Förr i tiden var det inte så llätt att avgöra om folk var döda. Ingen andning, ingen puls, då var man död.

Skendöd är ett tillstånd då människan till synes är död men inte är det. Tillståndet kan uppkomma på grund av extremt låg kroppsaktivitet som gör det svårt att registrera hjärt- och andningsaktivitet.

Att människor av misstag blev dödförklarade kunde hända förr då det inte fanns vår tids utrustning för att kontrollera om någon verkligen var död.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Skend%C3%B6d

Och när man är död så begravs man. Tänk att vakna i en kista och inte kunna ta sig ut. Många levde i skräck för detta öde.

Är historien om Margorie McCall sann el bara en skräckhistoria?

Världens historia 17.03.24 skrev:När Margorie McCall år 1705 avled efter flera dagars feber beslöt hennes man att låta begrava henne snabbt för att de övriga i familjen inte skulle smittas.

Margories kista sänktes ned i jorden i norra Irland bara några timmar efter att hon dött.

Men gravfriden blev kortvarig. Efter mörkrets inbrott smög sig några gravplundrare in på kyrkogården för att stjäla den döda kvinnans vigselring av guld. Ringen satt ordentligt fast så männen tog fram en kniv och började skära av fingret.

I samma sekund slog den döda kvinnan upp ögonen och öppnade munnen i ett öronbedövande skrik. Utan att vända sig om flydde gravplundrarna i fullständig panik från kyrkogården.

Margorie McCall kravlade sig upp ur kistan och med blodet rinnande från handen och de vita likkläderna fladdrande i vinden stapplade den chockade kvinnan hem genom nattens mörker. Där knackade hon försiktigt på dörren.

När den sörjande änklingen hörde den välbekanta knackningen sade han till sina barn: ”Om er mor inte nyss hade dött skulle jag kunnat svära på att hon kom hem nu!”

https://varldenshistoria.se/samhalle/va ... ngsfenomen

Blev han glad el skräckslagen när han såg sin fru när han öppnade dörren?

Dödgrävare berättade historier om uppgrävda kistor med klösmärken och intorkat blod på insidan av locket. (Fast varför grävde man upp kistorna?)

I hela Europa berättades det om lik som hade träflisor under naglarna eller sönderslagen panna efter att ha bankat huvudet mot kistlocket i ett förtvivlat försök att ta sig ut.

Andra döda höll tjocka hårtussar i händerna, eller hade avbitna fingrar sedan de skadat sig själva i ångestattacker.

De fasansfulla berättelserna orsakade hemska mardrömmar, och de allra flesta människor oroade sig för att bli begravda i förtid.

Författaren Hans Christian Andersen var också rädd för att bli levande begraven. Så varje kväll fäste han en lapp på sin nattskjorta där det stod "Jag är bara skendöd".

Fler kända personer som var rädda för att bli levande begravda.

”Begrav mig ordentligt, och lägg inte min kropp i graven förrän minst två dagar efter min död.”
George Washington, president i USA, på sin dödsbädd år 1799.
---
”Jorden kommer att kväva mig! Svär att min kropp kommer att skäras upp så att jag inte blir begravd levande!”
Frédéric Chopin, polsk kompositör, på dödsbädden år 1849.

År 1740 skrev den danske anatomen Jacob B. Winsløw en bok om osäkerheten kring dödstecken.

Inledningsvis konstaterade han att ”döden är säker, i så måtto att den är oundviklig, men samtidigt osäker då dess diagnos ibland är felaktig”. Han fortsatte:

”Erfarenheten har lärt oss att många förmodat döda har visat sig vara vid liv, då de rest sig ur sina kistor eller rentav ur sina gravar.”

Winsløw ansåg att det enda säkra dödstecknet var att kroppen började ruttna, och han rekommenderade därför att ingen skulle begravas före ”tre hela dagar av livlöshet”.

Det förmodade liket skulle i stället läggas i en varm säng och utsättas för en rad tester. Man kunde t.ex. kittla den livlösa kroppen med en fjäder och gnugga tandköttet med vitlök.

Om inte det hade effekt borde man ta till nyspulver, piskning och eventuellt lavemang. Ett annat knep var att utsätta den döde för ”hemska skrik och överdrivet oväsen”.

Ja, han föreslog ännu värre saker som snarare verkligen tog död på personen än väckte den till liv.

Den franske läkaren Jean-Jacques Bruhier översatte boken tll franska och lade till en del skrämmande historer.

Bruhier berättade om ”lik” som bankat förtvivlat på kistlocket, om män som vaknade upp och skrek av smärta när läkaren började obducera dem, och om personer som återfått medvetandet när deras grav öppnats av gravplundrare.

Men de flesta historierna handlade om levande begravda som inte klarat sig: döda som hittats i onaturliga ställningar i kistan eller med sönderriven liksvepning.
---
För att bevisa att en person faktiskt kan vara vid liv trots att andhämtning och puls saknas, fyllde Bruhier på med en mängd uppseendeväckande exempel.

Fransmannen beskrev bland andra en svensk trädgårdsmästare som vintern 1646 hamnat under isen och legat där i 16 timmar men överlevt.

Boken utgavs år 1742 och blev en riktig bästsäljare. Den översattes till flera språk, så Bruiher skrämde upp hela Europa.

Ja, även i Amerika var man rädd för att bli levande begraven. Så en amerikan uppfann en slags "säkerhetskista". Flera säkerhetskistor skapades och de var förstås mycket dyrare än vanliga kistor.

För att slippa bli levande begravda så började folk skriva i testamenten om hur det skulle kontrolleras att de varkligen var död. Metoder som snarare dödade de ev skendöda. Läkaren skulle skära hjärtat ur kroppen, lå en metllspik genom hjärtat el skära av halsen. De testamenterade en hel förmögenhet tll sin husläkare för att han skulle göra detta. (Men det motiverade ju läkarna att ta livet av sina patienter innan de var döda, kanske bara medvetslösa.)