Jag har inga barn. En orsak, och den som skulle ha varit avgörande i vilket fall, är att jag alltid har haft mer än nog med att klara mig själv.
Men sådant tror jag att de allra flesta vet.

Frågan är hur man ska få alla människor att vilja tvinga sig att ta reda på det om sig själva.

När man inte ska ha barn - det är när man vid den plågsamt ärligaste självanalys man mäktar med (med hjälp av vänner, om man har några ärliga nog) inte lyckas komma fram till att man nog skulle kunna ta hand om dem hurdana de än bleve. Och det gäller en världsomflygande multisdirektör som knullar runt med bimbos som tänder på hans makt och pengar mycket mer än de flesta aspergare. Och hela skalan däremellan, om ni förstår hur jag menar.
Den självanalysen är helt diagnosoberoende och borde alla göra innan de sätter ut sitt preventivmedel. *from önskan*

Nej, jag får också rasrenhetsvibbar.

*Resonerar principiellt som vanligt. Får mjukas upp vid tillämpning. Men bra som mål, tycker jag*

Tillkommer förstås den där djävulskapen med omänskliga makthavare att bedöma och motverka.

Och att en del förståndshandikappade kan behöva bedömningshjälp. Liksom en djävla massa icke förståndshandikappade!
Sådant är alltid svårt i en djurart där de allra flesta, inklusive vård- och socfolk och makthavare, är i stort sett oförmögna att sätta sig i andras ställe...

Jag håller inte med dig när det gäller arbete t-joho. Många med AS har inget arbete men det betyder inte att man i egentlig mening är arbetsoförmögen eller olämplig på andra sätt. Den sociala biten är komplicerad.

Jag är själv förtidspensionerad sedan många år men det påverkar inte min föräldraförmåga i negativ riktning.

Jag är väldigt aktiv med mitt barn och deltar i olika aktiviteter där vi träffar andra föräldrar. Jag gör det för mitt barns skull och jag tycker det fungerar bra. Det är ju barnet som står i fokus och inte jag.

zombie: Vi är nog av helt olika åsikt i den här frågan. Måhända kommer jag också att ändra mig ju längre jag lever med min diagnos.

Att det finns vissa NT som är sämre föräldrar än vissa AS är inget argument som jag ser det. Enligt min mening är även alkoholister olämpliga som föräldrar, men självklart finns det vissa alkoholister som är bättre föräldrar än vissa som inte har dom problemen.

Ett argument för att få skaffa barn är ju att om en har AS och den andra är NT kommer säkert uppfostran att bli bra ändå. I praktiken var det ju ofta förr mest en förälder som uppfostrade barnen även om föräldrarna inte var skilda. I dagens samhälle är ju många mammor ensamma med barnen också.

Ett ytterligare argument mot är ju om man vill sätta ett barn till världen som med stor (vet någon hur stor) sannolikhet också kommer att få AS? Det har inget med rashygien att göra. Däremot innebär det en mängd problem att leva med AS, något som jag själv vet alltför väl.

Varför tror du AS finns än idag? Jo, för att såväl AS som NT har skaffat barn i alla tider. Det är först på 1980/90-talet diagnosen ens har identifierats och fått ett namn, för att det är först i dagens tidevarv världen har skruvats upp till ett tempo där vi verkligen riskerar att bli genuint handikappade. Plötsligt är vi så avvikande och konstiga att vi inte "borde" skaffa barn i vissas tycke...

Alla anser vi inte att AS innebär övervägande problem. Du får tycka precis vad du vill för egen del, både om det och om huruvida du vill skaffa barn eller inte, men det är din uppfattning om din egen sits. Det är inte någon universalsanning som gäller AS generellt.

T-joho
Jag har också AS med problem så att jag inte vet om jag inte hellre skulle ha velat vara ofödd.
Men man ska inte se bara från sitt personliga perspektiv här. Det finns också styrkor. Finns vissa tecken på att de rentav kan vara viktiga för mänskligheten som helhet. (Mer än "vissa tecken" vet jag för litet om.)
Och överskatta inte samhällets konstans. Det ändrar sig hela tiden, och det kan man påverka. [edit] Och så har ju Pemer alldeles rätt ovan. [/edit]

Jag får intrycket att vi har motsatta utgångspunkter för "lämplighetsbedömningen" (och jag ser större faror med en som utgår från förenkling och kategorisering än med en som först och främst söker kompensera för sådant); men eftersom också du verkar ha sinne för att alla är olika oavsett "etikett", kanske vi skulle landa på samma bedömning i många enskilda fall.

