Har nu varit sjukskriven i en dryg vecka. Det känns inget vidare och inte heller som om det löser några av de orsaker som jag blev sjukskriven av. Allt jag gjort är att ha vänt på dygnet. Detta är för mig tidig morgon... Dessutom så gör jag ingenting vettigt av min vakna tid heller. Allt känns bara meningslöst. Det är som om allt tappat sitt mål och mening för mig.

Så min fråga till er blir: Vad gör ni andra som är sjukskrivna/har sjukpenning/inte arbetar på dagarna?

Det är väldigt olika från person till person tror jag.
För mig som varit sjukskriven mot min vilja (för att jag måste mer) så har det ibland varit drygt.

Egentligen känns mina dagar stökiga mest för att jag måste mer eller mindre vara allt-i-allo för myndigheter som bokar tid för att det ska stämmas av med andra myndigheter...
..så det känns inte att jag är ledig egentligen.
Belastningen att inte kunna fritt göra vad som helst när som helst känns likvärdigt med ett arbete, utom lönen...

Ibland har jag bra veckor där jag sover "vanligt" under natt-tid och äter regelbundet. Men det är alltför ofta det blir kvällar och nätter iställer för dagtid man är upe.
Jag tror det blir bara en följdeffekt av att ens hjärna signalerar kanske någon ångest över att vara utanför? Men det är bara min teori?!

Du säger det gått en vecka...om det blir längre än så, låt oss säga ett par månader eller längre, då kommer du ha kunnat (kanske) känna av själv din nivå...

Mjae.. Jag känner att jag bara förfaller mer och mer. Inte farligt ännu men om det fortsätter så...

Spelar gitarr och sitter framför datorn. Pendlar mellan en bra dygnsrytm och en dålig dygnsrytm. Sitter mest framför datorn då mitt nuvarande tillstånd påverkar min kreativitet, vilket suger apröv eftersom jag älskar att skapa musik. Har inte så mycket energi eller koncentration att läsa på om något heller.

Minns i början då jag satt framför datorn och var helt inne i musikens värld. Underbara tider, men nu? Inte fullt lika underbart.

jag har ju fästman så jag skulle nog inte kunna förfalla även om jag ville.

fasta sova tider har vi så jag vänder inte på dygnet.

jag har merparten av hushållssysslorna även träningan (karate är det enda schemalagda med instruktörer annars kan man köra tider som passar), japanskan (nyss börjat med) och håller på med min bok (ehh typ) och med teföreläsningar (ok kanske inte nått för alla och bara ca 1/år)

iofs..beror på vilken typ av sjukskrivning man har...
..."vet" man att den är på tex någon månad och inte sitter och väntar på något som påverkar det, utan det är bara upp till ens egen hälsa, då tror jag (kan bara säga ur egen erfarenhet) att det är bara första veckorna som är pina. Man måste inse varför man är sjukskriven och lära sig vila aktivt (göra aktiviteter som ger en energi, vare sig det är att vara ute och springa eller ligga och sova). Sjukskrivningar är normalt sett till ju för man ska vara hemma och göra sig frisk.

Tyvärr är det så när det kommer till vissa åkommor att det är inte så enkelt.
Det är enklare att gå från 0-100 än från 100-0 i fart. Det tror jag.
Hänger du med vad jag menar?

clivia skrev:...
Belastningen att inte kunna fritt göra vad som helst när som helst känns likvärdigt med ett arbete, utom lönen...

Jag har en praktikplats just nu året ut. Men det känns precis som du säger, att det är likvärdigt med ett arbete, utom lönen...

clivia skrev:Ibland har jag bra veckor där jag sover "vanligt" under natt-tid och äter regelbundet. Men det är alltför ofta det blir kvällar och nätter iställer för dagtid man är upe.
Jag tror det blir bara en följdeffekt av att ens hjärna signalerar kanske någon ångest över att vara utanför? Men det är bara min teori?!

Den teorin låter väldigt klok.

Har varit sjukskriven i drygt tre år nu. Under hela den tiden har jag bott hos mina föräldrar vilket helt klart bidragit till att jag upprätthållit en ganska normal dygnsrytm, om än med mer sömn än tidigare i livet.

