Jag brukade skära i min kropp med skalpell men en dag så bad en sjuksköterska mig att lova att jag inte skulle göra det igen och eftersom jag aldrig kan bryta löften så har det inte hänt sedan dess, även om jag har velat riktigt mycket flera gånger. Hon gjorde en god gärning.

Iridia skrev:Vore intressant om ni som berättar att ni gör det också angav varför (i den mån ni vet och vill berätta).

Det klassiska svaret som jag alltid hört och som även jag håller med om är att man gör det för att materialisera den inre känslostorm man upplever till en mer greppbar fysisk skada. För mig har det också handlat om att bekräfta inför mig själv hur värdelös jag är och hur det inte spelar någon roll vad som händer med min kropp. Att skära sig har som sagt även blivit ett sätt att hantera ångesten. Jag visste inte vad ångest var tills nyligen. Jag har alltid haft svårt att sätta ord på känslor och förstå vad de betyder. Därför brukade jag skära mig när jag fick inre känslostormar som jag inte kunde tyda - men som jag idag kan säga bestod i ångest.

Utöver det som nämnts ovan så kan själva desinficeringen och omplåstringen vara ett sätt att läka problemet. Man har ju omvandlat ångesten till en vanlig fysisk skada och när man plåstrar om den så blir allting bra igen. Men så är det ju inte utan ångesten återvänder och själva ärren i sig kan ge upphov till skuldkänslor och mindrevärdeskänslor.

Idag är jag dock som tidigare nämnt väldigt glad för det löfte jag tvingades ge till sjuksköterskan. Hon kanske på något vis förstod att jag inte skulle kunna bryta löften. Det var nog det bästa någon inom vården gjort för mig.

Jag har länge fantiserat om att skära mig själv för att jag vill prova på att få känna den där sköna känslan som många som skär sig beskriver ska infinna sig. Jag får lätt ångest och känner mig ofta orolig för saker och ting, samtidigt som jag har mina svåra tvångstankar och tvångshandlingar som föder mycket ångest och gör mig deprimerad emellanåt, vissa dagar mer än andra. När det är som värst så vill jag inte leva längre, men jag är alldeles för feg och egoistisk för att våga/kunna ta livet av mig. Önskar då att jag bara kunde gå och lägga mig, somna och aldrig mera behöva vakna.
Jag har börjat "små skära" mig, gjorde det nydligen med en rakhyvel på min underarm, men jag har en stark fobi mot blod så det gör det hela svårt för mig. Jag klarar inte av att skära djupt så det rinner blod, så jag har börjat rispa lite lätt bara, så det blir små tunna röda streck. Mer klarar jag tyvärr inte... Jag får sånt illamående av blod... Jag får ju inte den där känslan som ni andra som skär er ordentligt får, men jag gör små markeringar för att visa att jag är trött på mitt liv.

Jag skar mig själv under många år som ung. Varför jag gjorde det visste jag inte då. Det var nog både ett sätt att hantera ångest och mitt inre lidande och ett sätt att bestraffa mig själv. Kanske också för att "göra någonting" när jag inte vågade ta mitt liv.

Men som Gripandekylig skrev så återvänder ångesten och som ett paket på posten kom för mig en mängd skuld och skamkänslor över alla ärr jag hade. Den skammen blev till slut för stor - när jag var 26 år gav jag ett löfte till mig själv att aldrig göra om det. Idag drygt 20 år senare har jag fortf hållit det löftet. Det är jag tacksam för. Det finns mkt bättre sätt att hantera ångest.

Till alla er som funderar på att skada er själva på olika vis för ni inte orkar med livet av olika anledningar: gör det inte. Sök hjälp... Skulden och skammen som kan komma senare kan ställa till en enorm skada.

Jag har skurit mig mycket med rakblad och skalpeller i armar och ben. Jag har också vid några tillfällen bränt mig med skalpeller. Jag har haft anorexi och jag har "självmedicinerat" med droger och alkohol.
Numera blir det som mest att jag slår mig själv på huvudet eller dunkar huvudet i väggen.

Jag har skadat mig på olika sätt; genom självsvält/anorexi, för mycket alkohol och lugnande tabletter, genom att skära med rakblad eller kniv, rispa med nål, bränna mig med cigaretter eller tändare, genom att rycka loss hårtestar från huvudet och genom att slå mig själv eller banka huvudet mot väggen. Jag gör inget sådant längre. Det som framförallt hjälpt mig stå ut med jobbiga känslor är acceptance and commitment therapy.

