PS:
Även om du inte skulle lyckas få till stånd en varaktig relation inom ramen för 4-veckorsprojektet jag föreslagit så är det långt ifrån "bortkastad tid":

A) Du kommer tillgodogöra dig många nya och värdefulla erfarenheter av hur du relaterar till andra människor och indikationer på var du har dina begränsningar.
B) Det är ett vetenskapligt bevisat faktum att det bästa man kan göra för att tycka bättre om sig själv är att göra andra lyckliga. Ett av många försök där man visat detta är genom att ge människor en summa pengar att spendera på olika ändamål. När man sedan följer upp hur tillfredställda försökspersonerna är med hur de spenderat pengarna så visar det sig att de som lagt pengarna på sina vänner/bekanta känner betydligt större tillfredställelse (och under en längre tid) jämfört med dem som lagt pengarna på att göra saker för sig själva. Så gå ut och sprid lite kärlek!

Men alltså, animal, du menar alltså att man ska acceptera att bli utnyttjad av någon som bara ser till sej själv och skiter i partnerns känslor och välmående? I så fall var det ett väldigt dåligt förslag!

Sänkte själv kraven och det slutade med att jag blev totalt överkörd av tre white trash brudar med incest, drogmissbruk, misshandel och annat skit i bagaget som jag mer än väl hade velat slippa befatta mej med. Visst, jag har lärt mej mycket, men till vilket pris? Jag tycker ärligt talat jag gott hade kunnat spara min oskuld till min fina kvinna jag har idag. Det hade besparat mej en helvetiskt massa lidande.

Först tänkte jag faktiskt att det du skrev hade en poäng, men efter att ha läst vad du tyckte man skulle acceptera kan jag inte annat än känna ren avsmak för ditt förslag. OK, man kanske inte ska hoppas på att hitta drömprinsessan direkt, eller ens en partner som det blir ett jättelångt förhållande med samboende och barn, men att acceptera missbrukare, psykfall, prostituerade och psykopater....där går gränsen!

Kan dock hålla med om att absolut trohet är överskattat, däremot är lojalitet och ärlighet viktigt.

Till TS:

Jag är 41 år och fortfarande oskuld. Innerst inne vet jag att jag aldrig kommer att få uppleva en relation med en partner. Man kan bara vara sig själv och räcker inte det så ja då består ensamheten. Jag personligen kan ej tänka mig tillfälliga kontakter.bara för att få fysisk närhet. Jag vill ha något mer. Allt eller inget är mitt måtto.

Kompisar och vänner är en sak men en som kan dela vardagen med en det är något annat. Jag har väl inget direkt råd egentligen utan jag förstår att du har det jobbigt. Självmordstankar har man väl haft det känns ju inte så meningsfullt att ständigt gå ensam. Men jag råder ingen att begå självmord.

Idiot skrev:Det kan vara en bra idé att vara försiktig med vad man säger till en person som skapat en tråd med namn: Självmordstankar.

Jag vet att det är svårt för många att förstå att sättet de uttrycker sig på påverkar en person negativt, men om man är osäker så tycker jag att det är bättre att låta bli att skriva nått.

Det sista man vill höra när man är riktigt deprimerad är fraser som:
- Ja men skärp dig!
- Det är inte så svårt, det är bara att *exempel*..
- Det hjälper inte att tycka synd om sig själv.

Alltså det handlar om en person som funderar på att ta livet av sig, man får vara försiktig.

Inte enligt mina erfarenheter. Jag kom inte ur mina depressioner förrän någon sa åt mig att skärpa mig. Hamnade i en fas då det var så synd om mig, och ju mer psykologer, personer i min omgivning höll med, destu mer sant blev det. Så baserat på MINA erfarenheter så kan det behövas någon som påpekar att man faktiskt beter sig dumt och att man har möjlighet till mer.

Så försiktigheten kan vara lika destruktiv. Säger inte att det alltid är så heller.

Unib12 skrev:
Inte enligt mina erfarenheter. Jag kom inte ur mina depressioner förrän någon sa åt mig att skärpa mig. Hamnade i en fas då det var så synd om mig, och ju mer psykologer, personer i min omgivning höll med, destu mer sant blev det. Så baserat på MINA erfarenheter så kan det behövas någon som påpekar att man faktiskt beter sig dumt och att man har möjlighet till mer.

Så försiktigheten kan vara lika destruktiv. Säger inte att det alltid är så heller.

