Jossie94 skrev:De med down syndrom tänker som barn i sinnet.

Nej, det finns vissa som gör det men det är inte okej att utgå från att det är så för alla.

Men jag säger ju bara det en lärare sagt till mig när vi läste om sådant. Hon sa att de tänker som barn i sinnet, och visst är väl kanske inte alla så, men jag sa inte ALLA. Det var ett exempel bara.

Jossie94 skrev:Ni fattar ju inte att jag bara tar exempel här. för att förtydliga hur jag menar, men ni fattar ju inte ändå. Ni tar det så bokstavligt, istället för att fråga hur jag menar. Ni kan börja med att kolla runt i samhället, så kommer ni förstå exakt hur jag menar. Jag ser folk fika och umgås varje dag, som om jag vill lära känna någon och petra vill lära känna någon, det ska inte spela någon roll, för vi båda lär ju känna någon annan. Punkt. Inget sätt är rätt eller fel. Men tydligen så blir den enas sätt rätt och den andras blir fel. Enligt vem? Har gud hittat på det eller är det människan i sig som bara bestämmer att dens egna sätt är rätt?


Vad menar du med det där med spökena som folk blev bevisade på? Ingen har ju kunnat bevisa att spöken finns. Jag kan också säga att jag har sett något övernaturligt och folk tror på det, men det är nätet? Jag tar ju allt med en nypa salt här, för folk kan faktiskt hitta på saker.

Men snälla.... folk har ju säkert sagt 10 gånger att andra människor som är någonstans, och t.ex. fikar, kanske INTE VILL lära känna dig. De är kanske där av en helt annan anledning. Varför har du så svårt att förstå det?

Jossie94 skrev:De med down syndrom tänker som barn i sinnet.

Njaaaa... det varierar också mycket. Och framför allt: Det som folk med Down Syndrom är bäst på är det sociala (dvs de har mer problem på andra områden). Det som vi med Asperger är sämst på är det sociala. Jag har faktiskt träffat minst en person med Down Syndrom som kanske var bättre på det sociala än vad jag är.

Jag har svårt att förstå det för att jag ser ingen skillnad på det, och jag är inte så annorlunda som folk tror, jag är normal. Man ser inte på mig att jag har en diagnos heller, så det är svårt att se på mig att jag har en diagnos. Men man ser ju tydligt på de som har jätte grava diagnoser eller de som har down syndrom, de ser man på ytligt. Förstå ni?

Läs detta så fattar ni.

Jag tror att hon helt enkelt jämför med folk som har större svårigheter och som avviker mer från normen, vare sig dessa människor formellt har samma diagnos som hon själv (Aspergers syndrom) eller exempelvis utvecklingsstörning.

Jag har en diagnos ja, men inte så pass stor att man tror på spöken, eller att den syns utåt.

Jag har svårt med matte och typ skämt och så. Det är det jag har svårt med, ingenting annat.
NT personer har svårt med sådant här också, men de kan inte erkänna sådant för de är för ytliga. De vill passa in, jag vill också passa in men jag har ju svårare för att dölja att jag inte förstår vissa saker.

Sedan är det ju lite komiskt att ni sitter och ifrågasätter mig när jag bara berättar hur jag tänker och känner, jag har sagt flera gånger att jag inte har en så pass stor diagnos så att den syns och att det är så få saker jag har svårt med, jämför med andra som verkligen behöver mer stöd och hjälp. I dont need that.

Det jag behöver är att jag vill bli accepterad och att folk slutar missförstå mig hela tiden. Det enda jag gör varje dag är att förklara för vartenda person hur saker ligger till och det är jätte jobbigt, för folk säger att de förstår men ifrågasätter om saker ändå. Jag har ju precis sagt hur det ligger till. SNÄLLA...Det värsta man kan göra är att ifrågasätta någon annan. Jag ifrågasätter inte folk, på det sättet. Jag säger bara olika teorier på hur saker kan vara, jag säger inte att det är så. Tex det där med down syndrom, jag sa det för att en lärare hade sagt det till mig. Skulle hon hitta på? Hon sa även att de med down syndrom var väldigt goa och härliga och väldigt ärliga. Så ni ska nog ifrågasätta den läraren isf, för jag citerade ju bara henne.

jag har själv sett de med down syndrom och den jag syftar på förstod ju inte vad han gjorde, han gick tex runt och kramade folk hur som helst. Folk var taskiga mot honom och de förstod ju inte varför han var annorlunda, han kan inte rå för att han föddes med down syndrom.

