Jag är väldigt öppen och ärlig. Jag vill ingen människa illa med mitt beteende. Jag säger väldigt ofta vad jag tänker.

Igår satt jag och en kompis och pratade, vi kom in på en person som jag upplever att jag har lite svårt för. Jag råkade nog säga en del negativa saker om denna person vilket jag nu i efterhand ångrar. För han är en väldigt bra människa annars och jag kanske till och med överdrev.

Ska jag be om ursäkt trots att han inte vet att jag har snackat negativt om honom?

Och detta har hänt förut, jag har bara varit omedveten om det och vill verkligen sluta med detta beteende för jag är rädd att jag snackar skit bakom ryggen på folk.

Jag brukar göra samma sak. Vet inte riktigt varför, men det kanske har med min låga självkänsla att göra, och till viss del min nedsatta social förmåga, som i sig gör att jag måste kompensera genom att säga det första som flyger i huvudet oavsett om det kan anses vara taskigt/olämpligt eller liknande.

Vet inte riktigt hur du ska göra, tänkte väl bara att det kan vara skönt att höra att du inte är ensam om det här.

Tack för ditt svar. Det uppskattas verkligen!

Inte be om ursäkt till den du pratat om, om inte du råkar veta att personen du pratade med har gått och fört det sagda vidare. Jag tror det kan snurra till det ytterligare nämligen och bjuda in problem med personen du pratade om.

Däremot kan du säga till den du pratade med att du kom på i efterhand att det du sa lät väldigt ensidigt negativt och att du ju ser positiva sidor hos den du pratade om.

Eller att du var grinig den dagen och det blev fulare prat än det hade blivit en annan dag. Eller båda. Eller vad du nu tycker känns bra att säga. Lycka till!

----

Gick in och rättade ett borttappat ord.

Precis så tycker jag också, alfapetsmamman!

barracuber skrev:Precis så tycker jag också, alfapetsmamman!

Vad klok du är!

Nej, om inte kompisen du pratade med har fört det vidare till den aktuella personen ifråga så behöver du inte be om ursäkt. Då kanske personen faktiskt blir sur och då måste du be om ursäkt - igen. Så säg ingenting. Det man inte vet har man inte ont av. De allra flesta pratar om sina olika relationer så det du berättade för din kompis är inget du behöver skämmas för heller.

Tack för svaren, gick runt i cirklar hela natten och trodde jag förstört allt i och med att jag är för öppen för hur tycker och tänker. Får försöka jobba lite med det.

alfapetsmamma skrev:Inte be om ursäkt till den du pratat om, om inte du råkar veta att personen du pratade med har gått och fört det sagda vidare. Jag tror det kan snurra till det ytterligare nämligen och bjuda in problem med personen du pratade om.

Däremot kan du säga till den du pratade med att du kom på i efterhand att det du sa lät väldigt ensidigt negativt och att du ju ser positiva sidor hos den du pratade om.

Eller att du var grinig den dagen och det blev fulare prat än det hade blivit en annan dag. Eller båda. Eller vad du nu tycker känns bra att säga. Lycka till!

Håller absolut med! Min stora, hemska tvångstanke är att jag måste bekänna allt elakt jag har tänkt om olika personer, för att kunna få förlåtelse och frid i själen. Tyvärr har det blivit precis tvärtom - jag har sårat personer och blivit av med vänner. Så gör som Alfapetsmamma säger!

Jag är också duktig att säga sånna där saker Och när jag har sagt en liten sak så råkar det ofta välla ut en massa mer också. Och ibland har det råkat hända att det har kommit fram till personen man har pratat om. Men hade inte de man pratade om varit skitstövlar från början eller gjort eller betett sig dumt mot mig så skulle det inte finnas något att säga egentligen.

Du kanske ska gardera dig och kanske säga till den du pratade med att det blev lite "starkt". Lite hårda ord eller så.

Det hände tråkigt nog en gång för mig, på jobbet (personlig assistent) så var det en man som hade jobbat i 10 år och kunde jobbet in och utan. Det fanns lite problem i rutinerna på jobbet, och samarbetet med brukaren funkade inte för någon ny person alls egentligen. Så han som jobbat i 10 år klankade ner på oss andra, speciellt mig som var så ärlig i minsta lilla problem som uppdagades "Idag funkade inte detta, idag kunde vi inte göra detta" plus det att jag alltid glömde bort någon liten uppgift ibland, tex raka brukaren, ta ut sopor, städa.

