Medvetenhet om hur man är socialt och hur man beter sig varierar mellan olika människor. Med det menar jag i hur hög grad man tänker på hur man är. Detta har betydande konsekvenser för koncentrationsförmågan. En som "bara är" har lättare att hänga med i sånt som sägs och görs.

Så det är det jag är intresserad av: hur pass medveten är du om ditt beteende? Går det mycket på automatik eller är varje handling noggrannt övervägd? Naturligtvis beror detta mycket på situationen och vilket sällskap man har, men jag menar mer generellt.

För att tala om mig själv lite: Jag har en tendens att manipulera ögonen och munnen, för att ha kontroll och undvika att göra bort mig. Så jag skulle säga att jag är väldigt medveten om mitt kroppspråk. Mer medveten än jag skulle VILJA vara, bör understrykas.

Precis som du säger så beror det väldigt mycket på situationen, men är jag med folk jag känner och kan vara avslappnad med så är jag helt omedveten om mitt kroppspråk. Speciellt ansiktsuttryck. Jag är som att läsa en öppen bok har jag fått höra, och jag kan nog hålla med. Jag snörper på munnen och rynkar pannan vid minsta grej jag ogillar, alternativt småler eller spärrar upp ögonen om jag blir förtjust.
I "offentliga" sammanhang försöker jag vara mer medveten. Speciellt tänker jag på att ha lagom ögonkontakt, samt att inte visa vad jag känner (för det ska man icke sa Nicke!).

Någon medveten kontroll över mitt kroppsspråk har jag inte, är bara mig själv. Är rätt spontan och omedveten om hur jag uppfattas av andra. Som tyspiskt introvert är jag mest medveten om hur det känns inuti, hur omgivningen påverkar mig - inte hur jag påverkar den. De få gånger jag frågat eller fått spontan feedback har jag nästan alltid blivit förvånad.

Jag har en tanke om hur jag vill vara. Men den tanken syns nog inte för vanligt folk, de som ser mina svarta kläder och det faktum att jag inte skäms för att hojta när jag tycker att så behövs.

Snälltråden är det som fått mej att tänka på detta.

Jag har fått höra att jag verkar väldigt medveten när jag gör saker. Jag är medveten om mig själv och hur jag känner precis som Inger skrev. Har mediterat en hel del och det har gjort mig väldigt medveten när jag gör någonting. Är även medveten och observerar andras kroppspråk.

När jag är bland folk jag klänner mig bekväm med använder jag mycket mimik och kroppspråk men bland andra folk ser jag mest sur ut och det är svårt att gå runt och försöka småle.

Jag eftersträvar att ha full kontroll över mig själv, men helst utan att medvetet behöva planera varje handling. Jag tycker ofta att jag ger fel intryck och använder konstig mimik & kroppspråk, och i den mån detta går att ändra på vill jag göra det. Andra har också påpekat att det är svårt avläsa vad jag känner så något fel gör jag.

Det ironiska är att när man verkligen anstränger sig för att ha kontroll över sig själv, för att undvika att göra fel, så blir det i omgivningens ögon fel nästan per automatik. Snacka om motsägelsefullt, men så funkar det mänskliga psyket.

Jag har erfarenhet även av "låg självmedvetenhet", och för mig kändes det som att jag hade en slags "osynlig rustning". Man upplevde sig som osårbar för andras blickar och åsikter och ansiktsuttrycket avspeglade den rådande sinnesstämningen. Nån annan som känner igen sig i den beskrivningen?

Jag kan känna igen mig i beskrivningen av att ha en "osynlig rustning", men jag kopplar inte det till låg självmedvetenhet. Jag känner ofta att jag har någon sorts mur mot omgivningen, och det kan göra mig relativt osårbar och "skyddad". Däremot är jag ju sällan naturlig och avslappnad i sociala sammanhang. Mitt största sociala problem numera är nog oftast att jag är för avskärmad och avtrubbad för att riktigt ta in omvärlden. Jag är inte rädd för människor egentligen, jag får bara inte ut någonting av att umgås med dem.

