Hittade en tråd här som handlade om skillnaden mellan Asperger/Autism & neurotypiska.

Då var det en som beskrev ett exempel så bra, vilket leder till att det är lättare för mig att förklara hur jag menar och alltid har menat.

Detta är då personens beskrivning på det hela men jag har gjort det till min egen. Mina egna ord!

Om vi säger att en kille eller en tjej, som är NT och ser ut som vilken blondin/brunette som helst, har en viss klädstil och är högljudd, vill vara i centrum, hörs och syns mest och tar plats på ett självsäkert sätt. Personen kan vara klassens clown eller helt enkelt bara förstå det sociala. Man tänker då att det är sådär man ska se ut, vara, bete sig och sådant, för det är normalt och ingen reagerar negativt på det.

För oss med diagnoser så har vi svårigheter med det sociala, vi kan klä oss väldigt udda och det syns utåt då att vi har diagnoser. De jag har mött som har diagnoser, har ju varit tillbakadragna, haft udda stilar på kläder hår, jag själv hade rött hår, udda kläder och ville den perioden vara annorlunda.

Men om det är så att personen som är NT skulle ha tex adhd, som jag sett att många som anses vara NT har just den diagnosen, oftast personer som syns, hörs mest och vill vara i centrum och svårt att sitta still. Det är ju så man definierar en ADHD person. Mycket bollar i luften. Då skulle jag ifrågasatta, hur kan den då vara NT och ha ADHD och ändå passa in? Visst den kan ju fortfarande vara bra i sociala sammanhang, men den har ju fortfarande adhd så då borde den ju vara lika udda så som någon med add eller Asperger. Eftersom alla de tre är DIAGNOSER.

Är det här då diagnoserna går in i varandra? Men det säger ju fortfarande inte varför folk reagerar negativt på mig som är likadan, dvs att jag har en diagnos men jag är också NT hållet, för att jag klarar av det mesta, vet hur jag ska bete mig i sociala sammanhang mm. Ni fattar, jag är mer åt det normala hållet. Men jämför man mig med de som har ännu grövre diagnoser, så kommer man absolut märka skillnad, för de syns det verkligen på att de har diagnoser, både beteendet, stilen, håret, de beter sig annorlunda helt enkelt.

Jag tycker inte att jag bete mig annorlunda, jag gillar fika, shoppa, smink, umgås med nya personer, gå till en bar, när det händer saker, jag har praktiserat, jag bor i en lägenhet med min sambo, är förlovad mm.

Dessa personer som jag har mött innan, klarar inte av det som jag klarar av, just för att de har större behov av hjälp och stöd.


Så vad är då skillnaden på jag som har en diagnos men ändå är normal (NT) och de som anses vara NT men har adhd? Det är ju faktiskt samma sak, jag ser ingen skillnad.

Hade dessa personer sett de som jag mött tidigare, så hade de absolut tyckt de betett sig annorlunda, men jag gör ju som de NT personer, dvs fikar, shoppar, sminkar mig, Vilken NT tjej gillar inte det? De flesta i min ålder gör ju dessa saker för att det är normalt. Så egentligen, så kan man säga att jag inte har en diagnos, för att jag passar ju in i NT sättet. NT personer kan också ha svårigheter med det sociala, men har lättare att ta genvägar när det blir dåligt. Det är väl den enda skillnaden egentligen, för att den hämtar upp mer signaler än de med diagnoser. Men Jag och NT personerna är fortfarande likadana, för vi båda fikar, shoppar, sminkar oss, bor i lägenhet, är förlovade, har praktiserat/jobb mm.

Jag menar inte att de som har grövre diagnoser är sämre, bara att det är skillnad på mig och dem. det är mer likhet mellan mig och NT personerna. Vi har samma liv om man säger så. DE personerna med mycket grövre diagnoser har inte samma liv, för de bor i gruppboenden, klarar inte av att praktisera, fattar inte det sociala mm. Hade jag suttit med ett par NT personer och en med en grav diagnos, så hade jag ju fattat som utifrån person hur saker och ting verkligen var. Tex jag satt med en dåvarande tjejkompis med jätte grav diagnos på ett fik och bredvid oss satt ett gäng personer som var NT personer och då märkte jag att min dåvarande tjejkompis uppförde sig annorlunda för att hon har en diagnos, medan jag satt och var hennes mamma typ. Kändes det som.

