Jag vill ha tips och råd,men inte den hjälpen som många tror jag vill ha. jag vill ju inte att folk ska hålla mig i handen eller något sådant. Det kan ni gärna göra med de som verkligen behöver den typen av hjälp...

Tänk er att ni är som en kurator, ni kan säga "du kan göra såhär eller såhär i dessa situationer"
eller liknande. Fungerar inte att köra den taktiken ni gör, för det är bara pinsamt att jag ska behöva gå så jäkla all in på minsta lilla, jag menar, ni borde väl ändå förstå ungefär vad jag menar? Ni kan väl läsa mellan raderna eller se ett sammanhang?

Jag ska fundera mer på det men jag tänkte på en sak. Hon som gick beteendevetenskaplig gav dig ju såna tips som kurator skulle ge. Men det gillade du inte alls.

Vill inte vara elak, bara förstå

Kram

Jossie94 skrev:för det är bara pinsamt att jag ska behöva gå så jäkla all in på minsta lilla, jag menar, ni borde väl ändå förstå ungefär vad jag menar? Ni kan väl läsa mellan raderna eller se ett sammanhang?

NPF:are kan vara mer komplexa än NT och många av oss med AS har inte tränat lika hårt att fatta andra människor med NPF såvida de inte delar just vissa grejer, då fattar man spontant. Att som aspergare lära sig en annan NPF-människa kan vara väldigt svårt.

Fått avsluta en av mina vänskaper för att jag aldrig riktigt fick ihop "kartan" på en aspergare jag umgicks med.

Så då kan man måsta ställa pinsamma frågor. Jag och kompisen ställde alla sorts frågor till varandra för att förstå varandra bättre, men det funkade ändå inte. Olika personer med samma diagnos kan vara nästan varandras raka motsatser.

Jossie94 skrev:Jag vill ha tips och råd,men inte den hjälpen som många tror jag vill ha. jag vill ju inte att folk ska hålla mig i handen eller något sådant. Det kan ni gärna göra med de som verkligen behöver den typen av hjälp...

Tänk er att ni är som en kurator, ni kan säga "du kan göra såhär eller såhär i dessa situationer"
eller liknande. Fungerar inte att köra den taktiken ni gör, för det är bara pinsamt att jag ska behöva gå så jäkla all in på minsta lilla, jag menar, ni borde väl ändå förstå ungefär vad jag menar? Ni kan väl läsa mellan raderna eller se ett sammanhang?

Jag tycker du har fått tips. T ex att söka dig till sådana som inte dömer dig, kanske till andra NPF:are. Eller att fråga rent ut om någon säger något du inte förstår. Eller att inte bara prata på utan kolla hur andra beter sig i större sällskap. Men det verkar inte som du tycker att tipsen passar.

Men detta att du "fikar, shoppar, sminkar mig, bor med min sambo" det betyder inte att du ses som en NT. Jag har också fikat, shoppat, sminkat mig och bor med min man. Jag är inte NT för det och det märker andra, förr el senare. De kanske inte förstår att jag har AS men de märker att något är "off".

Det verkar som om du inte riktigt tror att du har AS, att du är någon slags mellanting. Men har du fått en diagnos, då har du AS, även om du befinner dig närmare NT än den som har "grav AS".

Läs denna tråd och se om något stämmer på dig: du-vet-att-du-ar-en-aspie-nar-t4401.html

En av mina nyaste, närmsta vänner är NT.

Det är väldigt mycket missförstånd. Han snackar om dubbla betydelser osv. Om han frågar mig hur jag mår och jag svarar med att jag är hungrig, så kan det vid fel tillfälle tydligen tolkas som att jag ber om mat?

Det är jävligt svårt att förklara varför någonting är lite mer problematiskt för mig när personen säger att det är problematiskt för alla. Jag är inte den som pekar på AS och säger att det beror på det. Jag använder det aldrig som "ursäkt" för något, men jag tycker absolut inte det bara är upp till mig att ändre på hur skriver något. Jag menar det jag skriver om jag inte skriver något i affekt och det blir alldeles för mycket, men det är också något jag oftast påpekar och ber om ursäkt för då mina ord kan bli sylvassa när jag retats upp.