Jossie94 skrev:Det jag behöver är att jag vill bli accepterad och att folk slutar missförstå mig hela tiden. Det enda jag gör varje dag är att förklara för vartenda person hur saker ligger till och det är jätte jobbigt, för folk säger att de förstår men ifrågasätter om saker ändå.

Att folk förstår hur du tänker betyder inte att de måste hålla med om din slutsats.

Exempel:

Du vid flera tillfällen påstått att du är som alla andra och att det INTE föreligger någon skillnad mellan dig och NT, att du gör på precis samma sätt som de gör. Ändå tar de avstånd från dig.

Du tycker att det är orättvist. Som att de bestämmer reglerna och att de får bryta reglerna när det passar dem.

Detta är ett felaktigt resonemang. Uppenbarligen är det något som särskiljer dig från andra. Annars skulle de inte kunna identifiera- och särbehandla just dig.

Jag tycker också jag är normal. Eller ja, den psykiska sjukdomen känns inte normal, fast den är under kontroll med mediciner så har inte så mkt depp och ångest.

Jag gör ju helt vanliga saker som de flesta gör, fikar, handlar, städar, diskar, fixar mat. Det är ingen större skillnad. Men jag socialisera annorlunda än många andra. Och annorlunda än många aspergare med eftersom de är så olika sinsemellan.

Andra aspies socialiserar annorlunda med mig med. Men det stör inte mig. Ibland fattar jag inte protokollet för hur de gör, men ibland så klickar vi direkt. Men jag dömer ingen för just hur den socialiserar, för mig är alla sätt normala, bara det finns respekt. Därför ser jag inte att det är annorlunda mot hur nån annan gör. Jag tycker jag är mer accepterande i det avseendet och lever i vidare cirklar än vissa NT som blir rädda om man socialiserar "fel". Jag kan bli stressad dock om jag inte har nyckeln till någon så att jag måste tänka efter hela tiden.

Men ju mer jag lär känna folk, ju mer fattar jag deras stil. Så det brukar gå bra. Så jag tycker det som NT kallar normalt är för snävt.

Det brukar vara sådana som är lite annorlunda som lättar upp stämningen i grupper. När jag gick på ABF ett tag blev jag den som gjorde det mer avspänt och alla blev mer sig själva. Bara för att jag alltid råkade klanta mig, och sedan blev medveten om det, eller klantade mig rent fysiskt. Stämningen blev mer som en familj efter det, istället för att folk var nervösa att träna språk och tala inför varandra. Men de upplevde mig även som rätt kompetent på området och jag förklarade gärna om jag sagt något med ord som de inte kunde, rätt lätt för att omformulera och liksom bara chilla.

Så ibland kan det vara bra att vara avvikande för då kan de andra också slappna av. Visade sig att någon var en riktig kuf och en hade depression, men de höll det inne tills jag joinade gruppen och gjorde allt tillåtet.

Just nu är jag i en mindre utåtriktad fas så skulle inte vara lika bra på det där längre, var även gladare, folk gillade verkligen att någon log och kanske berättade en konstig historia som träning på uttal i språket. Efter att gruppen svetsats samman så kände jag även att även om vi inte träffades utanför ABF, så hade alla utvecklat väldigt vänliga band med varandra.

Självklart inte min förtjänst men jag blev ändå en katalysator. Hade inget emot det. Så ja, visst kan det hjälpa att vara annorlunda. Särskilt om man är positiv och reagerar som att man verkligen gillade att höra de andras historier, vilket jag gjorde.

Hade gärna gått och fikat en annan dag med dem, men kände att just så bra kände vi ändå inte varandra. Så jag vågade aldrig fråga. Det var nog precis på gränsen att folk skulle vilja och på gränsen till att inte vilja. Så jag ville inte sätta den pressen.

Så jag är på något vis normal. Men ändå udda. Tycker att udda är en del av normal. Handlar om hur accepterande man är. För den skull passar man inte med alla. Vissa människor gör att jag ryser. De måste få rätt att känna samma tillbaka om mig. Och jag har såpass många kompisar som jag umgås litegranna med som verkar positiva till mig att jag hellre satsar på dem, än någon som jag är på helt annan våglängd med. Det bara sliter att umgås med folk som är för olika. Så jag tror det är jätteviktigt när man träffar nya människor att man har något gemensamt. Annars blir det bara forcerat.