Hur kan då folk inte se skillnaden på mig och henne som ett exempel? Där är beviset att jag är mer NT än att ha en diagnos.

Förutom att det är, som vanligt, ganska oklart vad du egentligen vill veta, så undrar jag också: Du har ju en sambo - varför frågar du inte hellre honom såna saker? Han känner dig, han vet då hur du är med andra, kanske har han t.o.m. varit med då och sett hur andra har reagerat. Han har ju 10 gånger bättre möjlighet att avgöra sånt än vad vi har som inte var med och som inte känner dig personligen. Har han ännu svårare med det sociala än du, eller vad kan vara anledningen?

Jag kan prata med honom absolut, men jag trodde väl ändå att eftersom jag har en diagnos men inte så stor som folk kanske tror, att de med diagnoser ändå skulle förstå mig mer. Jag har själv svårt att förstå vad det är egentligen är jag försöker få svar på, för att jag tycker ju inte det är någon skillnad, men det tycker ju däremot NT personerna, därför beskrev jag ett exempel där det framgår att man ser skillnad på en som verkligen har en diagnos som är tydlig, än på mig som är mer åt NT hållet.

Jag har en diagnos, men jag tror det mer handlar om okunskap, eftersom folk hör diagnoser och tänker på de som har väldigt grava, men jag har inte en grav diagnos, jag har väldigt väldigt lite svårigheter som även de utan diagnos kan ha svårigheter med.

Sedan ifrågasätter jag rent allmänt bara hur en NT person med adhd kan anses vara normal när den har adhd och borde enligt mig vara isf lika udda och annorlunda som folk tycker jag är? De borde ju reagera på att den har adhd som är en diagnos, likaså som att de reagerar på att jag har en diagnos. Det är ju det som blir skevt. För man märker inte ens på mig att jag har en diagnos, man märker inte ens på de som är NT och har adhd, de vet bara om att de har adhd, men det blir mer normalt att ha adhd för dem, men för mig blir det "du har en diagnos, då gör du på fel sätt" Även om jag sitter och fikar med några tjejkompisar, så skulle det vara "fel" för tydligen är då mitt sätt inte normalt, det är bara det att folk fikar ju i dagens samhälle, jag ser folk fika dagligen, så jag har svårt att se hur det skulle kunna vara fel? (Detta med fika var bara ett exempel)

NT har ingen funktionsnedsättning, AS är en funktionsnedsättning allt du behöver veta.

Aspergare har ofta ett mer avslappnat kroppsspråk.

NT-personer spänner sig mer när dom går och
sitter. Enligt senaste forskning jag läst så är det
dåligt för ryggen men det är kanske bra om man
vill ha såna kompisar.

Aspergare har även ofta mer avslappnat ansikts-
uttryck. Speciellt dom som blivit mobbade. Man
är lite mer ”hängig” om man ska uttrycka det
negativt.

Det är positivt i NT-världen att se cool ut men man
ska samtidigt signalera status. Det är en väldigt svår
balansgång.

Även om man själv anser att man klär sig som alla
andra så kan NT-personer hitta avvikelser i stilen.
Det kan vara något med helheten eller någon detalj.

Det var först efter att jag fyllt 30 som jag förstod det
där med stil. Att man kan visa vem man är och vilken
status man har med kläder. Och vilket kroppsspråk
som hör till. Men det var för jobbigt i längden, jag
varken trivdes eller orkade med det.

Jag är ganska bra på att se mystisk och finurlig ut.
Det brukar göra NT-personer avslappnade och
tillmötesgående. Men sen kan jag ändå inte prata
med dom. Inte på ett sätt som ger mig något i alla
fall. Det blir bara jobbigt i längden.

Mvh

Personer med ADHD är inte neurotypiska, de har ju en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning precis som personer med autism/asperger.

Jag menade att de ser neurotypiska ut, fattar sociala koder mm men ingen reagerar på att de har adhd, för adhd är ju så normalt numera. Men däremot så reagerar de på mig, och jag ser ingen skillnad på mig och de som har adhd, för de är båda diagnoser, så varför utesluta då mig men inte de med adhd?