Ju mer kontroll man försöker ha över sina rörelser desto mer spänd blir man, NTs luktar sej till detta med en blodhunds säkerhet. Och så blir man klassad som konstig.

Jag har en ganska stor medvetenhet men ibland klickar det. Förut förstod jag inte varför folk tittade så konstigt på mig då jag mötte dem oavsett känd eller okänd för mig men oftast okända personer. Efter att ha fått diagnosen vet jag varför; jag har stel ansiktsmimik. Dock använder jag kroppsspråket en del -nog vad som anses normalt o. inte minst gestikulerar med händerna då jag ska förklara något. Mitt största problem är ögonkontakten. Det går smärtfritt då jag sitter o. pratar med en eller ett fåtal personer men då det finns flera personer eller om personer passerar eller om jag står o. väntar eller går, står eller sitter bredvid någon jag inte känner så väl antingen stirrar jag eller flackar med blicken. Jag är medveten om att jag gör det men vet inte hur jag ska komma till rätta med det. o. det är energikrävande o. gör att jag inte riktigt kan slappna av.

Med folk jag känner kan jag slappna av för där är ögonkontakten oftast helt adekvat men med folk jag inte känner eller känner lite blir jag lite stel o. det händer att jag omedvetet härmar någon annans kroppsspråk, så kommer jag på precis efteråt att jag gjort det. Pinsamt. Har läst i en bok om AS. o. främst om autism att det heter ekolali eller ngt. liknande o.att personer med autism o. AS. kan ha det. Någon som vet? Misstänker att det är det jag har en släng av.

Jag har svårt att koppla av oxå av den anledningen att jag vill ha kontroll på allt som sker runtomkring samtidigt som jag ska lyssna på vad någon säger. (Har stort behov av att ta en sak i taget). Oroar jag mig för något då är det kört - då är jag ännu mer avskärmad från omgivningen än vanligt för ofta är jag lite avskärmad i större sammanhang men pratar jag med en åt gången kan jag vara väldigt fokuserad om det inte är något som stör mig precis som jag ofta är när jag pratar i telefon. Ju mer jag har att tänka på, desto mer avskärmad är jag o mår jag dessutom dåligt är jag avtrubbad o. glömmer saker, missar tilltal, mm. Fast det kan nog hända de flesta när de mår dåligt och/eller har mkt. att tänka på. Som väl är händer det inte mig så ofta.

Jag är ett gränsfall av AS, så mkt. går per automatik för mig som väl är men ovanstående svårigheter/problem har jag. Jag tror att ju mer socialt umgänge, desto bättre tränar man sin förmåga. Jag har övat o. övar o. det hjälper! Ev. ska jag börja i en grupp som heter vardagssamtal på vuxenhabet. Möjligheten är bra men det känns konstlat att skulla öva på beställning. Får se hur det blir.

sommar skrev:Jag har en ganska stor medvetenhet men ibland klickar det. Förut förstod jag inte varför folk tittade så konstigt på mig då jag mötte dem oavsett känd eller okänd för mig men oftast okända personer. Efter att ha fått diagnosen vet jag varför; jag har stel ansiktsmimik. Dock använder jag kroppsspråket en del -nog vad som anses normalt o. inte minst gestikulerar med händerna då jag ska förklara något. Mitt största problem är ögonkontakten. Det går smärtfritt då jag sitter o. pratar med en eller ett fåtal personer men då det finns flera personer eller om personer passerar eller om jag står o. väntar eller går, står eller sitter bredvid någon jag inte känner så väl antingen stirrar jag eller flackar med blicken. Jag är medveten om att jag gör det men vet inte hur jag ska komma till rätta med det. o. det är energikrävande o. gör att jag inte riktigt kan slappna av.

När jag är på stan och någon passerar tänker jag mycket på blicken. Det jag helst vill i de lägena är att se men inte titta på personen. Att inte se en som går förbi är ju omöjligt, så det gäller att hantera denna varseblivning och samtidigt se oberörd ut. Min lösning har tidigare varit, och det kanske fortfarande hänger kvar till viss del, att vägra se folk genom att få bort dem ur mitt synfält. Men nuförtiden är det mindre problematiskt, jag skulle beskriva det som att jag "kalibrerar" om ögonen varje gång nån går förbi. Det är möjligt att det ser flackande ut, eller åtminstone lite förvirrat, obeslutsamt.

