Om en vecka ska min mamma och min LSS-handläggare träffa en tjej, 19 år, som ska bli min kontaktperson. De ska prata om AS och hur diagnosen påverkar mig, hur man ska behandla mig på rätt sätt och hur jag är som person. Jag bad aldrig om en kontaktperson, men självklart ska de tvinga mig till det!
De frågade många gånger, jag nekade, och till slut kom de fram till jag faktiskt inte kan sitta inne på mitt rum och isolera mig längre.

Jag är så otroligt nervös! Jag kan verkligen inte få ut mer än ett ja, ett nej eller ett vet inte.
De hittade i början en annan tjej som kunde vara min kontaktperson, men hon ångrade sig dagen innan vi skulle träffas. Säkert för att hon insåg vilket eländigt jobb det skulle bli.

Jag vill visa ett bra första intryck, samtidigt som jag bara vill stänga av min hjärna, och strunta i den här människan som jag inte ens känner och som jag aldrig bad om att få träffa!

Jag är 100% säker på att den här tjejen kommer att behandla mig lika nedlåtande som alla "vi-vet-att-du-har-Aspergers-syndrom"-folk gör.

Jag kan knappt föreställa mig att hon ska släpa runt mig på stan.
Jag kommer inte att röra mig ur fläcken. Hon får väl i värsta fall ta tag i mig och tvinga mig iväg till ställen. Vad vet jag. Kommer hon att ge upp, kommer hon att kämpa för att jag på något sätt ska få förtroende för henne? Det går ju inte annat än hysa hat mot mig. Trots att jag inte kan hjälpa att jag är inåtvänd och asocial.

Så vitt jag vet är alla LSS-insatser nåt man ska vilja ha eller i alla fall inte neka till. Det har iaf varit ett argument för LSS att inte ge min dotter några insatser, när hon vägrat.

Så du måste inte ha denna kontaktperson, om du verkligen inte vill. Men det kan väl vara bra att kanske träffa henne en gång i alla fall. Det KAN ju vara nån som är bra för dig, på nåt sätt?

Ändrar mitt inlägg. Det är LSS-insatser som är frivilliga. Om kontaktpersonen är nåt som du "fått" via SoL (socialtjänstlagen) och för att din mamma bett om det så vet jag inte hur det ser ut med frivilligheten däremot. Bäst att jag inte säger att det är på ett sätt och så stämmer inte det...

Om du inte kan prata med kontaktpersonen, så blir det inte mycket kontakt. Kanske bäst att du har med ett papper där du uppger din epostadress och skrivit att du har svårt att prata med folk du inte känner. Och för att känna henne så behöver du prata via nätet först.

Jag har sett både lyckade kontaktpersoner som verkligen gör nytta genom att komma ut och göra vettiga saker och totalt misslyckade.

Jag kan bara ge dig rådet, vänta och se, du har rätt att begära en annan kontaktperson om det inte fungerar.

Tänk på att hon är 19, hon har knappast gått igenom en massa utbildningar och ska "frälsa" dig från din diagnos, hennes jobb är att försöka få dig att komma igång och göra saker, saker som du tycker om att göra.

Hon ska lyssna på vad du tycker om att göra och kanske komma med förslag på vad hon tror att du skulle tycka vore kul. Hon finns till för dig, inte tvärtom!

lär känna henne

hitta på något roligt tillsammans

undvik att prata problem, fobier och dyl. tills du känner henne bra

skicka en bild till oss på Forumet på er två om det blir lyckat!

Miche skrev:Tänk på att hon är 19, hon har knappast gått igenom en massa utbildningar och ska "frälsa" dig från din diagnos,

Precis: För sånt här kan amatörer faktiskt vara bättre än proffs.

Vad avundsjuk jag blir! Jag har väntat i månader på att få en kontaktperson, men det händer ingenting. Min LLS-handläggare säger att "det är på gång, men det är lite väntetid", utan att ge någon noggrannare tidsangivelse. Grymt frustrerande!