Ganesh, det "uppfanns" för tillfället, du bevittnade alltså nästan dess tillkomst! Och tack för credden, det är kul att nån uppskattar det... Min ena småaspie - eller lillaspie borde det väl heta i ental- kallar mitt sätt att prata mammiska och brukar förmana mig när jag ringer nånstans: Mamma, tala nu så de förstår, inga hittepå-ord!!

När jag satt på ett utredningstillfälle kring min stora tös frågade de om hon använde idiosynkratiska uttryck och jag fick säga att jag inte noterar om folk hittar på ord eller har egna vändningar/betydelser för ord och uttryck. Eller snarare, jag noterar det aldrig som nåt negativt, jag blir bara glad.

Gäller det mina egna ongar så blir jag både glad och STOLT att de brås på mor sin, så jag kunde helt enkelt inte svara på frågan... Föga anade jag när jag fick dem att nåt sånt skulle kunna komma att frågas om dem, eller mig. ;D

AS kanske inte ens finns i vissa kulturer. Helt enkelt för att det inte ses som något avvikande.

Jag tror också starkt på att det var lättare för personer med AS förr när vi hade ett annat tempo i samhället. Färre människor, färre intryck och säkert lättare att hitta sin plats i tillvaron.

Det är samma sak för aspergare som för alla andra: för att skaffa barn måste man först och främst kunna ta hand om sig själv. Kan man inte det, ska man inte ens överväga att skaffa barn.

DC skrev:AS kanske inte ens finns i vissa kulturer. Helt enkelt för att det inte ses som något avvikande.

Jag tror också starkt på att det var lättare för personer med AS förr när vi hade ett annat tempo i samhället. Färre människor, färre intryck och säkert lättare att hitta sin plats i tillvaron.

Word!!

Ja, KS har rätt.

Så länge man kan ta hand om sej själv och inte lider men av eventuella excentriska beteenden (mer än eventuellt omgivningens småaktiga blickar) är det självklart att man ska ha barn. Barn behöver kärlek, omtanke och närvaro. Oavsett om föräldrarna är gröna, har tre armar eller sitter i rullstol.

Att försöka ägna sej åt avelsarbete med sej själv som ickedeltagare är sådant självförakt att jag blir mörkrädd. Ska vi sterilisera fler som "är som oss?" Ska alla diagnosticerade undergå självkorrektionsläger där de Inser att de Inte Kan Ha Barn För Rasens Bästa? Till VEMS nytta?

Förihelvete! Skärp er! *arg*

(Alfapetsmamma, en småsak : det går utmärkt att säga "småaspie" i ental. Adjektivet "små" fanns i ental en gång, därav "vad du ritar smått, man ser ju inte att det är en småkaka" o.s.v.
Så fortsätt du bara - säger en annan ordglad äsping!)

t-joho skrev:

Ett ytterligare argument mot är ju om man vill sätta ett barn till världen som med stor (vet någon hur stor) sannolikhet också kommer att få AS? Det har inget med rashygien att göra. Däremot innebär det en mängd problem att leva med AS, något som jag själv vet alltför väl.

Så du önskar att dina föräldrar hade haft vett att inte låta dig födas?

Nästa fråga: Vilka fler saker är så hemska att barn som riskerar att få dessa inte skall födas?

Om det är så hemskt att födas med vissa saker, är det inte samhällets uppgift att se till inga barn med dessa saker föds?

Vad säger du t-joho?

Ganesh skrev:

t-joho skrev:

Ett ytterligare argument mot är ju om man vill sätta ett barn till världen som med stor (vet någon hur stor) sannolikhet också kommer att få AS? Det har inget med rashygien att göra. Däremot innebär det en mängd problem att leva med AS, något som jag själv vet alltför väl.

Så du önskar att dina föräldrar hade haft vett att inte låta dig födas?