Som du säger så är nog träning det som funkar i längden. Jag tror i alla fall på korta doser, så att man inte tröttar ut sig mentalt. Kanske kognitiv beteendeterapi vore nåt för dig? Jag har inte provat det själv men det lär vara bra.

mnordgren skrev:

sommar skrev:Jag har en ganska stor medvetenhet men ibland klickar det. Förut förstod jag inte varför folk tittade så konstigt på mig då jag mötte dem oavsett känd eller okänd för mig men oftast okända personer. Efter att ha fått diagnosen vet jag varför; jag har stel ansiktsmimik. Dock använder jag kroppsspråket en del -nog vad som anses normalt o. inte minst gestikulerar med händerna då jag ska förklara något. Mitt största problem är ögonkontakten. Det går smärtfritt då jag sitter o. pratar med en eller ett fåtal personer men då det finns flera personer eller om personer passerar eller om jag står o. väntar eller går, står eller sitter bredvid någon jag inte känner så väl antingen stirrar jag eller flackar med blicken. Jag är medveten om att jag gör det men vet inte hur jag ska komma till rätta med det. o. det är energikrävande o. gör att jag inte riktigt kan slappna av.

När jag är på stan och någon passerar tänker jag mycket på blicken. Det jag helst vill i de lägena är att se men inte titta på personen. Att inte se en som går förbi är ju omöjligt, så det gäller att hantera denna varseblivning och samtidigt se oberörd ut. Min lösning har tidigare varit, och det kanske fortfarande hänger kvar till viss del, att vägra se folk genom att få bort dem ur mitt synfält. Men nuförtiden är det mindre problematiskt, jag skulle beskriva det som att jag "kalibrerar" om ögonen varje gång nån går förbi. Det är möjligt att det ser flackande ut, eller åtminstone lite förvirrat, obeslutsamt.

Som du säger så är nog träning det som funkar i längden. Jag tror i alla fall på korta doser, så att man inte tröttar ut sig mentalt. Kanske kognitiv beteendeterapi vore nåt för dig? Jag har inte provat det själv men det lär vara bra.

Tack! Exakt samma problem har jag. Ursäkta men vad menar du med "kalibrerar" Jo, kognitivt är mkt. bra. Min förra terapeut jobbade en del med det o. det hjälpe mig mkt. men varken hon eller min nuvarande terapeut förstå mitt problem med ögonkontakten fullt ut (iom att min ögonkontakt är helt ok.vid samtal med 1 person åt gången) o. fäster inte så stor vikt vid det. Ev. ska jag börja i en grupp; vardagssamtal där man övar sociala relationer o. då ingår ögonkontakt som ett avsnitt/ett övningstillfälle + hemuppgift. Där o. här på forumet tror jag jag kan få mest hjälp & tips med sociala relationer inkl. ögonkontakt än av terapeut, så får hon försöka hjälpa mig med resten som jag har problem med tills. med tips från forumet. Får se om jag börjar i vardagssamtalsgruppen.

Sommar:
Är det du eller terapeuten som föreslagit övningar?

Mystiqa skrev:Sommar:
Är det du eller terapeuten som föreslagit övningar?

Det är terupeuten = psykologen som föreslagit vardagssamtal som är en liten grupp för Aspergare som övar sociala relationer. Den finns på vuxenhabet där psykologen finns .o det är hon som leder gruppen + en psykologkandidat. Där ingår övningar av olika slag tex. rollspel o. hemuppgifter Hon har inte gett mig några andra övningar. Jag har inte bestämt ännu om jag ska gå där eller inte. Jag får själv bestämma det tack & lov.

Lyckos dig!!!!!!!!! Jag skulle tackat ja direkt om jag hade fått ett sånt förslag......här i Skövde verkar de inte göra nånting.

Mystiqa skrev:Lyckos dig!!!!!!!!! Jag skulle tackat ja direkt om jag hade fått ett sånt förslag......här i Skövde verkar de inte göra nånting.