Fortytwo skrev:
Det som framförallt hjälpt mig stå ut med jobbiga känslor är acceptance and commitment therapy.

Nåt jag själv försöker använda för att hantera min kroniska värk. Har nyss börjat sätta mig in i det hela men jag tycker det verkar vara en intressant terapiform...Kan nog hjälpa mot mycket.

Jag har inte skurit mig på typ 4 år (sommaren 2009). Däremot skadar jag fortfarande mig själv medvetet, men så att det ser ut som olyckor.

Geisha skrev:Jag har länge fantiserat om att skära mig själv för att jag vill prova på att få känna den där sköna känslan som många som skär sig beskriver ska infinna sig.

Den är egentligen ingenting att eftertrakta. Själva handlingen sker i ett förvirrings-tillstånd där man tror att det ska hjälpa att transformera den inre ångesten till fysisk smärta men i själva verket fungerar det inte. Visst upplever man för stunden en kortvarig smått lugnande känsla men den är en semikänsla i kombination med den nya ångest man får över att man gör sin kropp så ful.

Geisha skrev:Jag har börjat "små skära" mig, gjorde det nydligen med en rakhyvel på min underarm, men jag har en stark fobi mot blod så det gör det hela svårt för mig. Jag klarar inte av att skära djupt så det rinner blod, så jag har börjat rispa lite lätt bara, så det blir små tunna röda streck.

Det var så det började för mig med men allteftersom att man blev allt desperatare att finna något utlopp för sin ångest så blev det djupare och djupare. Snälla försök att inte skära dig igen. Man mår verkligen bara sämre efteråt när man ser vad man har gjort med sin kropp.

Geisha skrev:jag gör små markeringar för att visa att jag är trött på mitt liv.

Ja såna gjorde jag också. Det är verkligen mycket bättre att gå till en vårdcentral och låta dem se dina rispsår nu. Ifall du gör det redan nu så kommer du förhoppningsvis att hinna få hjälp att sluta innan det blivit värre. När jag visade min kropp för min allmänläkare bad han mig att ta på mig kläderna igen och cykla till den psykiatriska akutmottagningen som han direkt ringde och informerade om min ankomst. Där fick jag träffa riktigt duktiga sjuksköterskor och psykiatriker som kunde hjälpa mig att hantera ångesten på andra vis. Där fick jag istället ångestdämpande tabletter och senare har jag kommit i kontakt med vårdmottadningar där man kan få terapihjälp också. Det var en dag kring lunchtid när jag vaknade upp efter en allvarlig tablettintoxikation som den där sjuksköterskan bad mig lova att aldrig mer skära i mig. Hon gjorde verkligen någonting gott.

Vi känner ju inte varandra ännu så det kanske är svårt för dig att lova mig att inte skära i dig något mer, men vänd dig till sjukvården istället. Det är inte bra att skada sig själv :/

Jag hoppas verkligen att du mår bättre. Du kommer att må helt bra en dag. Lycka till.

Jag är väldigt ovarsam med mig själv. Jag tar inte saker på allvar, vaddå halka på is eller råka ta för mycket medicin?

Sedan ligger aktivt självskadande mer i forntiden för mig. Min läkare som jag hade då tyckte inte att man fick prata om sånt eftersom dåförtiden ansågs jag vara personlighetsstörd och hade man självskadande berodde det på att man ville ha negativ uppmärksamhet och det bästa var att ignorera patienten. Vet inte om detta är sant för de med t ex borderline, men tycker det är en grym metod som då rakt inte gjorde något bättre för mig.

För mig började det av nyfikenhet och blev ett kicksökande. Men jag skiljer på självskadebeteende hos mig, det som jag gjorde av den anledningen och det jag gjorde av allmän depression plus stress som ledde till härdsmälta.

Ja. Jag har ägnat mig åt självskadebeteende. Skära, dunka huvudet i väggen, matmissbruk, överdriven träning m.m. Det har givit tillfällig lindring då ångesten varit mig övermäktig. I långa loppet har det bara spätt på det dåliga måendet så det är inget jag rekommenderar.

Pentti Varg skrev:

Fortytwo skrev:
Det som framförallt hjälpt mig stå ut med jobbiga känslor är acceptance and commitment therapy.

Nåt jag själv försöker använda för att hantera min kroniska värk. Har nyss börjat sätta mig in i det hela men jag tycker det verkar vara en intressant terapiform...Kan nog hjälpa mot mycket.