Dessutom har jag först gått i arbetsrehabilitering, därefter arbetstränat, blivit dålig på nytt och återgått till rehab. Jag har alltså under nästan hela sjukskrivningstiden haft någonstans att gå, åtminstone vissa dagar i veckan.

Problemet är att jag inte kommer bli friskare av att sitta hemma. Det enda som skulle kunna lösa mina problem är annat arbete, men det får jag inte av en sjukskrivning. Denna sjukskrivning ger mer bara förfall och förmodligen kommer den försvåra för mig att gå vidare till annat yrke. Därför är jag rädd för att jag numera är dömd till ett liv utan yrkesliv.

Jag mår som bäst om jag får arbeta och arbeta med något som fungerar bra för mig. Vad jag tror att många inte riktigt förstår är att det för mig inte handlar om att minska kraven på mig själv. Det handlar om att jag inte orkar med vissa typer av arbeten och många bollar-i-luftensituationer. Arbeten som jag orkar med, passar mig och som jag intresserar mig för kan jag jobba väldigt mycket med. Och det tröttar inte ut mig. Det ger mig energi! Detta förstår inte de beteendevetare och psykiater jag träffat under nuvarande period. Det passar inte in i deras mall. Som de ser på saken handlar det enbart om att sänka de egna kraven. Jag vet inte om detta är något som orsakas av olika sätt att fungera hos AS respektive NT? Fast det känns faktiskt inte osannolikt att det skulle förhålla sig så. Mitt problem är att min nuvarande arbetsmiljö är för mycket av NT-typisk.

Mitt nuvarande arbete orkade jag inte med för att det, rent momentant, ofta blev för stressigt och för mycket med att hela tiden göra flera saker samtidigt. Det var/är alltså inte arbetsdagens längd som var något problem. En dag som inte var stressig hade jag inget problem med, inte ens om det skulle vara fråga om övertid. En timme som var skitstressig klarade jag bara inte tillslut. Problemet var/är att detta inte går att förutse inom den typen av verksamhet.

Att som nu under en längre period inte arbeta är ingen lösning, det är bara ett sätt att fly från det specifika arbete som inte fungerade. Lösningen är att finna annat arbete, men som det ser ut nu så kan jag nog glömma det.

Det enda jag nånsin verkar kunna råda folk till är just det som i stort sett inte passar någon, nämligen att göra som jag. Eller i detta fall: Kristofer, bortse så mycket du kan från din utbilding när du söker jobb! Leta efter något som du torde orka med och där du samtidigt har hyfsad nytta av dina meriter (och kanske av din utbildning, trots allt)....

Men du Kristofer, det är ingen som tvingar dig vara sjukskriven.
Du HAR rätt att begära hjälp om stöd i arbetsliv, det är din rätt.
Arbetsförmedlingen har en Rehab avdelning som egentligen ska vara just för sådant här: människor med något handikapp på oavsett nivå, som behöver och ska ha hjälp, som inte kan jobba på den "vanliga" vägen eller sätt.

Idag är det väldigt vanligt tydligen att de anlitar hjälp utifrån; från företag som valt att specilisera sig på människor med olika typer av nedsättningar, till exempel NPF.
Kanske du skulle försöka på något sätt komma ut den vägen.
Om du själv inte vill samt anser att sjukskrivning är en lösning för dig, så skulle jag tycka att det är bra och att du definitivt ska stå på dig och försöka komma ur det.

För att du har ett intyg som ger dig en sjukskrivning är det (ska det vara) för dig en TRYGGHET, det vill säga, så att du kan göra saker i din egen takt.
Om göra saker i din egen takt är att leta jobb , så är det bra och bra för dem med tror jag.


Och av Fk kan du alltid begära av dem att få göra en så kallad ARU (arbetsinriktad utredning) som innebär att det tas fram vad du har bekymmer med, vad du har för styrkor, allt det samlat i en dokument och redogörande för hur din arbetsförmåga ser ut.
I mer "normala" fall brukar det vara ett bra tillgånga sätt.

ja, du kan ju använda sjukskrivningen till att försöka hitta en väg till det jobb du vill.

ta reda på tex behöver du utbildning till det, behöver du skaffa annan kompetens (plugga hemma för kunskap, praktisera, gå kvällskurser m.m)
bara för att du är sjukskriven behöver inte betyda att du inte får ha koll på om det finns lediga jobb inom det du är intresserad av (sen att söka kanske blir krångligare för då måste du väl sluta vara sjukskriven eller nått vet ej) man kan ju vara med på arbetförmedlingens hemsida utan att vara inskriven hos arbetsförmedlingen.

ok det var allt jag kom på nu.