Va trist & synd Är du helt säker? Först när jag fick förslaget blev jag irriterad o tänkte; jag behöver inte det men nu har jag nästan bestämt mig för att tacka Ja. Det är en bra möjlighet. Synd bara att min psykolog inte riktigt verkar fatta att jag behöver enskilda stödsamtal OCKSÅ. Får se hur det går. Jag ska iaf. fortsätta tjata.

sommar skrev:

mnordgren skrev:

sommar skrev:Jag har en ganska stor medvetenhet men ibland klickar det. Förut förstod jag inte varför folk tittade så konstigt på mig då jag mötte dem oavsett känd eller okänd för mig men oftast okända personer. Efter att ha fått diagnosen vet jag varför; jag har stel ansiktsmimik. Dock använder jag kroppsspråket en del -nog vad som anses normalt o. inte minst gestikulerar med händerna då jag ska förklara något. Mitt största problem är ögonkontakten. Det går smärtfritt då jag sitter o. pratar med en eller ett fåtal personer men då det finns flera personer eller om personer passerar eller om jag står o. väntar eller går, står eller sitter bredvid någon jag inte känner så väl antingen stirrar jag eller flackar med blicken. Jag är medveten om att jag gör det men vet inte hur jag ska komma till rätta med det. o. det är energikrävande o. gör att jag inte riktigt kan slappna av.

När jag är på stan och någon passerar tänker jag mycket på blicken. Det jag helst vill i de lägena är att se men inte titta på personen. Att inte se en som går förbi är ju omöjligt, så det gäller att hantera denna varseblivning och samtidigt se oberörd ut. Min lösning har tidigare varit, och det kanske fortfarande hänger kvar till viss del, att vägra se folk genom att få bort dem ur mitt synfält. Men nuförtiden är det mindre problematiskt, jag skulle beskriva det som att jag "kalibrerar" om ögonen varje gång nån går förbi. Det är möjligt att det ser flackande ut, eller åtminstone lite förvirrat, obeslutsamt.

Som du säger så är nog träning det som funkar i längden. Jag tror i alla fall på korta doser, så att man inte tröttar ut sig mentalt. Kanske kognitiv beteendeterapi vore nåt för dig? Jag har inte provat det själv men det lär vara bra.

Tack! Exakt samma problem har jag. Ursäkta men vad menar du med "kalibrerar" Jo, kognitivt är mkt. bra. Min förra terapeut jobbade en del med det o. det hjälpe mig mkt. men varken hon eller min nuvarande terapeut förstå mitt problem med ögonkontakten fullt ut (iom att min ögonkontakt är helt ok.vid samtal med 1 person åt gången) o. fäster inte så stor vikt vid det. Ev. ska jag börja i en grupp; vardagssamtal där man övar sociala relationer o. då ingår ögonkontakt som ett avsnitt/ett övningstillfälle + hemuppgift. Där o. här på forumet tror jag jag kan få mest hjälp & tips med sociala relationer inkl. ögonkontakt än av terapeut, så får hon försöka hjälpa mig med resten som jag har problem med tills. med tips från forumet. Får se om jag börjar i vardagssamtalsgruppen.

Med kalibrera (kanske sikta är ett bättre ord) menar jag att jag tänker ut en sorts strategi för blicken, och varje situation är unik. Jag har svårt att låta blicken bara "se", jag har en tendens att söka nåt att fokusera på, så jag försöker se till att inte fokusera på "fel" saker.

mnordgren skrev:

sommar skrev:

mnordgren skrev:[quote="sommar"]Jag har en ganska stor medvetenhet men ibland klickar det. Förut förstod jag inte varför folk tittade så konstigt på mig då jag mötte dem oavsett känd eller okänd för mig men oftast okända personer. Efter att ha fått diagnosen vet jag varför; jag har stel ansiktsmimik. Dock använder jag kroppsspråket en del -nog vad som anses normalt o. inte minst gestikulerar med händerna då jag ska förklara något. Mitt största problem är ögonkontakten. Det går smärtfritt då jag sitter o. pratar med en eller ett fåtal personer men då det finns flera personer eller om personer passerar eller om jag står o. väntar eller går, står eller sitter bredvid någon jag inte känner så väl antingen stirrar jag eller flackar med blicken. Jag är medveten om att jag gör det men vet inte hur jag ska komma till rätta med det. o. det är energikrävande o. gör att jag inte riktigt kan slappna av.

