Min stackars lille kille på åtta år är så lik mig, stackaren.
Han kan inte koncentrera sig på lektionerna och fröken försöker påminna honom att jobba hela tiden. Han halkar efter och får en massa läxor, som han också har svårt att göra.

Han har också en massa andra problem, som jag inte orkar gå in på just nu, men som tyder på autismspektrumstörning, som att han har väldigt svårt med förändringar till exempel.

Nu ska det bli en basutredning i skolan. Första mötet blir den 31:a maj och sedan börjar själva utredningen till hösten. Det är ju inte så lång tid kvar på terminen nu. Håll tummarna att de kommer fram till något vettigt så att han får den hjälp han behöver. Jag vill inte att han ska behöva bli i 30-årsåldern, som jag var när de äntligen fattade vad det var som ställde till det för mig hela tiden.

Han är världens goaste, snällaste kille, kramig och omtänksam. Jag vill så gärna att det ska gå bra för honom i livet, men när jag ser hur svårt han har det blir jag orolig för vad det ska bli av honom.

Hoppas det går bra. Som förälder kan jag tipsa om att inte bli 'för' engagerad i utredningen utan förklara fakta snarare än tolkningar. Det blir lätt att många misstror föräldrar för att vilja 'för mycket' ibland vilket naturligtvis är förståerligt men utifrån utredares synvinkel KAN det tolkas fel.