Jag har ju testat att vara lite mer NT och så, eller jag kan ju inte bli det 100% men det känns så tillgjort då, som att jag inte är mig själv, för då måste jag skratta på ett visst sätt eller något liknande. Jag vill ju absolut vara mig själv, men samtidigt känns det jobbigt att folk stämplar mig utan att ens ha försökt. Jag har ju aldrig definierat mig som en med en diagnos, såvida det inte är folk som känner mig eller som jag känner att det är personer som skulle fatta. Fattar dem inte, så varför ska de då veta det? Jag väljer ju när jag berättar att jag har en diagnos eller inte. Men även om jag inte har sagt någonting, så märker ju folk ändå men jag ser ju inte vad som skulle vara "fel" som de tycker är fel.


Tex det där med fika, vad spelar det för roll om jag fikar med en kompis eller om Petra fikar med en kompis? Jag trodde det var normalt att fika på tex espresso house, det är väl endå en grej som är normalt. Eller gå ut på en bar eller nattklubb, vem gör inte det i min ålder? Jag pratar ju verkligen om normala grejer som anses vara normala i dagens samhälle. ALLA fattar ju vad espresso house är, eller något liknande.

Så återigen, skulle de vara konstigt om Petra eller Stina fikade? Hur kan man fika på fel sätt? Alla fattar väl hur man fikar? Såvida man inte har en diagnos eller sjukdom som gör att man inte kanske kan göra vissa grejer.

Vådå så du menar att du ser ut som en mupp?

Vadå är man en mupp om man har en diagnos eller är neurotypisk?

Om du syftade på det där jag sa i slutet, så menade jag att en person som har väldigt grav diagnos, kanske inte fattar hur man fikar eller sådana saker, eftersom den behöver mer stöd och hjälp. Jag har en pytteliten diagnos. På den personen ser man ju tydligt att den har en diagnos, på mig ser man ju knappt något. Jag menar, man märker ju skillnad på en med down syndrom och en som har adhd, det är STOR skillnad gradmässigt. En med adhd kanske ser neurotypisk ut men har problem med andra saker inom det sociala, en med down syndrom ser man ju bara på oftast ansiktet, speciellt på killar är det mer tydligt. De är ju barn i sinnet, de tänker ju som ett barn. De med down syndrom kanske då inte fattar hur man fikar. Detta är ju inget illa menat, utan detta är ju bara fakta. Sedan har jag ju aldrig sagt att de inte kan lära sig sådana saker, för de är klart att de kan lära sig saker, det finns ett program som handlar om en tjej som har down syndrom och hon jobbar som städerska, så hon klarar ju av det. Även om man sitter i rullstol så klarar man av att tex jobba, man är ju inte sämre för det.

Man behöver bara andra hjälpmedel.

Så det är ju den skillnaden jag menar gällande diagnoser, att det beror på hur stor diagnos (grad) man har, därav varför jag tycker jag är mer åt NT hållet. Jag behöver ju inte den hjälpen, jag bor med min sambo, är förlovad, har praktiserat, jag fattar hur man beter sig socialt mm. Det är ju inte så att jag inte vet vad tex cod är, för det är ju något man ska fatta i dagens samhälle. Jag fattar inte vad folk för för sig om mig om vad som skulle vara konstigt, det är ju snarare dem som är konstiga.

Reglerna borde ju gälla alla och inte bara när det passar Nt personerna. TYp det där med fikat, skulle de fika med kompisar, ingen bryr sig. Men de har däremot åsikter om i detta fallet, om jag skulle fikat med kompisar, då skulle de tycka att sådär gör man ju inte. (Fikat är ju bara ett exempel på hur jag menar) Sedan när blev fika med vänner något konstigt? Det är 2020, fika gör ju folk dagligen. Om det nu skulle vara konstigt, då är det nog NT personerna som är konstiga, för dem borde ju fatta att fika är något som är normalt.

Jossie94 skrev:Jag kan prata med honom absolut, men jag trodde väl ändå att eftersom jag har en diagnos men inte så stor som folk kanske tror, att de med diagnoser ändå skulle förstå mig mer. Jag har själv svårt att förstå vad det är egentligen är jag försöker få svar på, för att jag tycker ju inte det är någon skillnad, men det tycker ju däremot NT personerna, därför beskrev jag ett exempel där det framgår att man ser skillnad på en som verkligen har en diagnos som är tydlig, än på mig som är mer åt NT hållet.

Jag har en diagnos, men jag tror det mer handlar om okunskap, eftersom folk hör diagnoser och tänker på de som har väldigt grava, men jag har inte en grav diagnos, jag har väldigt väldigt lite svårigheter som även de utan diagnos kan ha svårigheter med.

