treeman skrev:Det är mänsklig narcissistisk galenskap att tro på en "gud".

Intressant, därför att s k gudar förbannade Narcissus. Inte sant?

Nåväl.

Krake, gör inte en Dirac! Diracs förutsägelse av enelektriskt negativ motsvarighet till elektronen var visserligen mer radikal och ny än ditt resonemang att inget existerar utom i någons medvetande (ungefär, va?). Men de är fortfarande intressanta.

Och Frimodig, nu vek sig Krake visserligen rätt platt för din kritik men som jag ser det kan du ha rätt i att vad vi kallar döda ting saknar medvetande, samtidigt som Krake har det i sin tes. Men när du skriver som fysiker brukar säga, att logiska slutsatser är allt man kan vara säker på, så påstår ju faktiskt du precis som Krake att inget kan sägas existera säkert förrän man observerat det (eller utifrån observationer av annat slutit sig till att det torde existera).

Vi är inne på Schrödingers katt här; Schrödinger (var det han?) påstod att katten är varken död eller levande förränman öppnat lådan och tittat efter. Men man kan också tro att katten nog kan avgöra själv om den lever eller är död, likaväl som Schrödinger kunnat om vi satt honom i lådan. Och man kan gå steget längre och säga att även om det vore något så dött som enskilda partiklar vi hade i lådan, och som kanske, kanske inte anhilerades av antimateria, så skulle de partiklarna själva kunna avgöra om de funnes kvar i existensen eller ej.

Och i.s.f. kan man väl säga att partiklarna är medvetna, likaväl som man kan konstatera att vi utanför lådan är omedvetna om huruvida de existerar eller ej, och att de därför varken existerar eller ej, för oss.

Men vad den där medvetenheten hos partiklarna egentligen består av är då fortfarande obesvarat. Guds kärlek, kanske? Jag råkar tro det går att komma minst en nivå djupare i jakten på den frågans svar, genom att använda ren logik. Men då kanske samma gåta ändå finns kvar, i princip: Vad finns inuti? Vad fanns före?

Och är det hela deterministiskt, är det ett cirkelbevis som är "svaret", är det oändligt på något annat sätt? Eller är det på nåt sätt vi inte ens kan förelställa oss hur man ställer frågan om?

Jag vet inte precis om jag vet exakt vad jag menar med varje av de frågorna, så jag vill varken påstå att de existerar eller inte.

Korrigering

jonsch skrev:Krake, gör inte en Dirac!
...
Och Frimodig, nu vek sig Krake visserligen rätt platt för din kritik

Helt fel, Krake vek sig inte alls, ser jag det nu som! Förlåt mig! Vet inte var jag fick det ifrån - nåt måste ha stört nån av mina egna käpphästar, kan man väl anta.

Men ni talar nog bestämt förbi varandra, åtminstone när det gäller medvetande; ni definierar det nog inte likadant.

/ J

jonsch skrev:Vi är inne på Schrödingers katt här; Schrödinger (var det han?) påstod att katten är varken död eller levande förrän man öppnat lådan och tittat efter.

Nej han gjorde inte det påståendet.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Schr%C3%B6dingers_katt

Och man kan gå steget längre och säga att även om det vore något så dött som enskilda partiklar vi hade i lådan, och som kanske, kanske inte anhilerades av antimateria, så skulle de partiklarna själva kunna avgöra om de funnes kvar i existensen eller ej.

Hur skulle dom kunna avgöra det om dom är döda och därmed rimligen omedvetna? Du påstår ju att dom kan det, och att dom därför kan sägas vara medvetna. Lite omvänt resonemang tycker jag.

Till krake.

Det är kul att bli utmanad.

Du skrev: "Jag är en sån som föreställer sig snarare än förverkligar ..." Det är helt ok imo, men låt bli att blanda ihop vad du föreställer dig med vad som är verkligt.

Du skrev: "Jag tänker att det som öht är möjligt att föreställa sig för någon varelse också är verkligt." Nej. Absolut inte. Det verkliga, det som finnns, finns i tid och rum. Marx`kommunistiska samhälle finns inte i tid och rum. Det öde landet finns inte i tid och rum. Platons idealstat finns inte i tid och rum.
Einstein fanns i tid och rum, hans teorier finns i tid och rum. Men Gud finns inte i tid och rum eftersom hon är en logisk motsägelse.

(Bli inte arg för att jag är så här absolutisk, det är en personlighetsgrej.)