Du kommer att bli besviken med en kontaktperson, det är bättre att du väntar med att skaffa vänner tills du klarar av att ta steget.

Kontaktpersonen bryr sig inte om dig alls, jag vet då jag testat det. Men jag kan inte tala för alla kontaktpersoner givetvis, menar bara att det inte är en riktig vän utan en låtsasvän och det måste du ha i tanke.

opteron skrev:Kontaktpersonen bryr sig inte om dig alls, jag vet då jag testat det.

Hur en annan person upplever en kontakt med kontaktperson eller nån annan kan du ju inte veta utifrån din upplevelse?? Du hade otur med din kontakt, men det säger ju inget om nån annans erfarenhet. Dumt att uttala sig så kategoriskt tycker jag. Särskilt när nån är så tveksam kring det här.

alfapetsmamma skrev:

opteron skrev:Kontaktpersonen bryr sig inte om dig alls, jag vet då jag testat det.

Hur en annan person upplever en kontakt med kontaktperson eller nån annan kan du ju inte veta utifrån din upplevelse?? Du hade otur med din kontakt, men det säger ju inget om nån annans erfarenhet. Dumt att uttala sig så kategoriskt tycker jag. Särskilt när nån är så tveksam kring det här.

Jo dom bryr sig inte, för det är ingen riktig vän. Finns inga känslor emellan, det kommer alltid vara ett arbete/uppdrag då det är vad deras arbetsgivare ger dom i tankebanorna.

Sedan spelar dom med och låtsas vara kompisar. Det är iaf den information jag fått från LSS i min kommun.

Som människa är det nog svårt att ha vattentäta skott mellan arbete och fritid, kontaktperson eller inte. Vilket utbyte man får med sin kontaktperson är nog väldigt situations- och individ- beroende.

Jag ser inte att du har så mycket att förlora på att se vad det är för person, men du ska heller inte göra våld på dig själv. Om det känns fullständigt fel så säg det och försök att avstyra det hela. Om det känns illa men inte som en katastrof kanske det är värt att prova trots allt. Världen går ju inte under för det och har du tur så blir det något bra av det.

Krake skrev:Jag ser inte att du har så mycket att förlora på att se vad det är för person.

Tror inte heller det finns något att förlora, vill du inte träffa henne efteråt så behöver du inte om du inte gillade det.

Det roliga med kontaktpersoner är att dom gör som du vill göra, men det är inte lika realistiskt som riktiga vänner, de känns som trasdockor.

Jag har en kontaktperson, och jag är nöjd. Vi har roligt när vi träffas, och jag kan även prata med henne när jag behöver. Jag tror inte hon gör det för pengarnas skull. (Vet iofs. inte hur mycket betalt hon får, men tror inte det är så mycket...) Men även om hon är en "anställd kompis", så känns det i alla fall äkta när vi umgås. Vi passar ihop, helt enkelt! (Och jag skiter fullständigt i att hon får betalt för det!)

Jag har svårt att skaffa vänner själv, och det är ingenting som kommer automatiskt med åren, utan har tvärtom blivit svårare ju äldre jag blivit. Hon är den enda "kompis" jag har, och jag är tacksam för den kontakt vi har.

Det är klart att de gör det som ett uppdrag, men de kan ju tycka att det är ett roligt och givande uppdrag, på samma sätt som läkare, lärare, präster, LSS-handläggare eller vad du vill kan gilla sitt jobb och ha valt det för att göra nåt bra för andra.

Det är ingen som har påstått att de ÄR kompisar med en däremot.

Umm dom får väldigt lite betalt och att det inte finns känslor emellan är bara ett stort plus! Deras jobb är att bry sig. Dom är till för dig.

Alla kontaktpersoner är förvisso inte bra men då är det bara att byta! (precis som en använd tampong! )

Tack för alla era svar!