Han sa sällan saker på något snällare sätt, utan oftast lät han hård och hög i rösten. "Du kanske inte passar som personlig assistent? Du kanske ska vara ärlig mot dig själv och sluta"

Det började en ny tjej inte så långt efter jag började vikariera där. Hon hade samma problem som jag, men berättade bara om det i början, sen så erkände hon inte till honom eller cheferna att det fanns ett problem. Men till mig berättade hon att det fortfarande var jobbigt. Och vi började diskutera attityden på han som jobbat där i 10 år.

Vi verkade vara väldigt överens och tycka samma saker, och hon påpekade att det var väldigt hysch hysch med att vi pratade ihop oss om problemen på jobbet. Hon berättade även att han hade sagt till henne att jag inte passar till jobbet.

Men så en dag, efter jag hade berättat för henne om en tråkig händelse mellan mig och han som jobbat i 10 år, han var riktigt otrevlig då. Så dagarna efter då jag bytte av honom vid ett skift så sa han "Hördu, den här andra tjejen sa att du sa (så tog han upp händelsen som jag berättade till henne) och det tycker jag är väldigt trist att du snacka så bakom ryggen på mig, och det är trist att du upplevde det illa, men du ska i sådana fall prata med MIG om det och inte säga det till någon annan."

Backstabbed! Det var hyfsat taskigt av henne, och tänk om jag hade berättat för honom allt hon har sagt? Men på något vis så kunde jag bara inte, och funderade på om jag skulle konfrontera henne om det, men det gjorde jag inte, och när jag träffade henne vid senare tillfällen så fortsatte hon bara som vanligt, berättade någon händelse som hon hade upplevt med honom, och betedde sig verkligen som att hon inte sagt något.

Jag tycker sånt här är lite "luddigt" ibland. Vad får man säga och inte säga? Vad är det för fel att berätta till någon att "det här har jag varit med om, och sen höjde den rösten, så var den otrevlig". Att berätta en sann historia? Eller att man bara är ärlig och säger "Jag gillar inte superironiska personer som den där personen och undviker helst att vara i dennes sällskap då det är jobbigt för mig, jag blir less att bli lurad hela tiden och går i 90% av fallen på ironin"

Det är ju värre om man ljuger om någon och snackar skit typ "Den där personen luktar skit, den där personen är ju bara elak" och så är det inte ens sant. Bättre att bara hålla tyst egentligen, men ibland så slinker det ju ur en helt enkelt :/

Jeula, vad rar du verkar. Du har råkat ut för NTs helt enkelt. :/

(Och jag avskyr när man polariserar mellan NT och AS, men här kunde jag inte låta bli, det var så självskrivet.)

Jeula, jag har råkat ut för liknande. Till en viss del verkar det som om folk tycker att det är socialt och trevligt att gnälla om andra människor, men å andra sidan finns det en konstig gräns som jag inte kan se. Jag försöker att inte säga negativa saker alls om någon till någon som jag inte har fullt förtroende för. Ofta berättar jag för en person om jag berättat om henne/honom för någon annan och vad jag sagt. Det känns falskt annars.

Jeula skrev:Jag tycker sånt här är lite "luddigt" ibland. Vad får man säga och inte säga?

Det är bättre att inte yttra sig om negativa saker överhuvudtaget har jag märkt, oberoende hur allvarligt och/eller jobbigt (eller rent av skadligt) det kan vara för jobbet. Risken är alldeles för stor att man får skit för det senare. Svälja skiten är vad som gäller, inte spotta. På mitt tidigare jobb snackades det tyvärr en hel del skit mellan folk.

Hade gärna pratat med honom direkt om han inte var så hård i attityden, fast då hade det ju inte funnits så mycket problem egentligen... Jag är duktig på att komma med mina åsikter och vill bara se till att det inte finns några problem om det går att lösa så att alla kan trivas så bra som möjligt, men det kommer oftast med en motattack, ingen vill inse sanningen, ingen bryr sig. "så här skall det göras, annars är du dålig" Sedan blir det en lång ångest för mig och jag blir bara tillbakadragen och håller mig undan.

Precis som alfapetsmamma säger, ingen idé att skapa en konflikt där det inte finns någon…