Nästa fråga: Vilka fler saker är så hemska att barn som riskerar att få dessa inte skall födas?

Om det är så hemskt att födas med vissa saker, är det inte samhällets uppgift att se till inga barn med dessa saker föds?

Vad säger du t-joho?

Tack Ganesh.

*fortf arg*

alfapetsmamma skrev: Gäller det mina egna ongar så blir jag både glad och STOLT att de brås på mor sin,

Exakt, fast på far sin då...

Det är alltid farligt att tillhöra en minoritet. Majoriteten kanske inte hindrar en från att skaffa barn, däremot kan den bedöma en olämplig och ta barnet ifrån en:

Arlington County social workers used unproven allegations of neglect in April 2005 to justify removing then-3-week-old Sabrina from her parent’s home.

Nancy Hey – who suffers from a developmental disorder that makes it difficult for her to recognize non-verbal signals from others – and her husband fully cooperated with medical professionals and CPS workers throughout their ordeal.

Sabrina went to a politically influential local professional couple with no training as foster parents, despite CPS requirements that foster couples be trained before being entrusted with children.

Judge Almand later used the baby’s inappropriate removal to justify making the separation permanent, saying it would be too “traumatic” to return Sabrina to her natural parents. So, when Sabrina turned 3 April 3rd, she didn’t blow out her birthday candles in the kitchen where her heart-broken parents still keep her empty highchair.

http://www.examiner.com/a-1347693~Baby_snatching_by_Arlington_County.html
Visst verkar det som Nancy Hey har Aspergers? Undrar hur många andra såna fall det finns. Aspergare är inte precis nån inflytelserik grupp.

För övrigt håller jag med om att alla bör rannsaka sig själva innan de försöker skaffa barn. Klarar man att ta hand om sig själv? Tror man att man kommer att klara av att ta hand om ett barn? Vet inte om jag klarat det själv, men jag var ju inte ensam om föräldraskapet.

Sen har vi ju den lilla detaljen att en del får barn utan att det var så där kolossalt planerat.

Om man nu konstaterar att en del av dessa som får barn utan att det är kolossalt planerat och utan att ha funderat mycket noga på om man är material till A+ förälder? Vad gör man då? Kan staten acceptera detta? Kan vi verkligen utsätta oskyldiga barn för detta? Om samhället håller med om att man inte når upp till kriterierna gör ens G i föräldraduglighet?

Låt oss vara ärliga, handen på hjärtat, det finns bara en sak att göra...

...eller hur?

Präxis...

Ganesh skrev:Sen har vi ju den lilla detaljen att en del får barn utan att det var så där kolossalt planerat.

Om man nu konstaterar att en del av dessa som får barn utan att det är kolossalt planerat och utan att ha funderat mycket noga på om man är material till A+ förälder? Vad gör man då? Kan staten acceptera detta? Kan vi verkligen utsätta oskyldiga barn för detta? Om samhället håller med om att man inte når upp till kriterierna gör ens G i föräldraduglighet?

Låt oss vara ärliga, handen på hjärtat, det finns bara en sak att göra...

...eller hur?

Det är skillnad på att själv besluta och att staten beslutar. Det är ingen som hävdat att staten ska bestämma vilka som ska bli föräldrar. Däremot bestämmer kommunerna vilka som ska bli adoptivföräldrar. (Tänk om alla föräldrar skulle prövas som adoptivföräldrar görs? Men det skulle kosta för mycket pengar.)

Och glömmom inte heller att "stat", "kommuner", vad du vill, är människor de också. Vad säger att just de människorna är bättre kvalificerade människokännare och blodhundar efter föräldraämnen än några andra - vi på det här forumet t.ex.?

Låt vara att varje grupp eller kollektiv människor (stat, socialnämnd, kommunfullmäktige, nätforum) utbildar egna bruk och oskrivna regler, också sådana som kanske ingen enskild av dess medlemmar har. Men de kan göra gruppen sämre än den sämsta av sina enskilda medlemmar precis (kanske minst) lika väl som bättre än den bästa.