Lennart Frimodig

Vilken är gränsen för tid och rum?

Frimodig skrev:Till krake.

Det är kul att bli utmanad.

Du skrev: "Jag är en sån som föreställer sig snarare än förverkligar ..." Det är helt ok imo, men låt bli att blanda ihop vad du föreställer dig med vad som är verkligt.

Du skrev: "Jag tänker att det som öht är möjligt att föreställa sig för någon varelse också är verkligt." Nej. Absolut inte. Det verkliga, det som finnns, finns i tid och rum. Marx`kommunistiska samhälle finns inte i tid och rum. Det öde landet finns inte i tid och rum. Platons idealstat finns inte i tid och rum.
Einstein fanns i tid och rum, hans teorier finns i tid och rum. Men Gud finns inte i tid och rum eftersom hon är en logisk motsägelse.

(Bli inte arg för att jag är så här absolutisk, det är en personlighetsgrej.)

Lennart Frimodig

Jag svarar fast det här var skrivet till Krake. Ger mig syn lite snabbt och kort...

Det kan vara så att allt vi kan föreställa oss är kombinationer av olika saker som existerar. Om vi granskar detaljerna i Marx kommunism så är det kanske ett ihopkok av sånt som redas existerar och det Marx gjorde var ett ideologiskt legobygge mer än att komma upp med nåt helt nytt som tidigare inte funnits.

Klassiskt exempel är en enhörning. Det finns inga såna på riktigt, så hur kan vi då föreställa oss såna? Tja, vi plockar ihop en häst och ett horn i fantasin, saker som redan existerar.


Att säga att allt vi kan föreställa oss bara är kombinationer av sånt som redan finns låter kanske begränsat. Men man kan tänka sig en utvidgning av det genom vår förståelse av världen. Att vi inser att det finns en slags variabler som kan ändra föremåls egenskaper efter vissa regler.

Typ om jag bara sett gamla skruttiga ryska bilar från Sovjettiden så kan jag ändå föreställa mig att det går att bygga snabbare bilar och hur dessa isåfall borde se ut med lägre luftmotstånd, bredare däck för väghållning etc.


Edit: Det kanske finns saker vi inte kan föreställa oss för att dessa saker har egenskaper som inte påminner om nåt annat?

Edit2: Mina tankar här leder nog fram till Platons tankar om idévärlden.

Till krake.

Jag beklagar att jag är så här borgerligt tråkig.

Det där vad som är gränsen för tid och rum tror jag du skall diskutera med Ulf Danielsson, den här fysikern i Uppsala. Han är intresserad av sånt. Det har att göra med hur universum skapades, och utvecklas och möjligen dör. Fast det sista är nog min gissning. Han tror på saker som jag finner helt obegripliga.

Lennart Frimodig

Utan att läsa resten av tråden: Nej. Det finns ingen "Gud". Om det finns någon sådan högre makt så är det inte en abrahamitisk sådan, ej heller någon annan sådan som bryr sig om ifall vi tror eller inte och hur vi handlar och dömer oss därefter, eller alls bryr sig om oss över huvud taget. Ingen Gud vars ord är vår lag eller som bestämmer hur vi ska handla.

Att de abrahamitiska religionerna har så starka likheter med andra skapelsemyter och religioner är bevis nog. Alltihop är bara en ursäkt för att kontrollera människor, tjäna pengar och status och numera att dölja allt smuts som pågår bakom fasaden.

Att folk fortfarande väljer att tro på kristendomens gud, och följa hans budord, etc. är bara hypokritiskt. Särskilt de som kommer med bildliga tolkningar av de kapitel där Gud ber oss stena varandra, begå folkmord, behandla kvinnor som djur, främja slaveri och förtryck, etc. men samtidigt väljer att följa ord för ord vad som står däremellan.

Samtidigt går det inte argumentera med de människorna, då de inte kan ta till sig logik och då de bara kan förändra sin tro ännu ett steg för att kunna förneka/förvränga de fakta som vetenskapen hittar och presenterar. Alltså: Man får tro vad fan man vill och lägga sin tid på vad man behagar, bara ens tro inte på något sätt hotar att skada någon annans frihet. Så är dock inte fallet i ett beklagligt antal länder än idag, inklusive USA - land of the free. \o/ -.-

Till Rim.