Jag har aldrig vågat lita på att dylika "hab"-instanser verkligen försöker hitta något annat än samhallsjobb. Även om man får bli kvar på sin arbetsplats är jag rädd att "de" förvandlar en till apan som nog är finfin på att skala banan men som inte kan anförtros något som förtjänar normal respekt.

Jag hoppas innerligt att det är en ogrundad fördom men jag skulle behöva övertygande tecken på att det är en fördom, innan jag lät "hab"-folk ens få mig under sina ögon, än mindre få klorna i mig.

jonsch skrev:Jag har aldrig vågat lita på att dylika "hab"-instanser verkligen försöker hitta något annat än samhallsjobb. Även om man får bli kvar på sin arbetsplats är jag rädd att "de" förvandlar en till apan son nog är finfin på att skala banan men som inte kan anförtros något som förtjänar normal respekt.

Jag hoppas innerligt att det är en ogrundad fördom men jag skulle behöva övertygande tecken på att det är en fördom, innan jag lät "hab"-folk ens få mig under sina ögon, än mindre få klorna i mig.

Blr ju påtalas att hab och rehab inte är samma sak....

clivia skrev:

jonsch skrev:Jag har aldrig vågat lita på att dylika "hab"-instanser verkligen försöker hitta något annat än samhallsjobb. Även om man får bli kvar på sin arbetsplats är jag rädd att "de" förvandlar en till apan son nog är finfin på att skala banan men som inte kan anförtros något som förtjänar normal respekt.

Jag hoppas innerligt att det är en ogrundad fördom men jag skulle behöva övertygande tecken på att det är en fördom, innan jag lät "hab"-folk ens få mig under sina ögon, än mindre få klorna i mig.

Blr ju påtalas att hab och rehab inte är samma sak....

Jag tillhör AF Rehab sedan tre månader och så långt är det ok. Jag har gjort just en sån ARU-miniutredning, utförd av en arbetspsykolog knkuten till arbetsförmedlingen. Fick nyligen hennes rapport om mig. Rapporten är bra i det stora hela, utom att hon hänvisar till funktionshinderkod 92 - specifika inlärningssvårigheter - vilket är fel, det är inte det jag har problem med utan exekutivt, igångstartande, genomförande, avslutande, plus att jag är stresskänslig och distraktionskänslig.

Kristofer: själv har jag kommit på att jag kan klara stressiga jobb - OM det är rutinuppgifter. Dvs stress + röriga arbeten funkar absolut inte. Men som sagt rutinuppgifter ska jag klara, både med och utan stress. Sökte igår ett sådant arbete där de uttryckligen skrev att man skulle gilla tempo i rutinarbete. Inte ett ord om "många bollar i luften" å sån skit.

Jag har redan för flera år sedan gjort de utredningar du nämner clivia. Det var efter dem som jag utbildade mig till nuvarande yrke. Därför tror jag inte så mycket på dem. Skulle jag dessutom göra dem igen så skulle jag behöva vara arbetslös för att få tillgång till dem. Det är jag inte i nuläget.

Jag har heller ingen er chans att utbilda mig nu. Så allt jag kan söka mig till i form av andra yrken är sådana som inte kräver någon utbildning alls.

Dessutom. Vilken arbetsgivare vill anställa någon som för närvarande är sjukskriven från sitt nuvarande jobb?

Kristofer skrev:Dessutom. Vilken arbetsgivare vill anställa någon som för närvarande är sjukskriven från sitt nuvarande jobb?

Det är väl inget man måste berätta när man söker?

Som jag skrev nyss: Sök jobb som iofs kan vara stressiga ibland men som är rutinarbete. Skulle du klara såna jobb tror du?

Rutinarbete nnebär ju förutsägbart och upprepande. Det behöver inte betyda dödtråkigt, det kan ju vara flera olika saker men i ett återkommande mönster, varje moment kan ju vara kul i sig. Det jag söker t ex är som speditörsassistent där man handhar transporter mot USA.