De som inte vill fika med en, de kanske egentligen inte "hatar" en. De kan helt enkelt bara vara helt ointresserad av en. Eller som jag tycker om vissa, det är för mkt jobb att umgås med dem. Då måste man få säga nej.

Att tvinga sig på NT bara för man själv anser sig mer eller mindre NT är dömt att misslyckas. Jag har själv aldrig varit kompis med någon som varit helt normal, det behöver inte varit NPF, men något annorlunda har det alltid varit. Fast jag har tur, jag är inte intresserad av NT-kulturen så det högsta jag vill är inte att vara deras vän. Jag har inget intresse att höra skvaller om folk jag inte känner, vill inte höra om kändisar, vill inte höra om folks relationer.

Jag tycker det känns jobbigt med en med NPF som ser ner på andra med NPF och anser sig vara bättre funkande och inte vill vara kompis med andra NPF. Visst, jag tycker vissa är "för" aspiga för mig för att jag ska orka. Men oftast inte. För de funkar ofta bättre på andra områden än jag, och jag funkar bättre än dem på det sociala. Då är det upp till mig att anpassa MIG så att de fattar mig och jag anstränger mig för att fatta dem. Kanske får jag ut något ur de kontakterna, kanske inte. Det vet jag inte förrän jag provat.

Och det finns även massor med mild NPF. Så finns massor där att hitta kompisar bland. Om man tycker att aspisar uppför sig konstigt så kan man väl umgås med de med ADD och ADHD. Jag blir småsur när det verkar anses som att sådana kan man inte umgås med. Varför inte? De är människor. Och ganska ofta väldigt roliga.

Så, tycker inte att avvikande socialt mönster är fel. Däremot kan man aldrig tvinga sig till vänskap.

Ingen människa kan egentligen kräva att bli accepterad, inte på det djupet. Ytligt, visst. Men bara det.

Livet är faktiskt orättvist.

Och jag fattar inte varför du höjer NT till skyarna, som om det vore en fjäder i hatten att vara med i deras klubb.

Vad har de ens att erbjuda?

Ja det märker säkert något men det är ju inget som syns. Vad de märker vet jag inte heller. Vilket blir att det blir lite skevt, eftersom de som de märker kan de göra själva. Om de märker att jag inte fattar ett skämt, ja jag är nog inte den enda som inte fattar alla skämt. Så de säger ju emot sig själva, för enligt dem är de ju perfekta och fattar allting och gör allting rätt, nej de gör massa fel. Men ingen påpekar om de. Tex om tjejer sitter och pratar as högt på en buss, ingen bryr sig. sitter jag och pratar högt med en kompis, då bryr sig alla.

Jossie94 skrev:Jag har en diagnos ja, men inte så pass stor att man tror på spöken, eller att den syns utåt.

Jag har svårt med matte och typ skämt och så. Det är det jag har svårt med, ingenting annat.

Att tro på spöken är som sagt ingen diagnos. Du förstår inte att andra kan tro på saker för du kanske inte kan sätta dig in i hur någon annan känner det? Det är ett typiskt autismproblem.

Du verkar även ha svårt att förklara vad du menar, och du verkar ha svårt att ta in vad andra säger.

Det kan ju vara så att du har problem nu inte ser själv.

Innan jag fick diagnos ADD så trodde jag inte jag hade något ADD-relaterat. Jag tyckte jag fokuserade bra, och jag upplevde inte som huvudet var fullt av parallella tankar. Men mer och mer förstod jag hur diagnosen faktiskt passade mig, på MITT vis. Och att jag hade mycket ADD-drag, som hypoaktivitet, exekutiva problem, grava problem att fokusera om jag ansåg det var tråkigt eller onödigt, en slags rebellattityd att ingen skulle få bestämma över mig vad jag skulle lära mig eller göra, gjorde aldrig klart något, har massa tankar som avlöser varandra väldigt fort.

Jag trodde helt enkelt att alla kämpade hårt med dessa saker. Och att det handlade om attityd snarare än förmåga.