Jag tror att människor tror på religioner för att de känner sig hjälplösa i livet. De vill ha nån högre makt som har koll. Gärna nån som skapade allting och som skapar mening i vad som händer.

De har en oerhört längtan efter att leva i en designad värld.

Utan nån som designar så blir allt meningslöst. Hela tillvaron blir en iskall omoralisk plats. En plats för djur. Själlösa kreatur som springer omkring. Ungefär som kor.

Lennart Frimodig

Till Moggy.

Jag tror din bild av Marx kommunism är helt rätt. Det är en kombination av vad som funnits och finns och en massa önskedrömmar. Eliots öde land är en extrem tolkning av 20-talet, en sorts radikal fantasibild inspirerad av den faktiska världen.

Lennart Frimodig

Ursäkta om jag svarar (jag vet vad du tycker om mig)!

Frimodig skrev:Jag tror att människor tror på religioner för att de känner sig hjälplösa i livet. De vill ha nån högre makt som har koll. Gärna nån som skapade allting och som skapar mening i vad som händer.

Jag kan inte förstå varför moderna människor tror på en Gud. Jag kan förstå varför religioner uppstod eftersom människor är en nyfiken art som söker svar på allt möjligt, religionen erbjöd svar.

Idag har jag bara förståelse för de som hamnat i en rejäl livskris (ex.vis alkholister, narkomaner m.fl.) som får hjälp av kyrkan och som stannar kvar där.

Min bror gick en alfakurs och drogs in i religionen (numera sjundedagsadventist) har jag inte förståelse för ö.h.t. Visserligen hittade han sin fru inom kyrkan, men det förklarar inte hans irrationella val att tro på bibeln som den enda sanningen.

Micke skrev:

jonsch skrev:Vi är inne på Schrödingers katt här; Schrödinger (var det han?) påstod att katten är varken död eller levande förrän man öppnat lådan och tittat efter.

Nej han gjorde inte det påståendet.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Schr%C3%B6dingers_katt

Tack! Som jag misstänkte.

Micke skrev:

Och man kan gå steget längre och säga att även om det vore något så dött som enskilda partiklar vi hade i lådan, och som kanske, kanske inte anhilerades av antimateria, så skulle de partiklarna själva kunna avgöra om de funnes kvar i existensen eller ej.

Hur skulle dom kunna avgöra det om dom är döda och därmed rimligen omedvetna? Du påstår ju att dom kan det, och att dom därför kan sägas vara medvetna. Lite omvänt resonemang tycker jag.

Hm, jo men låt mig uttrycka det såhär då: Naturen kan avgöra om de existerar eller ej, till skillnad från när det gäller virtuella partiklar, alltså partiklar som flimrar ut och in i/ur existensen hela tiden. Precis som naturen kan avgöra att alla partiklar och krafter i katten är just sådana som innebär att den lever, så länge den nu gör det. Och i hyfsat vardagligt tal kan vi väl säga att katten själv kan avgöra om den lever eller ej. Och i så fall kan enskilda partiklar också sägas kunna avgöra själva om de existerar eller ej.

Fast nu när jag tänker närmare på saken börjar jag undra om Schrödingers katt verkligen har något att göra med vad jag skrev om. Låd-experimentet syftar ju till att utsträcka osäkerheten i tillståndet hos strålkällans atomer till att gälla allt som finns i lådan. Medan jag väl egentligen försökte skriva om egen, inte om från andra erhållen säkerhet om existens hos objekt.

Det är möjligt att det blev fel där och att det kommer en justering i veckan.

Miche skrev:
Min bror gick en alfakurs och drogs in i religionen (numera sjundedagsadventist) har jag inte förståelse för ö.h.t. Visserligen hittade han sin fru inom kyrkan, men det förklarar inte hans irrationella val att tro på bibeln som den enda sanningen.

Han kanske är lycklig där och trivs med folket i den kyrkan?

Moggy skrev:Han kanske är lycklig där och trivs med folket i den kyrkan?

En logiskt tänkande människa som på några år överger allt vad vetenskap och logik heter och numera tolkar bibeln bokstavligt? Kan det vara något annat än hjärntvätt?

Miche skrev:

Moggy skrev:Han kanske är lycklig där och trivs med folket i den kyrkan?

En logiskt tänkande människa som på några år överger allt vad vetenskap och logik heter och numera tolkar bibeln bokstavligt? Kan det vara något annat än hjärntvätt?