Jag har idag ett rutinarbete. Men det är för stressigt.

Problemet är ju att de kommer att kräva referenser och även intressera sig för varför jag vill byta jobb...

Kristofer skrev:Jag har idag ett rutinarbete. Men det är för stressigt.

Problemet är ju att de kommer att kräva referenser och även intressera sig för varför jag vill byta jobb...

då jag är ung vet jag inte hur mkt praktik referenser är värt men det är ju ett sätt att få referener inom det område du vill jobba inom

Innan jag blev svårt fysiskt sjuk var jag mycket ute och promenerade med hundarna. Nöjeskörde en del bil. Träffade någon kompis ibland. Hängde gärna ute i naturen öht, speciellt på nätterna kunde jag strosa runt i skogen.

Men nu... Sover mesta delen av dygnet. Surfar. Snabbrastar hundarna. Ser film och tv-serier om jag har koncentrationsförmåga vilket är bara ibland. Om sambon handlar hem mat äter jag något. Annars skiter jag i det också.

Problemet är att jag inte har chans att utbilda mig något mer, så även om jag haft praktik så blir jag nog inte en fråga för anställning. Jag kommer ju sakna yrkesutbildningen.

Dessutom. Jag är snart 30 och har inte lyckats med någonting i yrkesväg. Det gör förmodligen i sig att ingen kommer vilja anställa mig.

Ett tips är att jobba på att bättra dig själv som person, träna, vila, lek.. gör saker som du borde tycka är roliga. Det är inget kul att inte göra nåt.. även om det är skönast..

Kristofer skrev:Så min fråga till er blir: Vad gör ni andra som är sjukskrivna/har sjukpenning/inte arbetar på dagarna?

Faller ihop och kommer igen, varannan dag.
Skapar någon form av konkreta mål (högskoleprov, mensaprov och körkort för min del).

Träna.

Dygnsrytmen blir som den blir, jag mår lite bättre av att inte styra upp den.

Det kan vara farligt att gå sjukskriven för länge. Man blir försoffad, får ännu svårare att komma igång med saker, fastnar i saker t ex internet för att man har den tiden. Man tappar förmågor lite grann och självförtroendet blir sämre. Bättre är kanske om det är möjligt att vara sjukskriven deltid, för då har man iallafall foten inne i arbetslivet.

Vad gäller yrken och sånt kan man ju alltid göra såna där små test om lämpliga jobb för ens intressen och vad man kan passa som, även om dessa inte helt är att lita på. För mig sade dessa tester att jag skulle passa som lärare men det gjorde jag ju inte alls.

Sen kan man ju alltid få en lite mer anpassad arbetsform om man redan har ett jobb man trivs med men att man har svårt med vissa bitar. Att man alltså kan få slippa undan vissa moment. Men då krävs det ju att man går ut med diagnosen och det innebär ju förstås vissa risker. Men om man har en fast anställning så sitter man väl lite säkrare i sadeln iallafall. Jag förstår ju samtidigt att Kristofer inte gärna går ut med sin diagnos i första taget, vilket inte jag heller gör.

Angående att söka andra typer av jobb och frågan man får om varför man bytte så kan man ju dra en liten vit lögn. Jag får alltid frågan vid anställningsintervjuer om varför jag inte fortsatte med lärarutbildningen och jag ljuger och säger att jag upptäckte att det inte var min grej. Att jag blev kuggad på praktiken och uppmuntrad att hoppa av säger jag ju inte ett ord om. Det känns lite bittert att ljuga, men det får man liksom lov att göra.

För mig känns det jäkligt bittert att inte kunna jobba med det jag har utbildning inom (språk), men jag tycker det är bättre att ha ett lågkvalificerat jobb än inget jobb alls. Jag hade förvisso möjligheten att kunna få någon form av anpassad lärarsysselsättning, men då skulle jag få gå ut med diagnosen och det skulle heller inte vara ett riktigt jobb, så jag skippade detta. Jag har hellre ett riktigt jobb som är okvalificerat och inom ett helt annat område än ett låtsasjobb inom det jag har läst.

Men lärardrömmen har jag ändå kvar på något vis. Jag försöker söka mig lite till skolvärlden som kanske lärarassistent på särskolor - som jag tror skulle kunna passa mig. Har tänkt försökt söka lite såna timvik.