Jag tolkar det som sägs via tonfallet och hur det sägs, men han säger saker med samma tonfall hela tiden. Det är omöjligt att avgöra när han är sarkastisk eller inte. I vanliga fall betonas det sarkastiska, det överdrivs med tonfallet med. Inte i hans fall. Så hur ska man veta?

Och när han är tjurig så kallar han AS för "sjukdom" för att försöka peta på mig, men jag vet vad det är och kontrar med att han har ett patologiskt behov att hävda sig och provocera. Att jag aldrig förstår varför när det aldrig ger något annant än att tar energi.


Detta är också drygt:
Han: "Du som kan så mycket om det här, säger du, vad är x och y?"
Jag: "Inte en susning, det beror väl på det ena och det andra"
Han: "Nähä... Trodde du var "Proffs" på detta, jag"


Mycket syrliga kommentarer som är helt onödiga. Det gör ju att jag antar det som en utmaning och då börjar jag driva (t ex bokstavstolka absurt mycket) tills han blir förbannad. Jag berörs inte känslomässigt på samma sätt, men jag tycker det är drygt och suger energi när det inte behövs.

Min mamma är likadan. Hon frågar mig om jag är hungrig och om jag svarar ”ja” så tar hon det som en förolämpning. Som om jag sagt hon svälter mig.

Frågade henne om min brors nya nummer en kväll. ”Nej nej inte ska du hålla på ringa och störa honom nu! Du måste förstå han vill vara ifred ibland! Han är med sin flickvän!”.

Jossie94 skrev:Jag vill ju att de ska behandla mig som vilken 25 årig normal tjej som helst.

Jag kan rabbla upp massa normala saker men jag vill inte att folk ska se mig som diagnosen, för det känns som att jag inte har någon längre.

Man kan ju be om en utredning för att bli av med diagnoser också om man tror att man inte har någon. Det är förstås lika lång kö som det är för att utreda för att få diagnos, men det kanske det är värt om du anser att din diagnos är fel.

Solblomma skrev:

Jossie94 skrev:Jag vill ju att de ska behandla mig som vilken 25 årig normal tjej som helst.

Jag kan rabbla upp massa normala saker men jag vill inte att folk ska se mig som diagnosen, för det känns som att jag inte har någon längre.

Man kan ju be om en utredning för att bli av med diagnoser också om man tror att man inte har någon. Det är förstås lika lång kö som det är för att utreda för att få diagnos, men det kanske det är värt om du anser att din diagnos är fel.

Ja eller gå ner för trappen

Jossie94 skrev:Jag vill ju att de ska behandla mig som vilken 25 årig normal tjej som helst.

Där har du precis poängen! NTs kommer inte att göra det, för vi är inte som dem och de märker det. Du tror att vi inte förstår? Jag har jobbat på det här i 40 år, och jag har visserligen blivit bättre på det, men fortfarande kan jag inte smälta in helt i NT-samhället.

Jag anser ju iofs att man bör behandlas med respekt även om man är lite "quirky". Att ha sina egenheter behöver inte vara negativt. Det kan vara bra för NT:arna att gå utanför sin comfort zone ibland med. Förr när aspisar ansågs vara människor, så stötte NT på dem överallt ju. Ibland blev det konstigheter men många gånger gick det bra.

Man ska inte behöva behandlas illa för att man är lite ovanlig. Det är mest omogna NT som gör så. För även NT-människor får erfarenheter med tiden.

Så jag fattar att det kan vara upprörande om vissa anser sig få göra vad de vill för att någon stämplat dem som NT. De ska också lära sig hänsyn och att inte bara snöa in på det normala i en alldeles för snäv definition. De måste lära sig att det finns människor av alla sorter. Och gäller det skola och jobb så måste man lära sig att arbeta med olika människotyper.

Så kan förstå frustrationen att begreppet normalt är så snävt. Men som sagt, det kan ha med folks uppväxt och ålder att göra med också, har de blivit beskyddade från allt ovanligt och intalade att alla ska vara precis likadana och sedan inte haft tid att skaffa erfarenheter på egen hand så kanske de helt enkelt bara är översig kaxiga. Att de anser sig förmer.