Det är hjärntvätt, ja. Har en "vän" som blivit fanatisk katolik och vi kan knappt umgås längre, trots att vi faktiskt tillhör samma kyrka. Det är väldigt synd.

Frimodig skrev:Till Rim.

Jag tror att människor tror på religioner för att de känner sig hjälplösa i livet. De vill ha nån högre makt som har koll. Gärna nån som skapade allting och som skapar mening i vad som händer.

De har en oerhört längtan efter att leva i en designad värld.

Utan nån som designar så blir allt meningslöst. Hela tillvaron blir en iskall omoralisk plats. En plats för djur. Själlösa kreatur som springer omkring. Ungefär som kor.

Lennart Frimodig

Det är klart att vissa tror på det för att få något slags hopp om ett liv efter detta, om att få återse avlidna nära och kära, etc. Och visst kan det ge styrka, visst kan det vara bra för en del - jag missunnar dem inte det (såvida de inte hindrar någon annans rättigheter under tiden - inklusive ens egna barn), men det är för det mesta kontraproduktivt. Att leva i en sådan dröm förhindrar en helt eller delvis i det verkliga livet.

Hur skulle det fungera om vi agerade med samma sorts blinda tro i alla situationer? "Den här personen har dödat ett par hundratusen människor, men vi behöver inte göra något åt det, utan låter honom fortsätta som han behagar, då han ändå kommer dömas och straffas i livet efter detta."

Än värre med religiösa som är för dödsstraff (och kanske samtidigt emot rätt till abort och användande av preventivmedel). Religion ska inte ha någon påverkan mer än på det personliga planet.

Vidare angående moral och sådant tjafs så behövs absolut inte religion för att bilda sådana "lagar", och att kristna människor kan tro att de själva hade gått runt och dödat/rånat/våldtagit människor om de inte fått order från Gud att inte göra det säger väl mer om dem än något annat. Människan är ju inte värd ett skit i deras ögon. Vad kan vara vackrare än att få komma till en naturligt skapad plats, få leva sitt liv med andra människor, skapa sin egen mening med livet och göra gott för sig själv och för andra, baserat på tillit och äkta humanistisk etik, kärlek och närhet?

Att tro sig leva i en högre makts dockteater och vara rädd att leva som man vill utan istället underkasta sig en en tusentals år gammal bok och göra vad den säger är rätt, bara för att få syndernas förlåtelse av någon korrupt kardinal/biskop/påve/w/e och _kanske_ kunna komma till himlen - om det skulle visa sig att man inte hade fel hela tiden? Och förstås kanske våldta några små körgossar i smyg då och då i frustration; Gud förlåter ju dig trots allt allting om man är katolik.

Vad gäller alkoholister, hemlösa, och dylikt så kan man tycka att det kyrkan gör är bra; men om inte kyrkan funnits där hade någon annan tillgodosett dessa välgörenheter/tjänster. Dessutom finns det studier (orkar inte leta upp dem nu då jag planerar att sova snart) som pekar på att lika många lyckas klara sig ur beroende med AA (som har andliga/religiösa kopplingar/tillvägagångssätt) som de som inte fick någon behandling alls (och ingen som har haft kontakt med någon sådan myndighet kan hävda att det fungerar i närheten av optimalt). Att de väljer att stanna i kyrkliga kretsar är helt okay med mig, jag känner/har känt några aktiva i svenska kyrkan som är jättetrevliga, men jag tycker inte att man ska slussas in från beroendehem till kyrkan - vem vågar säga emot eller tänka rationellt och långsiktigt i den situationen i alla fall?

Personligen föredrar jag i sådana fall långt mycket hellre på att förlita mig till vetenskapen och verkliga läkemedel med påvisad verkan och ständig förbättring/utveckling.

Rimbaudelaire skrev: skapa sin egen mening med livet och göra gott för sig själv och för andra, baserat på tillit och äkta humanistisk etik, kärlek och närhet?

Är inte det där bara en myt med, precis som det som en del relihgion målar upp?

Finns det en "äkta humanistisk etik" och en vilja att göra gott för andra egentligen? Jag tror inte vi människor har det i oss egentligen, innerst inne. Vi behöver regler oss en rädsla för straff för att vi ska uppföra oss. Eller innerst inne, jag tror inte man behöver gräva så djupt heller...

Religioen har ställt till mycket skit och gör det än men det är också den som gjort att vi har kunnat leva tillsammans och skapat civiliserade samhällen. Idag kan världsliga myndigheter göra samma sak. Men det behövs nåt sånt för jag tror inte att vi är speciellt goda av oss själva...