Både människor med NPF och NT behöver ofta utveckla sig själva. Men då krävs det att dels ska man känna sig själv och våga det, dels ska man utan dömande, komma på svar på hur man ska fixa dessa saker. Sedan måste man bestämma vilka saker som är viktiga att jobba på, alla kanske inte är det. Vi NPF lever i en NT-värld. Därför får vi leva efter deras regler just när vi umgås med dem. Eller iallafall till en viss grad. Tycker man man gör samma och man får en annan reaktion än en NT, beror det ofta på att man generaliserade för hårt (de med autism gör det ofta för lite eller för mycket och vissa NT med lägre IQ gör även detta), så man tror man gjorde samma men det gjorde man inte. Socialt finlir är svårt att lära sig som autist.

Kidzi, vilken bra beskrivning! Får man plagiera?

Solblomma skrev:Kidzi, vilken bra beskrivning! Får man plagiera?

Självklart, men tycker själv jag aldrig riktigt kan beskriva det jag tänker.

Såhär. JAg ser en koppling när det gäller de som har diagnoser och tror på spöken. Alltså att de tror på spöken pga deras diagnoser eller sjukdom. Jag vet inte om det är så, det är bara min uppfattning. Men jag tror ändå det är någon del i att ha en diagnos/sjukdom för de jag träffade på den där DV så var de några som trodde på spöken och sa att dem såg spöken och de hade ju väldigt grova diagnoser och sjukdomar. För mig kändes de som att några hade paranoia eller sådant, medan andra hade mildare men de var ju inte där, de var ju på praktikplatser. Jag skulle ju inte vara där heller, jag skulle ju ut på praktik men pga att de inte hittade praktiker så fastnade jag med de som hade typ paranoia eller liknande. Det var som att vara med i en skräckfilm. Jag passade inte alls in där. Jag vart ju felplacerad. Det var som att jag jobbade där och jag tog hand om dem, för jag fattade ju saker som de inte förstod. Just för att de hade väldigt grava diagnoser. Detta är inte för vara elak utan det är bara fakta. De hade mer svårigheter än jag. Jag har typ växt ifrån min diagnos kan man säga. Men alla kommer bara hitta fel oavsett vad jag gör eller säger.

Jossie94 skrev:Alltså att de tror på spöken pga deras diagnoser eller sjukdom. Jag vet inte om det är så, det är bara min uppfattning. Men jag tror ändå det är någon del i att ha en diagnos/sjukdom för de jag träffade på den där DV så var de några som trodde på spöken och sa att dem såg spöken och de hade ju väldigt grova diagnoser och sjukdomar.

Vad pratar vi om för diagnoser nu, psykoser och schizofreni?

Jossie94 skrev:Sedan är det ju lite komiskt att ni sitter och ifrågasätter mig när jag bara berättar hur jag tänker och känner, jag har sagt flera gånger att jag inte har en så pass stor diagnos så att den syns och att det är så få saker jag har svårt med, jämför med andra som verkligen behöver mer stöd och hjälp. I dont need that.

Det jag behöver är att jag vill bli accepterad och att folk slutar missförstå mig hela tiden. Det enda jag gör varje dag är att förklara för vartenda person hur saker ligger till och det är jätte jobbigt, för folk säger att de förstår men ifrågasätter om saker ändå. Jag har ju precis sagt hur det ligger till. SNÄLLA...Det värsta man kan göra är att ifrågasätta någon annan. Jag ifrågasätter inte folk, på det sättet. Jag säger bara olika teorier på hur saker kan vara, jag säger inte att det är så. Tex det där med down syndrom, jag sa det för att en lärare hade sagt det till mig. Skulle hon hitta på? Hon sa även att de med down syndrom var väldigt goa och härliga och väldigt ärliga. Så ni ska nog ifrågasätta den läraren isf, för jag citerade ju bara henne.

jag har själv sett de med down syndrom och den jag syftar på förstod ju inte vad han gjorde, han gick tex runt och kramade folk hur som helst. Folk var taskiga mot honom och de förstod ju inte varför han var annorlunda, han kan inte rå för att han föddes med down syndrom.

Jag förstår att det är tufft när folk ifrågasätter. Men det gör inte folk här för att vara elaka, utan snarare för att hjälpa dig lite med att förstå, att komma vidare med dem frågorna som du vill ha hjälp med. Och ibland går det inte så lätt som man skulle vilja.