Tycker att lite äldre personer inte dömer lika hårt. De har väl fattat att ingen riktigt är normal.

De flesta som läser DSM har någon diagnos. Då har det blivit för ovanligt att vara normal.

Så egentligen skitsamma om man är aspig eller inte. Så länge man inte gör för dumma saker som skadar folk så kan folk faktiskt få "stå ut" med en. De har ingen rätt att vara ensamma i världen. De måste dela med andra som inte anses normala. Sedan kan man ju återigen just aldrig tvinga på vänskap. Det måste verkligen komma från båda hållen.

Jossie94 skrev:Jag vill ha tips och råd,men inte den hjälpen som många tror jag vill ha. jag vill ju inte att folk ska hålla mig i handen eller något sådant. Det kan ni gärna göra med de som verkligen behöver den typen av hjälp...

Tänk er att ni är som en kurator, ni kan säga "du kan göra såhär eller såhär i dessa situationer"
eller liknande. Fungerar inte att köra den taktiken ni gör, för det är bara pinsamt att jag ska behöva gå så jäkla all in på minsta lilla, jag menar, ni borde väl ändå förstå ungefär vad jag menar? Ni kan väl läsa mellan raderna eller se ett sammanhang?

Om vi kan läsa mellan raderna? Vi har också AS och är dåliga på det. Men det handlar inte om det. Vi förstår EXAKT vad du menar här. Vi har samma problem.

Den här uppgiften klarar inte ens psykologer. Jag har t.o.m. varit hos en psykolog på Asperger-center som ska kunna Asperger. Och han har inte kunnat tipsa mig heller om vad jag gör fel, vad folk reagerar på. Så du påtalar det svåraste överhuvudtaget som inte ens experterna kan lösa och kräver att vi ska kunna hjälpa dig med det.

Toblerone skrev:Den här uppgiften klarar inte ens psykologer.

+ 1

Skulle man kunna peka ut exakta detaljer skulle man själv kunna anpassa sitt beteende bättre. Men det är ju så att det är så små, små bitar av information och massa av den. Så det är svårt att veta hur man ska dosera alla dessa bitar för att det ska bli "rätt" och bli NT. Det är svårt att göra på ett medvetet plan. NT gör det omedvetet, eftersom det omedvetna kan hantera mycket mer.

Man kan ju bara i grova drag härmas. Ibland funkar det.

Men i andra fall funkar det bättre att inte härmas utan bara försöka vara en juste människa som folk iallafall tycker är kanske snäll, kunnig eller vad man nu är. Hellre att anses vara juste och lite knepig tycker jag, än en självisk NT-kopia.

För man måste inte vara vän med alla. Det tror jag är viktigt att fatta att man inte behöver bli sårad för att alla inte gillar en. Viktigare är att några gillar en. Och då för den man verkligen är.

Kidzi skrev: juste människa

Dagens - "på gott och ont". Faktiskt.

Kidzi skrev:Men i andra fall funkar det bättre att inte härmas utan bara försöka vara en juste människa som folk iallafall tycker är kanske snäll, kunnig eller vad man nu är. Hellre att anses vara juste och lite knepig tycker jag, än en självisk NT-kopia.

För man måste inte vara vän med alla. Det tror jag är viktigt att fatta att man inte behöver bli sårad för att alla inte gillar en. Viktigare är att några gillar en. Och då för den man verkligen är.

Man får vara medveten om att det kan ta tid att hitta vänner som accepterar en för den man är. Jag hade tur, i 5:an började en ny tjej i klassen som visade sig ha samma intressen som jag (läsning och idrott). Att hon dessutom var lika lång som jag var verkligen ett plus! Sen kom gymnasiet och tiden efter det utan vänner. Det var först som vuxen jag hittade vänner som ville vara mina vänner trots att jag är som jag är. De vännerna finns fortfarande kvar, "i nöd och lust", genom hela min mörka period då jag inte ens orkade skicka iväg ett sms. Vi lärde känna varandra i kyrkan. Jag har förstått att vissa personer i kyrkan kan vara väldigt intoleranta mot personer som är annorlunda, men de jag har lärt känna är fantastiska!