Sedan ifrågasätter jag rent allmänt bara hur en NT person med adhd kan anses vara normal när den har adhd och borde enligt mig vara isf lika udda och annorlunda som folk tycker jag är? De borde ju reagera på att den har adhd som är en diagnos, likaså som att de reagerar på att jag har en diagnos. Det är ju det som blir skevt. För man märker inte ens på mig att jag har en diagnos, man märker inte ens på de som är NT och har adhd, de vet bara om att de har adhd, men det blir mer normalt att ha adhd för dem, men för mig blir det "du har en diagnos, då gör du på fel sätt" Även om jag sitter och fikar med några tjejkompisar, så skulle det vara "fel" för tydligen är då mitt sätt inte normalt, det är bara det att folk fikar ju i dagens samhälle, jag ser folk fika dagligen, så jag har svårt att se hur det skulle kunna vara fel? (Detta med fika var bara ett exempel)

Folk som har ADHD är inte NT, de har också ett funktionshinder. Två av mina barn har ADHD och båda ser sig själva inte som NT.

Däremot kan det ju hända att man inte märker lika lätt att personen har ett funktionshinder, eftersom de kanske beter sig enligt dem gällande, oskrivna, sociala reglarna. Och det klarar ju folk med Asperger ytterst sällan, skulle jag säga. Det finns dock säkert dem med ADHD som också beter sig "olämpligt". Åtminstone ibland.

Om folk tycker att du gör något fel, så är det INTE pga att du har en diagnos, utan just för att du gör fel. Och det kan du lätt testa - om du inte berättar för folk att du har en diagnos, så kan de ju inte veta det. Just sånt här kan BARA en person som är med dig i situationen hjälpa dig med. Vi kan ju inte veta hur det var. Om din sambo inte har Asperger, så skulle han kunna hjälpa dig mycket med det där.

Jossie94 skrev:Är det här då diagnoserna går in i varandra? Men det säger ju fortfarande inte varför folk reagerar negativt på mig som är likadan, dvs att jag har en diagnos men jag är också NT hållet, för att jag klarar av det mesta, vet hur jag ska bete mig i sociala sammanhang mm. Ni fattar, jag är mer åt det normala hållet. Men jämför man mig med de som har ännu grövre diagnoser, så kommer man absolut märka skillnad, för de syns det verkligen på att de har diagnoser, både beteendet, stilen, håret, de beter sig annorlunda helt enkelt.

Jag tycker inte att jag bete mig annorlunda, jag gillar fika, shoppa, smink, umgås med nya personer, gå till en bar, när det händer saker, jag har praktiserat, jag bor i en lägenhet med min sambo, är förlovad mm.

DU tycker inte det. Men andra tycker uppenbarligen det. Annars skulle du INTE få dessa reaktioner som du undrar över. Så enkelt är det. Och ingen kan egentligen förstå vad du menar med "grövre diagnoser" - det är åsiktssak, vad som är grovt - du får ge exempel vilka diagnoser du menar.

Jossie94 skrev: Tex jag satt med en dåvarande tjejkompis med jätte grav diagnos på ett fik och bredvid oss satt ett gäng personer som var NT personer och då märkte jag att min dåvarande tjejkompis uppförde sig annorlunda för att hon har en diagnos, medan jag satt och var hennes mamma typ. Kändes det som.

Hur kan då folk inte se skillnaden på mig och henne som ett exempel? Där är beviset att jag är mer NT än att ha en diagnos.

Vad hade hon för diagnos då? Det går inte att veta om man håller med annars. Men jag kan kanske förklara fenomenet. Folk som är "normala"/NT vill oftast bara umgås med sina jämlika. Det spelar ingen roll om du avviker bara lite grann eller om du avviker jättemycket. Poängen är: Du avviker.

Moderator: Korrigerade citeringen.

Jossie94 skrev:Jag menade att de ser neurotypiska ut, fattar sociala koder mm men ingen reagerar på att de har adhd, för adhd är ju så normalt numera. Men däremot så reagerar de på mig, och jag ser ingen skillnad på mig och de som har adhd, för de är båda diagnoser, så varför utesluta då mig men inte de med adhd?

Det är inte sant att folk med ADHD inte blir uteslutna. Det blir dem visst. Men när det gäller att umgås med andra människor så är ju den sociala kompetensen det viktigaste. Och det är just den vi är dåliga på. Och folk med ADHD brukar vara bättre på det. Men de har inte alltid lätt där heller.