När jag är på stan och någon passerar tänker jag mycket på blicken. Det jag helst vill i de lägena är att se men inte titta på personen. Att inte se en som går förbi är ju omöjligt, så det gäller att hantera denna varseblivning och samtidigt se oberörd ut. Min lösning har tidigare varit, och det kanske fortfarande hänger kvar till viss del, att vägra se folk genom att få bort dem ur mitt synfält. Men nuförtiden är det mindre problematiskt, jag skulle beskriva det som att jag "kalibrerar" om ögonen varje gång nån går förbi. Det är möjligt att det ser flackande ut, eller åtminstone lite förvirrat, obeslutsamt.

Som du säger så är nog träning det som funkar i längden. Jag tror i alla fall på korta doser, så att man inte tröttar ut sig mentalt. Kanske kognitiv beteendeterapi vore nåt för dig? Jag har inte provat det själv men det lär vara bra.

Tack! Exakt samma problem har jag. Ursäkta men vad menar du med "kalibrerar" Jo, kognitivt är mkt. bra. Min förra terapeut jobbade en del med det o. det hjälpe mig mkt. men varken hon eller min nuvarande terapeut förstå mitt problem med ögonkontakten fullt ut (iom att min ögonkontakt är helt ok.vid samtal med 1 person åt gången) o. fäster inte så stor vikt vid det. Ev. ska jag börja i en grupp; vardagssamtal där man övar sociala relationer o. då ingår ögonkontakt som ett avsnitt/ett övningstillfälle + hemuppgift. Där o. här på forumet tror jag jag kan få mest hjälp & tips med sociala relationer inkl. ögonkontakt än av terapeut, så får hon försöka hjälpa mig med resten som jag har problem med tills. med tips från forumet. Får se om jag börjar i vardagssamtalsgruppen.

Med kalibrera (kanske sikta är ett bättre ord) menar jag att jag tänker ut en sorts strategi för blicken, och varje situation är unik. Jag har svårt att låta blicken bara "se", jag har en tendens att söka nåt att fokusera på, så jag försöker se till att inte fokusera på "fel" saker.[/quote]

Ok. Då è jag med. Ärlit talat testar jag det sättet ibland men det funkar inte så bra men övning ger kanske färdighet. Tufft är iaf. att ha problem med ögonkontakten. Det är mitt största AS-problem, tror jag.

mnordgren skrev:

sommar skrev:

mnordgren skrev:[quote="sommar"]Jag har en ganska stor medvetenhet men ibland klickar det. Förut förstod jag inte varför folk tittade så konstigt på mig då jag mötte dem oavsett känd eller okänd för mig men oftast okända personer. Efter att ha fått diagnosen vet jag varför; jag har stel ansiktsmimik. Dock använder jag kroppsspråket en del -nog vad som anses normalt o. inte minst gestikulerar med händerna då jag ska förklara något. Mitt största problem är ögonkontakten. Det går smärtfritt då jag sitter o. pratar med en eller ett fåtal personer men då det finns flera personer eller om personer passerar eller om jag står o. väntar eller går, står eller sitter bredvid någon jag inte känner så väl antingen stirrar jag eller flackar med blicken. Jag är medveten om att jag gör det men vet inte hur jag ska komma till rätta med det. o. det är energikrävande o. gör att jag inte riktigt kan slappna av.

När jag är på stan och någon passerar tänker jag mycket på blicken. Det jag helst vill i de lägena är att se men inte titta på personen. Att inte se en som går förbi är ju omöjligt, så det gäller att hantera denna varseblivning och samtidigt se oberörd ut. Min lösning har tidigare varit, och det kanske fortfarande hänger kvar till viss del, att vägra se folk genom att få bort dem ur mitt synfält. Men nuförtiden är det mindre problematiskt, jag skulle beskriva det som att jag "kalibrerar" om ögonen varje gång nån går förbi. Det är möjligt att det ser flackande ut, eller åtminstone lite förvirrat, obeslutsamt.