Det var en lång utläggning, men kärnan i det jag ville få sagt är att man inte ska behöva bli någon annan för att få vänner, i så fall tycker i alla fall jag att de inte är några riktiga vänner. Och så att man får ge det en hel del tid.

Solblomma skrev:för den man är.

Kramar e bra

Kidzi skrev:Skulle man kunna peka ut exakta detaljer skulle man själv kunna anpassa sitt beteende bättre. Men det är ju så att det är så små, små bitar av information och massa av den. Så det är svårt att veta hur man ska dosera alla dessa bitar för att det ska bli "rätt" och bli NT. Det är svårt att göra på ett medvetet plan. NT gör det omedvetet, eftersom det omedvetna kan hantera mycket mer.

Man kan ju bara i grova drag härmas. Ibland funkar det.

Men i andra fall funkar det bättre att inte härmas utan bara försöka vara en juste människa som folk iallafall tycker är kanske snäll, kunnig eller vad man nu är. Hellre att anses vara juste och lite knepig tycker jag, än en självisk NT-kopia.

För man måste inte vara vän med alla. Det tror jag är viktigt att fatta att man inte behöver bli sårad för att alla inte gillar en. Viktigare är att några gillar en. Och då för den man verkligen är.

Så bra sagt! Jag har också släppt vissa saker. Jag menar, det kan vara bättre att utveckla sina positiva sidor, så att folk uppfattar en som en person med kvalitéer, än att man ska hänga upp sig på alla småsaker som man inte klarar och där folk märker att man är annorlunda.

Skulle ni/någon kunna sammanfatta vad jag menar? För eftersom jag har en diagnos, så blir jag osäker om folk fattar vad jag menar, det ingår lite i min diagnos. Jag har inte heller 100 procent koll heller hur det funkar, men det är ju ändå vissa saker jag tycker är konstiga, för att det verkar som att det funkar ibland och ibland inte, och det är väl det jag inte förstår..För att det kan bara inte vara så enkelt att folk inte bara vill prata, utan det måste ju finnas någonting som gör att de får den bilden utav mig eller någon annan, för att komma till den slutsatsen. Man kan ju inte bara fatta tycke på 1 sekund om en person, för man måste ju ändå ge personen en chans, vilket de inte har gjort i mina fall. Jag har ju själv gjort sådant, och det visade sig nu några år efteråt, att jag och denna tjejkompisen hade gemensamma intressen och vi klickade väldigt bra. Men då, då var jag ju omogen och så. Eller alla var nog lite omogna i högstadiet. Man kan ju bara säga något i stil med att man inte kanske har något gemensamt med personen, istället för att leka besserwisser och bara "vi är bekanta, jag går en beteendevetenskaplig linje" eller "jag somnade hos en kompis" alltså de är ju riktigt usla ursäkter. Då känns de personer bara allmänt tråkiga och sådana vill man ju inte ha...


Tex så var det en serie som handlade om några tjejer och deras liv. Då var en tjej tsm med en kille och så gjorde han slut. Hon fattade då inte hur hans känslor bara kunna ta slut bara sådär, för hon tänkte då som jag, att det måste finnas någonting som gjorde att han tappade känslorna. Medan en annan utav tjejerna menade att varför skulle han inte kunna tappa känslorna. Så det är väl den tankegången jag har för vissa situationer och vissa är ju väldigt tydliga på att de tycker och tänker, medan i andra tillfällen så är det inte alls tydligt.

Jossie94 skrev:Skulle ni/någon kunna sammanfatta vad jag menar? För eftersom jag har en diagnos, så blir jag osäker om folk fattar vad jag menar, det ingår lite i min diagnos. Jag har inte heller 100 procent koll heller hur det funkar, men det är ju ändå vissa saker jag tycker är konstiga, för att det verkar som att det funkar ibland och ibland inte, och det är väl det jag inte förstår..För att det kan bara inte vara så enkelt att folk inte bara vill prata, utan det måste ju finnas någonting som gör att de får den bilden utav mig eller någon annan, för att komma till den slutsatsen. Man kan ju inte bara fatta tycke på 1 sekund om en person, för man måste ju ändå ge personen en chans, vilket de inte har gjort i mina fall. Jag har ju själv gjort sådant, och det visade sig nu några år efteråt, att jag och denna tjejkompisen hade gemensamma intressen och vi klickade väldigt bra. Men då, då var jag ju omogen och så. Eller alla var nog lite omogna i högstadiet. Man kan ju bara säga något i stil med att man inte kanske har något gemensamt med personen, istället för att leka besserwisser och bara "vi är bekanta, jag går en beteendevetenskaplig linje" eller "jag somnade hos en kompis" alltså de är ju riktigt usla ursäkter. Då känns de personer bara allmänt tråkiga och sådana vill man ju inte ha...