Jag upplever att äkta altruism, humanism och välvillig hjälpsamhet finns (förekommer ju även i djurriket) och kan ta sig många olika former. Behöver inte vara stora Moder Teresa-grejer utan ofta i mycket mindre skala. Hur många altruistiska gärningar mot personer man ofta inte ens träffat förekommer t ex inte här och på andra forum så gott som dagligen? Hur många av oss har inte fått eller givit information, tröst, stöd, feedback eller IT-support utan något som helst krav på motprestation, bara för att man gärna delar med sig av sin kunskap eller några vänliga ord om man kan, trots att (eller kanske just för att) man inte alls behöver?

Steg ett är väl att inte vilja skada andra. Jag tror att om man själv lidit mycket så vill man antingen att andra ska lida ännu mer, eller också blir man oförmögen att skada någon annan just för att man vet hur det känns. Sedan kan det vara så att efter viss mättnad på materiell eller annan tillfredsställelse så kan givande börja kännas bättre än tagande.

Naturligtvis kan motiven variera eftersom det också kan vara av skuld, grupptryck, för att få ännu högre status, för att känna sig nyttig, eller av martyrskap, religiositet etc. Men ändå inte alltid. Jag tror att man känner när det är äkta och när det ev kan finnas dolda motiv. (I det senare fallet brukar det kännas lite diffust obehagligt, på ett sådär halt och odefinierbart sätt som är lätt att tro att man inbillar sig.)

Men hade det inte funnits äkta idealism och medmänsklighet lite här och där på alla nivåer av samhället skulle vi inte ha det förhållandevis trygga och jämställda samhälle vi har idag utan något betydligt otrevligare. Har inte alla någon gång fått uppleva den där extra engagerade läraren, som såg en och trodde på en? Eller den den ovanligt varma sjuksköterskan som såg till att ens sjuka mormor fick bästa tänkbara vård? Eller dem extra vänliga kassörskan som orkar sitta på snabbköpet och le varmt mot alla hela dagarna så att man blir lika glad varje gång? Eller den där polisen och P-nissen som lät en komma undan med blotta förskräckelsen när man råkat köra för fort eller glömt ställa in P-skivan? Eller den helt vanliga människan som hittar en glömd laptop och ser till att den kommer tillbaka till ägaren istället för att behålla den själv? (För att ta några exempel ur verkliga livet.)

Mycket bra sammanfattat, Iridia

Anledningen till att jag tror på Gud har inte ett skit med några stora mirakel eller överjordiska upplevelser att göra, utan bottnar mycket mer i den där dolda godheten i vardagen och hur stark man själv kan vara när man minst anar det.

Jag tror helt enkelt för att jag är övertygad om att jag inte har mig själv att tacka för orken eller mina styrkor, lika lite som jag har mig själv att skylla för mina problem. Det är knappast så att jag mår bättre än andra för att jag är troende, eller känner annorlunda inför döden eller så, kanske handlar det mer om att jag alltid upplevt Gud som en naturlig person i mitt liv.

earlydayminer skrev:

treeman skrev:Det är mänsklig narcissistisk galenskap att tro på en "gud".

Intressant, därför att s k gudar förbannade Narcissus. Inte sant?

Nåväl.

Nja eller nje. En del människor behöver en/flera gudar som de tror älskar dom och berömmer dom när dom gör "goda gärningar".

"- Om jag gör X så blir gud (run) glad! Iiiiiih!"

Narcissistisk skit. Dom borde göra saker för det är "rätt" och inte för att få beröm av nån gubbe (gud) med en fet ölmage och pipskägg...


För övrigt så det "stället" vi kommer ifrån är inte godhet eller ondska. Det är båda och inget. Det som benämns gud har ingen förmåga att gradera på en skala av gott och ont. Gott och ont är människors idiotiska försök att benämna och gradera. Mänskligheten är idioti. Att vara människa är att vara en idiot. Att leva utan att vara människa, utan att ha ego, är det enda visa sättet att leva. Då finns inga "graderingar" och inget gott och ont.

Då lever man som "stället" vi kommer ifrån gör.

Moggy skrev:Är inte det där bara en myt med, precis som det som en del relihgion målar upp?