Som du säger så är nog träning det som funkar i längden. Jag tror i alla fall på korta doser, så att man inte tröttar ut sig mentalt. Kanske kognitiv beteendeterapi vore nåt för dig? Jag har inte provat det själv men det lär vara bra.

Tack! Exakt samma problem har jag. Ursäkta men vad menar du med "kalibrerar" Jo, kognitivt är mkt. bra. Min förra terapeut jobbade en del med det o. det hjälpe mig mkt. men varken hon eller min nuvarande terapeut förstå mitt problem med ögonkontakten fullt ut (iom att min ögonkontakt är helt ok.vid samtal med 1 person åt gången) o. fäster inte så stor vikt vid det. Ev. ska jag börja i en grupp; vardagssamtal där man övar sociala relationer o. då ingår ögonkontakt som ett avsnitt/ett övningstillfälle + hemuppgift. Där o. här på forumet tror jag jag kan få mest hjälp & tips med sociala relationer inkl. ögonkontakt än av terapeut, så får hon försöka hjälpa mig med resten som jag har problem med tills. med tips från forumet. Får se om jag börjar i vardagssamtalsgruppen.

Med kalibrera (kanske sikta är ett bättre ord) menar jag att jag tänker ut en sorts strategi för blicken, och varje situation är unik. Jag har svårt att låta blicken bara "se", jag har en tendens att söka nåt att fokusera på, så jag försöker se till att inte fokusera på "fel" saker.[/quote]

Ok. Då är jag med. Ärligt talat testar jag det sättet ibland men det funkar inte så bra men övning ger kanske färdighet även i detta fallet. Tufft är iaf. att ha problem med ögonkontakten. Det är mitt största AS-problem, tror jag.

Jag är inte ett dugg medveten om mitt kroppspråk eller liknande när jag hamnar i sociala situationer. Hur andra uppfattar mig har jag aldrig brytt mig om, och således försöker jag inte påverka hur jag beter mig, pratar eller rör mig.

Jag är som jag är helt enkelt. Som en sann aspie så är det viktiga, för mig, vad människor säger, inte hur deras blick ser ut eller hur de rör armarna. Det är något jag lever efter själv. Det viktiga är vad jag säger, inte hur min kropp rör sig när jag säger det.

tahlia skrev:Jag är inte ett dugg medveten om mitt kroppspråk eller liknande när jag hamnar i sociala situationer. Hur andra uppfattar mig har jag aldrig brytt mig om, och således försöker jag inte påverka hur jag beter mig, pratar eller rör mig.

Jag är som jag är helt enkelt. Som en sann aspie så är det viktiga, för mig, vad människor säger, inte hur deras blick ser ut eller hur de rör armarna. Det är något jag lever efter själv. Det viktiga är vad jag säger, inte hur min kropp rör sig när jag säger det.

intressant tahlia!...detta stämmer även för mig - jag upptäckte det helt nyligen att det är ORDEN som uttalas är mina informationsbärare i samtalssituationen - inte kroppsspråket eller ansiktsmimiken if första hand, utan dessa blir helt enkelt sekundära i sammanhanget.

... detta med min blick...känner jag mig ibland som om jag kanske stirrar eller tittar FÖR LÄNGE på andra människor (när jag rör mig bland människor tex. på stan)...och har då även jag utvecklat en "svepande blick" så jag INTE FASTNAR med min blick för länge på någon enstaka individ, som fångar/fångat min odelbara ppmärksamhet/intresse
så ...ibland testar jag att gå genom stan och samtidigt TVINGAR mig själv att bara titta på allt som INTE är människor...dvs. fokuserar på "tomma" ytor...inte på människors ansikten och att framförallt inte möta deras blickar med min "~granskande" blick....jag vet inte om det ser konstigt ut ...men jag blir annars överväldigad av ALLA människor som jag ser...och nästan memorerar..."Recording On" deras ansikten...etc... ja det var lite om mina svårigheter... kul tråd förresten!