Tex så var det en serie som handlade om några tjejer och deras liv. Då var en tjej tsm med en kille och så gjorde han slut. Hon fattade då inte hur hans känslor bara kunna ta slut bara sådär, för hon tänkte då som jag, att det måste finnas någonting som gjorde att han tappade känslorna. Medan en annan utav tjejerna menade att varför skulle han inte kunna tappa känslorna. Så det är väl den tankegången jag har för vissa situationer och vissa är ju väldigt tydliga på att de tycker och tänker, medan i andra tillfällen så är det inte alls tydligt.

Nu blandar du ihop alla möjliga situationer och vill ha ett universalsvar, någon lösning som fungerar i alla situationer. Och det finns så klart inte. Man måste titta på varje situation för sig.

Samtidigt klagade du för minst 10:e gången om samma sak. Ska vi inte ta den först? Jag börjar med den då. Förhoppningsvis behöver vi då inte reda ut den för 11:e gången:

Du säger att andra "gör fel", att de inte förstår, när de inte reagerar positivt på dina försök att ta kontakt, att prata med dessa personer. Och vi har sagt till dig - flera stycken, ungefär 10 gånger - att dessa personer visst förstår, men att de helt enkelt inte vill prata med dig. Tror du inte detta eller förnekar du, eller glömmer du.... eller vad?

Jossie94 skrev:Man kan ju inte bara fatta tycke på 1 sekund om en person, för man måste ju ändå ge personen en chans, vilket de inte har gjort i mina fall.

Jo, så fort går det. Och de är inte intresserade av att ge andra personer en chans. Reptilhjärnan avgör blixtsnabbt om en person är intressant/trevlig/värd att lära känna el inte.

Sådant kan vara förödande om det gäller t ex en intervju för ett jobb.

Sju sekunder. Så lång tid tar det för en människa att fastställa sina första elva omdömen om en annan människa.
---
Sju sekunder är i och för sig lite i överkant. Det allra första omdömet om en annan människa har vi klart för oss på 39 milisekunder. Dålig kroppshållning? Du är ingen auktoritet att ta på allvar, tack och hej.

https://www.motivation.se/innehall/ta-m ... intrycket/

Jag är jättedålig på att se vad folk går för. Förr var det ofta de jag dömt ut som jag sedan blev bästa skolkompis med. Folk som jag ansåg vara lite borta i huvudet först. Men såg sedan att de hade andra bra egenskaper som jag kom att uppskatta.

Vissa människor gör ju samma tillbaka. De tycker först man är konstig, sedan får man en chans till. Så var det med en kompis syrra som tyckte jag var skitknäpp först, men sedan tyckte hon att jag var rejäl och vettig och bra för hennes syrra. Det kändes skönt för hon var verkligen tvärtom på de flesta plan mot mig.

Men blir man utdömd med en gång och inte får fler chanser så ska man inte deppa för det. Som jag hela tiden säger så är det viktigare att lägga krutet på människor som genuint tycker om en. Fast lite lätt för mig som aspergare att säga det, för jag har inget behov av bekanta. Många aspergare har behov av äkta vänner, medan NT vill ha folk både nära sig och sedan i en skala längre och längre bort, de behöver sina bekanta också. Det gör inte jag.

Toblerone skrev:

Kidzi skrev:Skulle man kunna peka ut exakta detaljer skulle man själv kunna anpassa sitt beteende bättre. Men det är ju så att det är så små, små bitar av information och massa av den. Så det är svårt att veta hur man ska dosera alla dessa bitar för att det ska bli "rätt" och bli NT. Det är svårt att göra på ett medvetet plan. NT gör det omedvetet, eftersom det omedvetna kan hantera mycket mer.