Jag har ju testat att vara lite mer NT och så, eller jag kan ju inte bli det 100% men det känns så tillgjort då, som att jag inte är mig själv, för då måste jag skratta på ett visst sätt eller något liknande.

Du - det GÅR INTE. Jag har försökt i 50 år och har inte lyckats än. Men om du tror att man måste skratta på ett annat sätt så har du koll på det. Det hänger ändå inte på det.

Jag vill ju absolut vara mig själv, men samtidigt känns det jobbigt att folk stämplar mig utan att ens ha försökt. Jag har ju aldrig definierat mig som en med en diagnos, såvida det inte är folk som känner mig eller som jag känner att det är personer som skulle fatta. Fattar dem inte, så varför ska de då veta det? Jag väljer ju när jag berättar att jag har en diagnos eller inte. Men även om jag inte har sagt någonting, så märker ju folk ändå men jag ser ju inte vad som skulle vara "fel" som de tycker är fel.

Men då förstår du ju ändå att det är något som folk märker. Det enda du kan göra är att bli bättre på det sociala och att hålla dig mer till folk som är ganska lik dig. Jag försöker inte längre knyta kontakter med alltför NT-aktiga människor. Det brukar inte fungera.

Tex det där med fika, vad spelar det för roll om jag fikar med en kompis eller om Petra fikar med en kompis? Jag trodde det var normalt att fika på tex espresso house, det är väl endå en grej som är normalt. Eller gå ut på en bar eller nattklubb, vem gör inte det i min ålder? Jag pratar ju verkligen om normala grejer som anses vara normala i dagens samhälle. ALLA fattar ju vad espresso house är, eller något liknande.

Så återigen, skulle de vara konstigt om Petra eller Stina fikade? Hur kan man fika på fel sätt? Alla fattar väl hur man fikar? Såvida man inte har en diagnos eller sjukdom som gör att man inte kanske kan göra vissa grejer.

Det är förstås inte aktiviteten i sig. Det är beteendet för övrigt. INgen som inte varit med, kan veta säkert vad folk reagerade på. Det kan t.ex. vara att du pratat för högt, skrattat för högt eller "på fel ställe", eller annat.

Jossie94 skrev:Om du syftade på det där jag sa i slutet, så menade jag att en person som har väldigt grav diagnos, kanske inte fattar hur man fikar eller sådana saker, eftersom den behöver mer stöd och hjälp.

Du måste ge exempel, ingen kan veta vad du anser vara en grov diagnos. Jag vet inte ens om du jämför med andra psykiatridiagnoser, eller med utvecklingsstörning eller annat.

Men bara grova diagnoser i allmänhet, alltså folk som behöver så mycket stöd och hjälp så att de inte klarar av att tex praktisera, jag menar, jag var på en DV och där var ju folk helatiden för att de inte klarade av att praktisera, deras mål var inte att praktisera utan att komma ut i samhället och det sociala. Jag gick där för att jag ville ut på praktik, men istället fastnade jag där i 6 månader, i början tyckte jag det var superkul med nya människor, men sedan märkte jag ju att de trodde på spöken, hade svårt att gå på toa, hade dåligt bordsskick och sådana saker, jag var ju som sagt för frisk för att vara där, jag vart ju felplacerad där.

Det kändes mer som att jag jobbade där och tog hand om de som hade diagnoser, inte att jag själv gick där. Jag hade ju inte de svårigheterna som dem hade, jag säger inte att det är fel att ha sådana svårigheter, men det är jobbigt att folk ska behandla en på samma sätt som de som verkligen behövde hjälp och stöd, när man inte alls behöver det. De behandlade alla lika där, men man kan ju inte behandla någon som har stora behov av stöd och hjälp på samma sätt som någon som inte behöver den hjälpen. Alla sitter ju inte i tex rullstol, varför ska då en som inte sitter i rullstol behöva få så pass mycket hjälp som att den skulle sitta i rullstol?

De trodde ju på spöken och klarade inte av att praktisera osv, för det var inte deras mål. De ville bara komma ut i samhället och vara delaktiga i det sociala. Varför ska jag eller någon annan då bli behandlad som om jag/den skulle ha samma svårigheter? Jag har ju inte de svårigheterna...

Det är ganska omöjligt att förhålla sig till detta, dvs. eventuella skillnader mellan dig och andra, om man inte vet VILKA DIAGNOSER du jämför med här. Eller åtminstone varför det var olämpligt för dig, mer konkret.