Ja, ACT är nog bra mot allt som man inte kan förändra. Hoppas det kommer hjälpa dig!

Tidigare har jag slagit mig själv, slagit huvudet i väggen, mest i situationer av konflikt, där jag inte hade någon utväg, med extrema skuldkänslor inblandade. Det var det enda som gav någon sorts lättnad. Jag överdoserade lugnande, etc, men det var ett tag sedan jag gjorde det sist.

En annan sak är att jag lider av dermatillomani, vilket jag undrar om det är självskadebeteende till en stor del. Inte i alla lägen, men den funktionen kan den fylla gott. Min kropp är ärrad, jag öppnar och klöser sönder sår, sticker in nålar för att komma åt det jag vill. Det lämnar en känsla av en ljuvlig befrielse och lugn, samtidigt som jag ser förjävligt ut och undrar, hur jag ska visa upp mig för folk. Då har jag tankar ön arr skära sig vore mindre pinsamt, de ärren blir inte fula.

*om att skära sig
Dumma mobilen...

Jag har skurit & nypt, för att få bort ångesten.

Alltså man skär sig för att jämna ut psykiska smärtan och fysiska.. Typ "/\/_\\/" och när man skär/skadar sig blir det bara "---" (svårt att förklara) men sen så kommer ångesten över att man skar sig/ eller gjorde sig illa så man brukar fortsätta för att rymma ifrån verkligheten.

Jag förstår vad du menar LetHerGo... Och välkommen!

Självskadebeteende har ökat med 27 procent bland unga män på tio år:

SVT - Självskadebeteende hos unga män ökar
PUBLICERAD 10 JULI 2013 - 06:28 – UPPDATERAD 10 JULI 2013 - 08:45

Vanligare än att ha utsatts för våld Det blir allt vanligare att unga män skadar sig själva. På tio år har det ökat med 27 procent bland män i åldrarna 15 till 24 år.

– Jag tror att det finns en föreställning om att tjejer skadar sig själva. Att det är en norm, och mer accepterat i samhället. Så man tänker inte lika mycket på att fråga killar. Jag vet att många kvinnor berättar att de aldrig blir tillfrågade om sitt självskadebeteende, och då kan man tänka sig att killar blir tillfrågade i ännu mindre utsträckning. Killar kanske söker sig till vården för andra saker, säger hon.

Undrar om det beror på att fler har gått i dagis/förskola och en stökig skola eller om det beror på genusdebatten i samhället eller kanske båda att fler mår såpass dåligt att de måste skada sig själva.

Någon så korkad som jag och kommit på att måla över såren med hudfärgat nagellack?...

Före- och efterbilder.

Jag vet att det ser knappast normalt ut, men inte så iögonfallande som när det var så skrikande rött. Vill inte att barnen ska behöva skrämmas, får se ut så att jag kladdat ner mig om de skulle se det...

Tokfan...



Moderator atoms - efter en önskan från skribenten har innehållet i spoilern censurerats.

Joakoni skrev:Någon så korkad som jag och kommit på att måla över såren med hudfärgat nagellack?...

Före- och efterbilder.

Spoiler: visa

***Borttaget***

Jag vet att det ser knappast normalt ut, men inte så iögonfallande som när det var så skrikande rött. Vill inte att barnen ska behöva skrämmas, får se ut så att jag kladdat ner mig om de skulle se det...

Tokfan...

Sved det inte att måla på med nagellack?

Det var inte helt färska sår, hunnit torka liksom...

Usch, nu skäms jag...

Varför skadar ni er i skinnet när ni redan är skadade i måendet? Det här kan jag inte förstå.

Är det vingklippt ängel som gjorde att ni började?

Jag har fått det förklarat för mig att den som skadar sig har ångest och när blodet rinner ur såret så rinner ångesten ur kroppen. Tyvärr blir det en ond spiral för ju mer man skär sig desto mer ångest får man. Jag har aldrig skurit eller skadat mig själv men jag kan förstå problemet ändå.

Det måste verkligen bli en ond spiral om det är så!

katta222 skrev:Det måste verkligen bli en ond spiral om det är så!

Ja och det är därför det är så svårbehandlat har jag förstått

Faktum är att det är bokstavligt talat beroendeframkallande att skära sig. När man skär sig utlöses endorfiner i kroppen, samma ämne som utlöses när man tränar eller är glad. Det är därför många uppfattar sig som beroende av träning, pga. endorfinerna.