Ska vetenskaparna bestämma? Låt vara att de flesta inte vet hur noggrann vetenskapen är och hur sällan den har fel*. Men särskilt lysande bidrag gav den ju just under nittonhundratalet till vår kunskap om hur vi bäst blir bättre människor. Tyskland var därvid ett föregångsland, men Sverige höll ut mycket längre i det tysta.
*Första meningen ovan: min uppfattning. De två följande: ironi.*

Så vem ska bestämma? Eller vilka? Och vad? Och hur? Och med vilka säkringar för att rätta fel i efterhand? Och för att man inte då begår ett fel till (mot ungen)?
Och blir det bra om man tror det är enkelt och lätt?

*Talar vardagsslarviska här.

Om man nu obetänksamt har skaffat sig barn och om man har allvarliga brister:
-är aspie
-har allergier/överkänsligheter
-plattfot
-aptitlig för myggor/bromsar/fästingar
-tjyvaktig
-har extrema åsikter om neurodiversity eller annan subversiv övertygelse
-är arbetslös eller på annat sätt parasitär
-bevisad oförmåga att fungera i skolmiljö
-har udda beteenden eller intressen eller utseende som kan vara stigmatiserande för eventuella barn
-kraftigt avvikande beteende i sexuellt eller annat avseende
-etc för att ge ett litet axplock av saker som är så avvikande/ uppseendeväcknde att det kan vara stötande/stigmatiserande för barn, att samhället/staten, för att tala klartext, bör avbryta föräldraskapet om det påbörjats. En metod kan vara tvångsomhändertagande med påföljande rehabiliteringsprogam för drabbade barn. Så kallad omskolning.

Naturligtvis bör staten/samhället tillse att personer som trots sin uppenbaraolämplighet för föräldraskap utsätter/riskerar att utsätta barn för dessa risker genom kirurgiska ingrepp görs oförmögna att göra fler barn ont. Detta är en anständighets- och hygienfråga.

För de riktigt förhärdade som inte bara framhärdar i sitt beteende genom att propagera för bisarra ståndpunkter, som till exempel att stackare som insjuknat i olika neuropsykiatriska skukdomar skulle vara hedervärda medborgare, kan lämpligen interneras. Givetvis utan möjlighet att sprida sitt fördärv genom nätet eller på annat sätt.

Styrelsen för Statens Kommitté för Återupprättande av Lag och Ordning och Reda (SKÅLOR)

Någon myndighet måste bestämma är det gäller adoptivbarn. Det kräver myndigheterna i ursprungslandet. Sen hur duktiga de socialarbetare är som gör det vet man inte. Men jag tror det är bra. Själva processen gör ju också att de blivande adoptivföräldrarna får alla tillfällen att tänka över saken och rannsaka sig själva. Skulle inte skada om alla föräldrar gjorde det. Det är svårt att vara förälder, det tror jag även NT kan tycka. Man vet inte hur svårt det är innan man blivit det (och då kan man inte ångra sig). Iofs vet man inte hur underbart det är heller.

Med tanke på vad man läser om barn som försummas, vanvårdas, misshandlas etc, så tycker jag man kan dra slutsatsen att inte alla klarar av att vara föräldrar.

Ganesh skrev:Om man nu obetänksamt har skaffat sig barn och om man har allvarliga brister:

-kraftigt avvikande beteende i sexuellt eller annat avseende

Du är sarkastisk men jag tar "avvikande sexuellt beteende" på största allvar. Vi har ju Josef Fritzl som hade många avvikande sexuella beteenden. T ex att han var våldsam. Men värst var att han våldtog sin dotter när hon var 11 år. Flera personer visste om det. Hade dessa personer berättat för myndigheterna så skulle dottern sluppit fängslas i en källare i 24 år och föda 7 barn åt sin far.

En del föräldrar är farliga för sina barn, så är det bara. Tyvärr är det för många som tiger och tittar bort.

Om jag får gissa på Ganesh, så tror jag att han menade "avvikande sexuellt beteende" inom det obrottsligas råmärken (men både innan- och utanför vanliga hyggliga människors litet snävare begrepp om "anständighet").

Det han beskriver har funnits i verkligheten. Delar av det finns i verkligheten.
Skapat i bästa välmening av allvarligt bekymrade, engagerade, omtänksamma människor precis som vi.