner eller liknande, vilket de andra i klassen tycker verkar mycket konstigt. Samtidigt så saknar jag nästan helt förmåga att skratta när alla andra tycker något är kul.

Har inte så stora problem med det här men lite. När jag träffar vissa folk kan jag inte låta bli att le stort. klart man blir glad när man träffar tex sin kompis, haha, men jag ler överdrivet stort och kan inte låta bli. Jag kan skratta till lite nån gång när jag är med någon. Oftast brukar ingen fråga varför.

skratta åt nånting som jag tänker på kan förekomma

mcstone skrev:skratta åt nånting som jag tänker på kan förekomma

Så har jag gjort ibland när jag varit ensam ute bland andra tex. när jag väntat på en buss och då har folk tittat lite konstigt på mig, vilket är förståligt. De undrade väl vad jag var för en konstig typ som stod där och småskrattade för mig själv.

mcstone skrev:skratta åt nånting som jag tänker på kan förekomma

Jag med, jag kan gapflabba. De tittade konstigt på mig på psyket, förmodligen hade det också men att göra att jag var inlagd för depression/su-tankar.

En gång på tåget satt det två killar mitt emot mig i kupén. Den ene var väldigt rolig det märkte jag rätt fort och sedan drog han en lång och utförlig historia, som uppenbarligen var självupplevd, som handlade om riktiga absurditeter och rätt vad det var började jag fnissa. Han sneglade på mig lite oförstående men samtidigt roat och fortsatte med sitt raljerande och jag började fnissa okontrollerat och det slutade med att jag höll handen för munnen och skrattade. Då var det bara att ursäkta sig och säga att det var en väldigt rolig historia. Lite pinsamt kändes det, den var ju inte menad för mig men det var väldigt svårt att inte höra på.

Ja, varför inte bumpa en tråd från 2009? Jag skrattar hur som helst jämt vid fel tillfällen, eller åtminstone tillräckligt ofta för att det ibland blir till problem. En gång satt jag och gapflabbade flera minuter i sträck inne hos psykologen, för att jag tyckte att hennes mimik påminde om en kycklings, när hon sa: "Och nu så är det ju påsk, då kan det väl bli trevligt att umgås med familjen?" Jag tror visserligen att den skrattreaktionen berodde lite på det absurda i att hon trodde att jag skulle ha en trevlig påsk.

En annan situation, som verkligen tog fenomenet till dess ytterlighet, var när jag började rågarva åt en vän som gråtandes pratade om sin far som hade gått bort två år tidigare. Jag fick mycket ogillande vibbar från de övriga lyssnarna, men jag förklarade efteråt helt enkelt att jag hade börjat skratta åt hans uttal och att jag hade gjort allt i min makt för att försöka hålla tillbaka skrattet. Det var dock minst sagt generande.

För övrigt skrattar jag också mycket åt de sociala konventionerna, då det känns så onaturligt, och jag finner det lustigt att människor i allmänhet negligerar eller är omedvetna om den märkliga naturen bakom dem.

Jag är som vissa som redan har skrivit kan börja skratta när jag ska berätta något hemskt. Jag har även alltid sen jag varit barn skrattat när någon slår sig, även om det är jätte allvarligt och någon jag verkligen tycker om så kan jag bara inte hålla mig. Fick flera utskällningar från lärare som blev måttligt sura och irriterade när ex någon klasskamrat tappade bänklocket( Vi hade sådana bänkar som man kunde öppna) i huvudet och började gråta, läraren rusar fram och kollar hur de gick, skickar iväg stackarn till sjuksköterskan och jag sitter och bara asgarvar. Var en lärare som belv så sur att hon ringde hem till mina föräldrar och fråga vad det var för fel på mig, för det är ju inte friskt att skratta åt en sådan sak.