Klart att alla inte är likadana, men det är nog bättre att "ta det säkra före det osäkra". Jag tror att det är större chans att personen blir frustrerad om man påpekar att h*n beter sig konstigt, fel, dumt eller liknande.

Ofta när folk gör trådar där de "skriver av sig", så är det inte att bli dömda av läsarna de är ute efter. De är ofta ute efter konkreta tips, eller känslan av att någon annan kanske känner igen sig i det de skriver vilket brukar ha en positiv effekt.
Till och med ett inlägg från någon "random" person som beskriver sin nuvarande eller en tidigare situation där de inte mått bra, kan hjälpa jättemycket, det är "basic psykologi".

Även om det kanske skulle hjälpa med att påpeka felaktigheter hos TS, så är det verkligen ingen bra idé att göra insikten om misslyckande till det första steget.

Ett tips är att utgå från att bara för att någonting har fungerat för dig personligen så betyder det inte att det kommer fungera för andra.
Det bättre att ha en objektiv inställning.

Kostymhippie skrev:Men alltså, animal, du menar alltså att man ska acceptera att bli utnyttjad av någon som bara ser till sej själv och skiter i partnerns känslor och välmående? I så fall var det ett väldigt dåligt förslag!

Sänkte själv kraven och det slutade med att jag blev totalt överkörd av tre white trash brudar med incest, drogmissbruk, misshandel och annat skit i bagaget som jag mer än väl hade velat slippa befatta mej med. Visst, jag har lärt mej mycket, men till vilket pris? Jag tycker ärligt talat jag gott hade kunnat spara min oskuld till min fina kvinna jag har idag. Det hade besparat mej en helvetiskt massa lidande.

Först tänkte jag faktiskt att det du skrev hade en poäng, men efter att ha läst vad du tyckte man skulle acceptera kan jag inte annat än känna ren avsmak för ditt förslag. OK, man kanske inte ska hoppas på att hitta drömprinsessan direkt, eller ens en partner som det blir ett jättelångt förhållande med samboende och barn, men att acceptera missbrukare, psykfall, prostituerade och psykopater....där går gränsen!

Kan dock hålla med om att absolut trohet är överskattat, däremot är lojalitet och ärlighet viktigt.

Till att börja med skulle jag inte kalla det att "bli utnyttjad av någon" – redan vid den idén har man placerat sig själv i position av ett offer för situationen. Jag skulle snarare betrakta det som ett ömsesidigt givande och tagande mellan TS och hans nya kärlek – TS får möjlighet att förgylla någon annan människas liv (därmed anledning att tycka lite bättre om sig själv), träna upp sina "inter-personal skills" och lära sig mer om sig själv. Objektet för hans kärlek får uppskattning, stöd, sexuell tillfredställelse eller vad det nu kan röra sig om.

Personligen tycker jag att sättet du pratar om "white trash brudar med incest, drogmissbruk, misshandel och annat skit i bagaget" och "missbrukare, psykfall, [och] prostituerade" är rent frånstötande. Varför skulle en missbrukare eller ett psykfall vara mindre värd än dig (eller någon som är oskuld långt efter 20-årsstrecket och tänker på att ta livet av sig på daglig basis, för den delen)?

Jag förstår att det kanske är tillfredställande för egot att sparka neråt och svårt att motstå frestelsen. Men var för guds skull inte nöjd med hur du ser på dem som är mindre gynnade, sådana känslor fräter sönder själen.

P.S. Jag anser inte absolut trohet är överskattat så du kan inte "hålla med mig på den punkten". D.S.

OK så det är frånstötande när man vill varna någon efter egen erfarenhet???

Tror du dessa personer är ärliga? Tror du dom säger från början att "ja jag har blivit sexuellt utnyttjad, har tagit droger, har ångest, blir ibland psykotisk och då blir jag hotfull eller bara som ett litet barn som kräver all omvårdnad och service utan att ge ett skit tillbaks. Jag är tillsammans med dej bara för att jag vill ha pengar, tak över huvudet och sexuell tillfredsställelse och jag kommer dumpa dej när jag ledsnat". Nej, det är inget givande och tagande, det handlar om psykiskt sjuka och trasiga människor som vill utnyttja såna som oss för egen vinning. Detta handlar varken om att jag ser ner på människor med dessa problem eller trådskaparen, jag vill bara inte att fler ska behöva gå igenom samma skit som jag gjort. Jag hyser stor medkänsla för människor som haft det tungt i livet, annars hade jag aldrig haft tre såna brudar till flickvänner, men vilken respons fick jag för det? Ingenting, förutom att dom försökte bryta ner mej både mentalt och ekonomiskt.