Du säger att du har teorier hur det är, att du inte ifrågasätter andra. Men när du presenterar dessa teorier, vill du då inte veta ifall du ligger helt fel i något? Jag förstår absolut att det är jobbigt att höra av andra att man har fel någonstans. Men risken är ju att det skulle vara ännu värre om du går runt och tror något, medans andra vet att det inte är så/inte funkar så. Vore det inte elakt, om de då inte säger något, medans du försöker och inte lyckas?

En sak som är positivt: Man utvecklas mycket som person när man diskuterar sånt.

Jossie94 skrev:Såhär. JAg ser en koppling när det gäller de som har diagnoser och tror på spöken. Alltså att de tror på spöken pga deras diagnoser eller sjukdom.

Man kan ju mena olika saker med "spöken". I vissa kretsar tänker man sig döda människors andar som kommer tillbaka till jorden. I andra menar man demoner, dvs änglar som blivit onda. Listan kan nog göras väldigt lång.

Här i Sverige och i ett gäng andra västländer är man i allmänhet skeptisk till andlighet, även om det blir mer och mer vanligt att människor här tror på en andlig verklighet; de flesta religioner innehåller ju en tro på gud/ar, andar, demoner (spöken), etc. Man behöver bara gå så långt som till Belgien för att andelen människor som utövar någon religion ska öka drastiskt. Där är det t ex lagstadgat att alla barn har rätt att bli undervisade i sina föräldrars religion i skolan. I resten av världen tror jag att man är ganska ovanlig om man inte tror på det övernaturliga.

Så det där med att tro på/inte tro på "spöken" har kanske mindre att göra med diagnoser, och mer att göra med uppväxt eller ursprung. Vi här uppe i lilla Sverige kan ibland ha en tendens att tro att jordens nästan 8 miljarder människor tänker likadant som vår lilla klick på drygt 10 miljoner. Men så är det ju förstås inte.

Bland Miljöpartiets väljare tror många på änglar och healing, hälften av Sverigedemokraternas sympatisörer tror på mänskliga raser, och en tredjedel av Kristdemokraternas anhängare förkastar evolutionsläran. Var femte man tror på UFO:n och nästan var tionde kvinna tror att månlandningen är bluff.

https://www.vof.se/wp-content/uploads/2 ... n-2015.pdf

För att sammanfatta, även svenskar är för det mesta helt körda i skit.

Fattar att man kan vara oflexibel som autist med att ta in bevis och ändra sig. Men känner inte som just aspergare är benägna att tro på spöken, aspergare är ofta oflummiga och rigida och tror på det sekulära enbart.

Därför undrar jag ännu hur just autism leder till att man tror på spöken.

De hade inte autism eller asperger de som trodde på spöken, de hade ännu djupare såsom paranoia eller något liknande. Jag kände att just dem inte skulle vara på samma plats för de flesta hade ju milda diagnoser men dessa hade väldigt avancerade kan jag tycka. För jag lovar, tror man på spöken så blir man lite dömd att vara på ett visst sätt, dvs man anses vara lite knäpp. Iallafall vad jag har hört och så. Det kanske är normalt att tro på spöken jag har ingen aning?

Sedan tror jag inte folk ser spöken såsom i skräckfilmer och folk kan faktiskt säga att de har sett spöken..
jag försöker som sagt inte kränka någon eller såra, jag försöker bara hitta en logiskt/psykologisk förklaring om det hela. Därför tror jag att de ingår i sjukdomen eller vad det är de nu har, bidrar till att de tror på det övernaturliga. Sedan kan också man vara skeptisk, jag är ju själv skeptisk till både övernaturligt och jag tror på det jag ser, tex alla vet vad en bil är, alltså finns en bil för det har man sett och kunnat bevisa. Ingen vad jag vet har ju bevisat att spöken finns. Kollar man på youtube så är det ju underhållnings syfte när folk säger att de hittat bevis på spöken osv. Visst finns det saker men inte kan förklara men det är ju mer saker såsom rymden och sådant. Jag har aldrig sett en död människa hemsöka så det är svårt att tro på det eftersom jag inte har upplevt eller sett något sådant. Jag är nog inte rädd för spöken, För vad är ett spöke? En skugga som kan lavars en skugga av en lampa tex? Eller Ljuset av en bil som kör förbi och då hamnar ljuset från bilen på väggen för den kör förbi fönstret. Eller är spöke en demon som egentligen är något man skapar själv i huvudet?