Jag är väldigt skeptisk just därför att det bara är deras jobb att umgås med en. Tjejen som ska handskas med mig kommer vara, vad jag har hört, socialt skicklig och jag kommer att skämmas så mycket.
Det jag absolut hoppas på är att hon inte blir rädd för mig (folk tenderar att bli det när de möter mig, trots att jag är from som ett lamm).

Alien skrev:Om du inte kan prata med kontaktpersonen, så blir det inte mycket kontakt. Kanske bäst att du har med ett papper där du uppger din epostadress och skrivit att du har svårt att prata med folk du inte känner. Och för att känna henne så behöver du prata via nätet först.

Min mamma ska ge kontaktpersonen min e-postadress.
Jag kommer inte att följa med på första mötet eftersom jag är en räddhare. Hon och jag kommer att skriva e-post till varandra i början, tills jag känner mig trygg nog för att möta henne.

animal skrev:Vad avundsjuk jag blir! Jag har väntat i månader på att få en kontaktperson, men det händer ingenting. Min LLS-handläggare säger att "det är på gång, men det är lite väntetid", utan att ge någon noggrannare tidsangivelse. Grymt frustrerande!

Hoppas att du får din kontaktperson snart!
Förstår att det är irriterande att det tar så lång tid.
Jag har också väntat i flera månader.

För övrigt hindrar ingenting att man själv kommer med förslag, så fick jag den kontaktperson jag har.

Vi hade nyss lärt känna varandra så smått och märkte att vi hade bra personkemi, och hon har själv en NPF-son (ADHD) och visste att man kan få kontaktperson, så då kom vi snabbt överens om att ansöka om att hon kunde få bli min kontaktperson.

Rent teoretiskt borde två aspergare näst intill kunna bli varandras kontaktpersoner och få en slant av samhället för att kunna ses och umgås...

Withdrawn, kan ni inte åka till en annan stad så är det ingen som känner igen er iaf

Om du ger dig på o förklara asperger så har jag ett förslag, jag har nämligen själv sagt att AS är som att de delar i hjärnan som har med det socialt samspel att göra har trängts ut o ersatts av något annat.
Hur användbart det är varierar men en del har stor nytta i jobbet av det de har fått.

alfapetsmamma skrev:Det är klart att de gör det som ett uppdrag, men de kan ju tycka att det är ett roligt och givande uppdrag, på samma sätt som läkare, lärare, präster, LSS-handläggare eller vad du vill kan gilla sitt jobb och ha valt det för att göra nåt bra för andra.

Det är ingen som har påstått att de ÄR kompisar med en däremot.

Hon verkar vara i det stadiet där hon är i behov av någon kontakt iaf.

Enligt LSS så får dom inte agera riktiga kompisar, dom är som sagt som trasdockor, dom gör som du vill och lyssnar på dig, det är mer som en anhörig isåfall? En riktig kompis bollar runt med idéer och känslor, både dåliga och bra, de får inte agera på det viset för det är för oproffsigt enligt LSS och vissa kan ta illa upp, så de agerar i tjänsten/rollen.

Antingen så skaffar man kompisar själv på egen hand, det tar tid som Aspergare att göra, eller så använder man kommunens alternativ, jag är faktiskt inte emot detta menade bara att det var inte något för mig.

Jag har en ledsagare (eller var det kontaktperson? Typ samma sak) som är 19 år. Jag är 26. Hon har aldrig betett sig nedlåtande, hon är snarare inte intresserad av diagnosen alls utan pratar på om allting precis som jag gör med vänner. Inga märkvärdigheter, promenader, café, sitta ute i skogen på grillplats och se på korna som just släppts ut för sommaren, tja...

My point is: Testa, funkar det inte så stå på dig med att byta eller slippa helt.

Vad är att agera riktig kompis och att inte göra det då? Finns knappast något som säger att kontaktpersonen "inte får agera kompis", men LSS-handläggare kan säkert påstå sådant, de brukar vara väldigt bra på att göra egna påståenden om saker och ting.

Umgås med en människa som får betalt för att träffa en?
-Nej tack.