I tråden "därför är jag ointresserad av svenska tjejer" delar jag med mej av mina erfarenheter. Precis som ts i denna tråd gjorde jag det inte för att bli utdömd som frånstötande eller att folk skulle säga åt mej att skärpa till mej, utan för att skriva av mej och kanske tänkte jag att någon annan varit med om liknande saker...men det var tydligen ett misstag.

Den som sparkar neråt här är inte jag utan du animal, med dina inlägg visar du tydligt att såna som jag och ts inte är värda bättre än white trash luder som missbrukar, har psykiska problem och prostiterar sej bakom ryggen på sin partner...tack så jävla mycket för den men jag har iaf självförtroende nog idag att förstå att jag är värd fan så mycket bättre än det.

Kostymhippie skrev:/.../ psykiskt sjuka och trasiga människor som vill utnyttja såna som oss för egen vinning. /.../

Jag tror inte att vi kommer så mycket längre i det här samtalet. Personligen har jag ungefär lika lätt för att känna kärlek och empati för "white trash luder" (ditt uttryck), missbrukare, folk med autismspektrumstörningar eller NT-människor i allmänhet. Det verkar som att vi skiljer oss åt på denna punkt.

"It takes guts to be gentle and kind", som jag (och Morrissey) brukar säga.

Idiot skrev:Klart att alla inte är likadana, men det är nog bättre att "ta det säkra före det osäkra". Jag tror att det är större chans att personen blir frustrerad om man påpekar att h*n beter sig konstigt, fel, dumt eller liknande.

Det är klart man blir frustrerad när man får kritik och aldrig fått det tidigare. Det kommer som en käftsmäll. Men dock kan det vara det som krävs för att ta kommandot över sitt liv.

Även om drogaren vill ha knark när han har abstinens kanske han igentligen behöver bryta kontakten med sina langare.
Det var en simil jag drog med att han skrev för att folk skulle känna lika dant och ömka honom. Det man vill ha är inte alltid det som man behöver.

Det är något ogenomtänkt att utgå från att man vet vad en annan behöver som mest bara för att det fungerade i ens eget liv.

När man ska assistera en sårbar individ så räcker det inte med svart på vitt, punchlines och vad man tror är en "jag slår livet på käften"-attityd.

earlydayminer , precis.

Det är inte vår plats att bestämma hur en person som mår dåligt ska lösa sina problem.

Idiot skrev:Många vänner och rikedom står inte direkt i synomym med AS hehe. Fast med undantag såklart.

Många vänner är inte heller viktigt, det är inte ens realistiskt att lyckas få många individer i sin närhet att förtjäna benämningen "Vän".

Vän, det är ett mycket starkt ord.

Till skillnad från kompisar, bekanta, polare.

Jag håller helt med dig i dina definitioner och gör samma gränsdragning själv. Att ha en vän är en ynnest medan bekanta är något jag för min del alltid har haft svårt för (så har jag ju nu en AS-diagnos också)

Idiot skrev:earlydayminer , precis.

Det är inte vår plats att bestämma hur en person som mår dåligt ska lösa sina problem.

+1

Ring akutpsyk.

animal skrev:Din nya partner kanske är en man som har lite svårt att hävda sig på gay-marknaden, om han får känna sig attraktiv och ha någon att bestiga var och varannan kväll så ligger det nog inte långt inne att återgälda värmen.

Med tanka på att TS skrev "Allt jag vill ha är en tjej som älskar en" tycker jag ditt ovanstående inlägg låter som rena hånet. Eller tror du på allvar att alla är bixexuella?

Alien skrev:

animal skrev:Din nya partner kanske är en man som har lite svårt att hävda sig på gay-marknaden, om han får känna sig attraktiv och ha någon att bestiga var och varannan kväll så ligger det nog inte långt inne att återgälda värmen.

Med tanka på att TS skrev "Allt jag vill ha är en tjej som älskar en" tycker jag ditt ovanstående inlägg låter som rena hånet. Eller tror du på allvar att alla är bixexuella?