/T

Väldigt intressant tråd.
Jag är ganska omedveten om mitt kroppsspråk och ansiktsuttryck, jag vet inte riktigt om jag visar känslor eller inte.

Däremot är jag överdrivet medveten om allt runt omkring mig och vart jag står i rummet. Tusen tankar håller koll på lukter, ljud, smaker, känsel, former och färger i rummet; alla sinnesintryck helt enkelt. Kärnan i tankarna placerar mig där jag står och hur jag ser ut. Kan nästan beskriva det som att jag ser mig själv utifrån, så som andra skulle se på mig. Så jag upplever det så är det det här som håller mig på plats, min kontroll. Så fort något bryter kontrollen, t ex starka jobbiga ljud, starka lukter osv så rasar allt och all fokus hamnar på ljudet eller lukten eller vad det nu är.
Det är väl som "Recording on". Jag är medveten om de flesta sinnesintrycken och typ får manuellt filtrera dem.

Men så finns det även många situationer då jag inte alls upplever det så. Oftast när jag lär mig något och intressenivån är på topp, eller när jag berättar om något jag tycker är intressant, när jag spelar musik eller när jag försvinner in i mig själv och tänker på något intressant.

Intressant hur olika folk kan uppleva det. För mig är kroppspråket allt, det enda jag tänker på när jag är ute bland folk. Och rösten tänker jag väl också på, men på ett annat sätt. Jag talar sällan och om jag gör det så blir det lätt mummel av alltihop, har låg röstvolym av gammal vana.

Allt som sker runtomkring blir helt ointressant, ljud, dofter etc, detta eftersom det inte har någon relevans i mina ögon. Jag fötränger såna intryck eftrsom det inte finns plats för dem. Om jag skulle bli av med min upptagenhet med kroppspråket så skulle jag säkert tänka mycket mer på min omgivning.

Men om jag pratar med en enda person så är det helt annorlunda. Fast livet fungerar ju inte så att man hamnar i de mest fördelaktiga sociala situationerna hela tiden, förr eller senare hamnar man i ett läge då man får hantera fler än en eller ett par människor.

En sak jag märkt är att jag har låg förmåga att läsa av mitt eget ansiktsuttryck. Om jag t.ex. tar en bild på mig själv så blir jag ofta förvånad eftersom jag inte ser ut som jag förväntat mig. T.ex. så kanske jag ansträngt mig för att verka glad men ser ändå neutral ut.

Jag har alltså hög självmedvetenhet men låg kroppskännedom, paradoxalt nog.

Jag blir mest förvirrad av såna här trådar. serri är "extrem" (?) på ett sätt, tenderly och thalia på ett annat, jag kanske på samma eller inte alls...

Mina syften med att läsa och skriva i såna här trådar är två eller tre. Förhoppningsvis kan man känna igen sig så att man helt enkelt får litet revansch på alla som i alla år tyckt att man är konstig och/eller jobbig. Förhoppningsvis kan man känna igen sig så att man också kan tipsa varandra i stort eller smått. Dessutom kan man indela oss i folk som på vissa sätt funkar likadant och skulle kunna ta till sig samma träningsmetoder.

Något lurigt i såna här trådar är att veta om man fått tillräckligt med information för att kunna skilja mellan arv och miljö (f´låt men jag klumpar ihop eventuella små hjärnskador med arv här, det blir kluddigt, f´låt igen). Man kanske egentligen liknar varandra på ett visst sätt men man kanske lärt sig att hantera det på helt olika sätt. Då kanske man egentligen skulle kunna ta till sig samma träningsmetod.

Resten av kluddet i mitt huvud just nu besparar jag er. Jag bara menar att jag gärna vill spinna på tråden men att jag väntar på att den ska få tydliga färger, om den liknelsen är begriplig. Givetvis skulle jag vara mindre krävande om det inte vore en sån gröt av "färger" i mitt huvud. Jag inbillar mig dock att många andras huven är lika grötiga inuti som mitt så jag tror alltså att nästan alla har mer nytta av trådar där färgerna är klara.

Så fick jag hävt ur mig det.