Man kan ju bara i grova drag härmas. Ibland funkar det.

Men i andra fall funkar det bättre att inte härmas utan bara försöka vara en juste människa som folk iallafall tycker är kanske snäll, kunnig eller vad man nu är. Hellre att anses vara juste och lite knepig tycker jag, än en självisk NT-kopia.

För man måste inte vara vän med alla. Det tror jag är viktigt att fatta att man inte behöver bli sårad för att alla inte gillar en. Viktigare är att några gillar en. Och då för den man verkligen är.

Så bra sagt! Jag har också släppt vissa saker. Jag menar, det kan vara bättre att utveckla sina positiva sidor, så att folk uppfattar en som en person med kvalitéer, än att man ska hänga upp sig på alla småsaker som man inte klarar och där folk märker att man är annorlunda.

Faktiskt.

Det är nog så att vissa (jobbiga) saker försvinner fall man kollar åt ett annat håll.

Men som sagt så behöver inte jag den hjälpen som de mer grava diagnoser behöver, de som bor på gruppboenden mm. Dem behöver mer hjälp och stöd. Oftast dygnet runt. Jag passar inte in i den kategorin, jag passar mer in med de som inte har diagnoser, men jag behöver absolut hjälp med vissa saker men det är skillnad på att behöva hjälp dygnet runt än att kanske ha hjälp med normala saker. Jag behöver tips och råd om saker, men det är inte sams sak som att behöva hjälp. Den ”hjälpen” jag behöver är ju inte ens i närheten av de som behöver bo i gruppboenden. Det handlar om hur grav diagnos man har. De jag träffade som bodde på gruppboenden de var ju de som tex trodde på spöken, de kunde inte ta hand om sig själva.

Jag vet inte hur mycket tydligare jag måste vara för att ni ska förstå att jag bara jämför mig med de. Inte att någon är bättre eller sämre, men att jag inte har lika grav diagnos som dem och därför är jag mer NT. Jag ser ut som vilken tjej som helst. På dem syns det tydligt att de har diagnoser /att de är annorlunda. På mig ser man inte sådana saker. Inte direkt. Man kanske märker något men det är ju mer när man har lärt känna mig. De som jag rigidare nämnt har ju inte lärt känna mig så de kan omöjligt ha märkt något på kort tid, det är ju inte så att jag säger ”hej jag har en diagnos” så fort jag träffar någon ny person.

Jossie94 skrev:Men som sagt så behöver inte jag den hjälpen som de mer grava diagnoser behöver, de som bor på gruppboenden mm. Dem behöver mer hjälp och stöd. Oftast dygnet runt. Jag passar inte in i den kategorin, jag passar mer in med de som inte har diagnoser, men jag behöver absolut hjälp med vissa saker men det är skillnad på att behöva hjälp dygnet runt än att kanske ha hjälp med normala saker. Jag behöver tips och råd om saker, men det är inte sams sak som att behöva hjälp. Den ”hjälpen” jag behöver är ju inte ens i närheten av de som behöver bo i gruppboenden. Det handlar om hur grav diagnos man har. De jag träffade som bodde på gruppboenden de var ju de som tex trodde på spöken, de kunde inte ta hand om sig själva.

Jag vet inte hur mycket tydligare jag måste vara för att ni ska förstå att jag bara jämför mig med de. Inte att någon är bättre eller sämre, men att jag inte har lika grav diagnos som dem och därför är jag mer NT. Jag ser ut som vilken tjej som helst. På dem syns det tydligt att de har diagnoser /att de är annorlunda. På mig ser man inte sådana saker. Inte direkt. Man kanske märker något men det är ju mer när man har lärt känna mig. De som jag rigidare nämnt har ju inte lärt känna mig så de kan omöjligt ha märkt något på kort tid, det är ju inte så att jag säger ”hej jag har en diagnos” så fort jag träffar någon ny person.

Istället för att svara på frågorna/ta ställning till det som folk har skrivit för att försöka hjälpa dig, så upprepar du samma fraser som inte säger någonting. Läser du ens vad folk skriver?

Jo, vi förstår vad du vill veta, men du verkar inte ta till dig det som folk har skrivit om det. Nämligen att det inte är något som går att fixa enkelt.