Skulle inte påstå att alla är mottagliga för att känna homosexuell attraktion. Det är möjligt att jag utgår för mycket från mig själv... Men jag tänker att det är viktigt att få fysisk närhet, om jag var tvungen att välja mellan att långvarigt vara helt utan fysisk närhet eller ställa upp som någon annan mans "flickvän" så skulle jag välja det sistnämnda – även om det inte gav mig någon sexuell tillfredställelse.

Jag är inte "den hånfulla typen" (snarare tvärt om), så du behöver inte ens överväga tolkningar i den riktningen.

här finns hjälp till er som mår dåligt ;

https://sjalvmordsupplysningen.se/

Tyvärr är psykologer (de jag har varit i kontakt med) och själva samhället är helt ointresserade av att hjälpa en med problem av den här typen. De bryr sig bara om att man kan sköta sin bostad, har sysselsättning och liknande. Detta tyder på att den hjälp som ges aspergare inte ges oss för vår skull, utan för samhällets skull, för att vi ska bli en så liten belastning som möjligt för dem. Har vi problem med hur vi bor och att vi är sysslolösa, är vi ett bekymmer för samhället, för det syns tydligt i statistik av olika slag, men våra problem med ensamhet, brist på vänner och partners kan samhället bortse ifrån och då gör man det. Man bryr sig om hur vi hanterar våra känslor gentemot omvärlden men inte om känslorna i sig, hur vi faktiskt mår. För dem är det också viktigare att vi inte tar livet av oss än att vi mår så pass bra att vi faktiskt trivs med att leva, för självmord kan omgivningen inte blunda för, men känslorna bakom självmordstankar kan ignoreras så längre omgivningen tror att vi inte kommer att omsätta dem i praktiskt handling.

Tallerger skrev:Tyvärr är psykologer (de jag har varit i kontakt med) och själva samhället är helt ointresserade av att hjälpa en med problem av den här typen. De bryr sig bara om att man kan sköta sin bostad, har sysselsättning och liknande. Detta tyder på att den hjälp som ges aspergare inte ges oss för vår skull, utan för samhällets skull, för att vi ska bli en så liten belastning som möjligt för dem. Har vi problem med hur vi bor och att vi är sysslolösa, är vi ett bekymmer för samhället, för det syns tydligt i statistik av olika slag, men våra problem med ensamhet, brist på vänner och partners kan samhället bortse ifrån och då gör man det. Man bryr sig om hur vi hanterar våra känslor gentemot omvärlden men inte om känslorna i sig, hur vi faktiskt mår. För dem är det också viktigare att vi inte tar livet av oss än att vi mår så pass bra att vi faktiskt trivs med att leva, för självmord kan omgivningen inte blunda för, men känslorna bakom självmordstankar kan ignoreras så längre omgivningen tror att vi inte kommer att omsätta dem i praktiskt handling.

Så jävla klockrent formulerat!!
Det är därför jag varit så anti dom insatser man kan få hjälp med på habiliteringen och i landstingets regi, och istället förordat psykoterapeuter och psykologer som är privatpraktiserande.
Men man ska aldrig låsa sej stenhårt vid en linje utan testa olika vägar.
Har t.ex själv träffat en bra psykolog på hab och ska få hjälp med just såna här saker som samhället ofta skiter i.

Mycket som andra känner intuitivt kan vi lära oss utantill, som faktakunskaper. Det blir kanske inte lika smidigt men kan kompensera för en hel del av våra brister. Därför borde samhället erbjuda oss någon slags kurser eller samtalscirklar, "SFA": "Sociala spelet för aspergare". Jag har flera idéer om hur en sådan skulle kunna gå till.

Det finns en massa forskning kring det sociala spelet och kring vad som gör en person intressant eller ointressant för andra, hur man märker vad folk vill signalera, hur man uppfattar hur andra uppfattar en själv, och hur man gör någonting åt det etc. - jag har läst böcker i ämnet - men den forskningen används inte för att hjälpa oss som har problem med den biten. I dagens konkurrenssamhälle är en del av förklaringen kanske att folk faktiskt har nytta av att andra har större problem än de själva.

Visst kan man läsa böcker, men många skulle nog också behöva diskutera vad man läser med verkliga personer under någon sorts organiserade former, gärna under ledning av någon som har och kan förmedla NT-perspektivet och som samtidigt har goda kunskaper om och förståelse för AS.

@Tallerger, Klocka inlägg!