Finns det en "äkta humanistisk etik" och en vilja att göra gott för andra egentligen? Jag tror inte vi människor har det i oss egentligen, innerst inne. Vi behöver regler oss en rädsla för straff för att vi ska uppföra oss. Eller innerst inne, jag tror inte man behöver gräva så djupt heller...

Religioen har ställt till mycket skit och gör det än men det är också den som gjort att vi har kunnat leva tillsammans och skapat civiliserade samhällen. Idag kan världsliga myndigheter göra samma sak. Men det behövs nåt sånt för jag tror inte att vi är speciellt goda av oss själva...

Bollocks. Straffsatser och lagar kan människan sätta själva, och har gjort det i tusentals år. Mycket bättre att vi gör det tillsammans istället för att ett par chosen few ska skoja ihop att det är Guds ord och sedan förtrycka resten. Kristna är starkt överrepresenterade i t.ex. amerikanska fängelsen - och det beror inte på att man är ateist, begår brott och konverterar inne i fängelset, utan mycket på att fattiga och svarta är mer religiösa än akademiker (rationalism och intelligens föregås trots allt av utbildning, vilket de förstnämnda inte får/är intresserade av) och dessutom på att man rättar sig efter en högre makts lagar. När livet går dåligt och det känns som att denna högre makt sviker, har man ingen fundamental medmänsklighet att falla tillbaka på, och begår brott utan en tanke på effekterna det har på andra människors liv.

Jag hävdar att om man istället lär sig leva efter mänskliga lagar med förnuft och förstånd om handling och effekt så bryr man sig om sina medmänniskor inte bara för att en högre makt beordrar en till det, utan för att man själv tjänar på det i längden (där faller egoist-argumentet).

Religion behövs inte till någonting, och har egentligen aldrig behövts till något utan ofta varit ett hinder. Framför allt idag ställer det till långt mycket mer elände än vad som någonsin kan rättfärdigas. Att det finns bildade människor i västvärlden som tar deras parti och indirekt visar dem stöd gör mig bara illamående. Visst, alla får ha sin spiritualitet, men organiserad religion är i mina ögon nästan enbart negativt.

Rimbaudelaire skrev:

Moggy skrev:
Religioen har ställt till mycket skit och gör det än men det är också den som gjort att vi har kunnat leva tillsammans och skapat civiliserade samhällen. Idag kan världsliga myndigheter göra samma sak. Men det behövs nåt sånt för jag tror inte att vi är speciellt goda av oss själva...

Bollocks. Straffsatser och lagar kan människan sätta själva, och har gjort det i tusentals år. Mycket bättre att vi gör det tillsammans istället för att ett par chosen few ska skoja ihop att det är Guds ord och sedan förtrycka resten.

Kan bara hålla med. Självklart är det bättre vilket moderna demokratier har visat. Ställer mig till 110% bakom tanken på att samhället ska vara sekulariserat och inte styras av religiösa hänsyn.

Rimbaudelaire skrev:Religion behövs inte till någonting, och har egentligen aldrig behövts till något utan ofta varit ett hinder.

Visst. Men det är ju ändå så att människor har existentiella funderingar om livet och vad vi gör här i världen. Så kommer det alltid vara och det är överoptimistiskt att tro att alla kommer att kunna bli rationella materialister. Det finns ett behov här som måste fyllas och det går inte att bara avfärda det hela som vidskeplighet.

Moggy skrev:Finns det en "äkta humanistisk etik" och en vilja att göra gott för andra egentligen? Jag tror inte vi människor har det i oss egentligen, innerst inne. Vi behöver regler oss en rädsla för straff för att vi ska uppföra oss. Eller innerst inne, jag tror inte man behöver gräva så djupt heller...

Jag kan bara inte låta bli att invända, med risk att hamna en trådbredd utanför ämnet.

Det är såvitt jag begriper logiskt omöjligt för någorlunda självständiga djur (nu talar jag alltså inte om nakenråttor eller steklar) att bli sociala utan att få altruism inbyggd i generna (genom evolution, tror ju jag, det känns lätt att begripa hur). Inte för att altruismen måste grundas på några jättestarka instinkter, det är lätt att slå ut "godheten" i oss, det håller jag med om. Men den bara måste finnas i våra gener, precis som de instinkter som kan ge "onda" handlingar när de "goda" inte är med och styr.

Som sagt, det här inlägget blev nog vid sidan om ämnet, nämligen blev det materialistiskt. Men det kanske inte plockas bort ändå.