Tänk såhär. Du kollar på the ring eller the conjuring och då blir du rädd för det är något läskigt. Då börjar din puls bli snabbare, du inbillar dig saker och tänker att något ska hända. Du kan vara i ett mörkt rum och tro att någon är där men det är egentligen bara en tröja som ligger på en stol.

Det där är ett exempel på hur hjärnan fungerar i en läskig situation och man skrämde bara upp sig själv. Det är också en utav anledningarna varför jag har svårt att tro att allt berodde på spöken. Och i en sån här situation kan man känna kalla kårar eller känna sig iakttagen. Men det är ju inbyggda reaktioner i kroppen som är till för att agera i utsatta situationer när något hemskt ska hända.

Därför tror jag mer på vetenskapen och att lära sig mer om hur hjärnor och kroppen fungerar i olika situationer.
Det är även såhär jag resonerar om trauman och sådant men då handlar det inte om spöken, men det tar ju upp spöken i skräckfilmer filmer (övernaturliga) för då handlar de oftast om att de är besatta av demoner och så men i verkligheten så är de mer troligt att de är trauma de handlar om.

Det finns tex en känd story där en kvinna ska ha sett djävulen gått upp i taket i något hemsökt hus, finns på Dplay och massa infon på nätet om detta. Och då tror jag man tänkte att djävulen skulle symbolisera något annat, dvs att kvinnan blev våldtagen. Det är därför jag tror mycket på att hjärnan har en hel del och även om man har en sjukdom eller diagnos.

Har man hallucinationer och vanföreställningar så kan man ju tro på massa olika saker. Inte så konstigt. Men som du ser så finns det ju ickepsykotiska som oxo tror på något.

Behöver inte handla om rädslor. Våra skuggfolk vande man sig vid, det gick ju inte att gå och vara rädd. De var inte läskiga.

Så visst, en del hallucinerar. Det är naturligtvis skitjobbigt för dem.

Men i de fallen man inte hittar en förklaring, varför ens bry sig? Man kan vara lite ödmjuk och bara konstatera att ibland vet man inte.

Sedan behöver det inte ens gälla spöken. Jag satt i min kompis bil, hon körde. Jag höll i båda mobilerna. Vi hör en SMS-signal som kommer från en iPhone. Men jag håller i båda, och vi hör att den kommer någon annanstans från. Och ingen av oss fick meddelande. Så vi tror naturligtvis någon har tappat sin telefon i bilen så vi kollar överallt men det finns ingen tappad mobil. Så två personer hallucinerade alltså samma signal samtidigt. Ingen radio var på eller andra ljud som man kan misstolka. Jag kände mest att ja nu har vi iallafall sett att det inte var någons tappade telefon, det får duga med det.

Sedan så beror det på ålder och kön om det är OK att tro på spöken. Är man kvinna och 60-70 är det helt OK.

Kidzi skrev:Har man hallucinationer och vanföreställningar så kan man ju tro på massa olika saker. Inte så konstigt. Men som du ser så finns det ju ickepsykotiska som oxo tror på något.

Behöver inte handla om rädslor. Våra skuggfolk vande man sig vid, det gick ju inte att gå och vara rädd. De var inte läskiga.

Så visst, en del hallucinerar. Det är naturligtvis skitjobbigt för dem.

Men i de fallen man inte hittar en förklaring, varför ens bry sig? Man kan vara lite ödmjuk och bara konstatera att ibland vet man inte.

Sedan behöver det inte ens gälla spöken. Jag satt i min kompis bil, hon körde. Jag höll i båda mobilerna. Vi hör en SMS-signal som kommer från en iPhone. Men jag håller i båda, och vi hör att den kommer någon annanstans från. Och ingen av oss fick meddelande. Så vi tror naturligtvis någon har tappat sin telefon i bilen så vi kollar överallt men det finns ingen tappad mobil. Så två personer hallucinerade alltså samma signal samtidigt. Ingen radio var på eller andra ljud som man kan misstolka. Jag kände mest att ja nu har vi iallafall sett att det inte var någons tappade telefon, det får duga med det.

Sedan så beror det på ålder och kön om det är OK att tro på spöken. Är man kvinna och 60-70 är det helt OK.

Tips läs den här boken där tar du upp människor som trippar och upplever samma saker i symbios och förstår varandra in i minsta detalj. Baserad på saker som har hänt på riktigt.

https://en.wikipedia.org/wiki/The_Elect ... _Acid_Test