Vad har den forskning du läst kommit fram till? och vad är det för källor?
Det som är svårt att ordna med egenstudier är ju praktik med konstruktiv återkoppling.

Jag är dålig på att sammanfatta forskning, även om jag har fått någon sorts "sammanfattat intryck" av vad jag läst. Det finns för många detaljer för att jag ska veta vad jag skriva om det. Det kan dyka upp efter hand.

Jag har läst bl.a. Henrik Fexeus' Konsten att läsa tankar samt boken Why Men Want Sex and Why Women Need Love av forskarparet Allan och Barbara Pease (Skriven någon gång nu på 2000-talet). Titeln vill förstås väcka uppmärksamhet och provocera; de påstår aldrig att män inte behöver kärlek eller att kvinnor skulle vara ointresserade av sex, men däremot att män i allmänhet och kvinnor i allmänhet (heterosexuella) fungerar väldigt olika på det här området, vad som väcker förälskelse, vad som är viktigt hos en partner etc.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag började fantisera om att begå självmord när jag bara var åtta år gammal. Jag hade just börjat tvåan, och en kille i min klass började mobba mig. Egentligen var det bara det som till slut drev mig över gränsen, hade det inte varit för honom hade det bara varit någonting annat som hade fört mig till den mörka platsen. Jag var nämligen redan väldigt skör på grund av jobbiga hemförhållanden. Min pappa hade ville inte veta av mig, och min alkoholiserade mamma var inte något stöd heller.
Under hösten i tvåan kommer jag ihåg två tillfällen då jag väntade tills min syster och mamma hade somnat. Jag gick sedan ut i köket och hämtade en kniv. Sen lade jag mig ner i sängen och höll kniven tryckt mot bröstkorgen, över stället där hjärtat sitter. Jag ville inget annat än att få mod att trycka ner kniven, men jag var rädd för smärtan.
Även om jag inte skulle försöka begå självmord på 15 år så gick det inte en dag utan att jag tänkte på hur härligt det skulle vara att få dö, och slippa misären man levde i. Jag hade inga vänner i skolan, utan gick mest ensam på rasterna. Jag blev mobbad, hånad och utfryst. Lärarna och andra vuxna i min omgivning måste ha sett hur dåligt jag mådde, men lyfte sjävklart inte ett finger för att hjälpa mig. Under högstadiet blev utfrysningen värre. Det kunde gå dagar utan att någon hälsade eller ens tilltalade mig i skolan. I matsalen så brukade min klass gå och sätta sig så lång bort från mig som dem kunde. Under tre års högstadium satt jag och åt helt ensam förutom vid max tio tillfällen.
Samma sak fortsatte på gymnasiet: jag satte mig på ett ställe och min klass satte sig någon helt annanstans.
Jag lyckades aldrig få jobb, utan blev bara skickad till en mängd praktikplatser. En del var hyfsade, men på en del andra så blev jag återigen utfryst, mobbad och behandlad som om jag vore gravt efterbliven.
När jag var 23 år så försökte jag ta livet av mig igen genom att svälja 30 sömnpiller. Vid 27 års ålder var det dags igen. Jag sköljde ner 340 sömnpiller med whisky och cola.
Jag är idag ett 30 år gammalt vrak. En emotionellt hämmad och socialt efterbliven spillra av en människa som faktiskt kunde ha fått ett normalt liv med lite hjälp. Jag har inga vänner, har aldrig haft ett förhållande, jag har aldrig haft ett jobb och kommer med stor sannolikhet aldrig att ha det heller. Jag har sporadisk kontakt med min syster och mamma, men kontakten med dem ger mig ingenting. För mig är dem bara två odrägliga främlingar som jag känner mig tvingad att ha kontakt med.
Min "liv" är bara en lång, meningslös väntan på att få dö. Efter alla år med dödslängtan har den blivit en del av mig som person. Det går inte en dag utan att jag hoppas att jag kan få cancer eller en annan dödlig sjukdom så eländet tar slut. Under tiden så kan jag bara vänta, och sjunka ännu längre ner i vansinnet.

Det finns faktiskt en god anledning att inte ta livet av sig. Det är att man alltid kan ta livet av sig i morgon i stället, eller om en timme, skjuta på det ett tag till, IFALL det idag skulle inträffa något som gör livet värt att leva. Vanligtvis så gör det ju inte det, men man kan alltid skjuta lite på självmordet, ifall att.