Det händer ibland att folk är på samma ställe trots att de har olika sorters svårigheter, och även helt olika grader. Samma sak här förresten som jag skrev förut: Det gemensamma är att man är "under normalnivå" och därför behöver någon slags hjälp. Sedan kan det ju variera hur mycket och vilken.

Jossie94 skrev:Men bara grova diagnoser i allmänhet, alltså folk som behöver så mycket stöd och hjälp så att de inte klarar av att tex praktisera, jag menar, jag var på en DV och där var ju folk helatiden för att de inte klarade av att praktisera, deras mål var inte att praktisera utan att komma ut i samhället och det sociala. Jag gick där för att jag ville ut på praktik, men istället fastnade jag där i 6 månader, i början tyckte jag det var superkul med nya människor, men sedan märkte jag ju att de trodde på spöken, hade svårt att gå på toa, hade dåligt bordsskick och sådana saker, jag var ju som sagt för frisk för att vara där, jag vart ju felplacerad där.

Som sagt, "grova diagnoser" kan vara olika saker för olika personer. Du skulle nå fram till människor mycket bättre om du inte uttryckte dig så flummigt. Du räknar upp en del saker som kanske inte är så viktiga för arbetslivet. Om någon tror på spöken spelar egentligen ingen roll då. Försök tänka och skriva det som är RELEVANT.

Vad menar du förresten med att folk måste ha "grova diagnoser" för att de tror på spöken?

Toblerone skrev:Vad menar du förresten med att folk måste ha "grova diagnoser" för att de tror på spöken?

Man behöver inte ens ha en psykossjukdom (om det är vad du menar med "grova diagnoser" ) för att tro på spöken. Vissa antidepressiva läkemedel kan ha hallucinationer som biverkning.
Och, som någon skrev, det kan gå alldeles utmärkt att umgås med människor som har andra diagnoser än man själv, eller som inte har någon diagnos alls. Jag har flera nära vänner som både är helt utan diagnos och som har helt andra diagnoser än jag. Jag tror att det dels handlar om personkemi, dels om att båda personerna har ett öppet sinne och inte dömer den andra för hur han/hon fungerar.

Solblomma skrev:Man behöver inte ens ha en psykossjukdom (om det är vad du menar med "grova diagnoser" ) för att tro på spöken. Vissa antidepressiva läkemedel kan ha hallucinationer som biverkning.

Min körskollärare trodde på spöken och pratade en hel del om det. Hon var varken psykotisk eller hade autism.

LordNelson skrev:

Solblomma skrev:Man behöver inte ens ha en psykossjukdom (om det är vad du menar med "grova diagnoser" ) för att tro på spöken. Vissa antidepressiva läkemedel kan ha hallucinationer som biverkning.

Min körskollärare trodde på spöken och pratade en hel del om det. Hon var varken psykotisk eller hade autism.

Jag pratade idag med en tonåring som hade sett ett spöke i morse. Han är inte heller psykotisk.

Solblomma skrev:

Toblerone skrev:Vad menar du förresten med att folk måste ha "grova diagnoser" för att de tror på spöken?

Man behöver inte ens ha en psykossjukdom (om det är vad du menar med "grova diagnoser" ) för att tro på spöken. Vissa antidepressiva läkemedel kan ha hallucinationer som biverkning.
Och, som någon skrev, det kan gå alldeles utmärkt att umgås med människor som har andra diagnoser än man själv, eller som inte har någon diagnos alls. Jag har flera nära vänner som både är helt utan diagnos och som har helt andra diagnoser än jag. Jag tror att det dels handlar om personkemi, dels om att båda personerna har ett öppet sinne och inte dömer den andra för hur han/hon fungerar.

Jag vet, jag var nyfiken på TS förklaring.

Toblerone skrev:

Jossie94 skrev:Om du syftade på det där jag sa i slutet, så menade jag att en person som har väldigt grav diagnos, kanske inte fattar hur man fikar eller sådana saker, eftersom den behöver mer stöd och hjälp.

Du måste ge exempel, ingen kan veta vad du anser vara en grov diagnos. Jag vet inte ens om du jämför med andra psykiatridiagnoser, eller med utvecklingsstörning eller annat.

Jag tror att hon helt enkelt jämför med folk som har större svårigheter och som avviker mer från normen, vare sig dessa människor formellt har samma diagnos som hon själv (Aspergers syndrom) eller exempelvis utvecklingsstörning.