Va, Kvasir, va, Zombie, säger fackfolk det?!! Men tonåringar? Som i många fall sägs stå framför spegeln i timtal och öva in moves och fixa kläder, smink o.d.. Är det en myt börjar jag undra, eller räknas det inte dit?

Ältande är väl för all del något annat (jo jag har egen erfarenhet, när det var som värst tänkte jag ofta bokstavligen på vartenda steg jag tog bland andra människor och ältade självklart nästan varje uttalad mening efteråt). Men man läser ju och hör ständigt folk säga att de dumt nog ältar saker de gjort.

De kanske är i minoritet men jag tycker likväl att jag stöter på det ofta. Särskilt hos somliga personer, och jag tänker särskilt på folk jag bedömer som kilometervis från någon aspergerdiagnos (om vi talar diagnoskriteriehyllmeter).

Undras just hur mina observationer hänger ihop med nämnda fackmäns.

Att du svartvittolkar kanske?

Jag tror inte mina fackmän (flera, oberoende av varandra, dynamiker, KBT:are och neuropsykare, över lång tid) menade att vanligt folk aldrig gör det — särskilt inte under tonåren, efter samtidig krasch i äktenskap, arbetsliv och med vänner, efter ett urspårat barn eller på andra särskilt förekomna anledningar, då alla vet att det är vanligt. Men att utan sådana särskilda skäl göra det mer eller mindre jämt, som något normalt, som ett tvångsbeteende utan att det är det, fortsätta älta samma händelse i tio, tjugo, trettio år och på det viset lägga dem på hög utan att någonsin känna sig klar över dem eller självförtroendet "återställt"...

Tror att det är något som är vanligare bland ungdomar när man är som mest osäker på sig själv och söker sin identitet och som brukar lugna ner sig lite med åldern. Bland många av oss icke-aspisar alltså.

Zombie skrev:Att du svartvittolkar kanske?

Det där tar jag inte riktigt väl upp, Zombie. Vem som helst kan definiera svart-vitt-tänkande så att vem som helst annan kan visas skyldig till det. Jag tänker i en mening ovanligt svart-vitt, i en annan mening ovanligt nyanserat (och de flesta andra svart-vitt).

Låt oss bara fastslå att jag gissade fel om hur vanligt nämnda fackmän anser att ältande är. De är tydligen helt överens med mig, när allt kommer omkring - om du tror rätt men det känns rimligt.

Jag sa inte att du svartvittolkar jämt. Tvärtom såg jag väl en särskild poäng i att för en gångs skull kunna reta till och med dig för det. Och retandet menade jag i all vänskaplighet och inte heller som någon stor sak. Förresten kanske "bokstavstolka" hade varit ett bättre ord *hukar mig för ett nytt angrepp *. Och slutligen har väl jag tolkat mycket på liknande sätt i min dar, det är väl för fagerlund inte lätt när man inte har nycklar för vilken höjd över marken man ska lägga sig på.

Jaja, spindeln, du är förlåten! Det bara är ett av de där orden som folk fort som attan stämplar i pannan på en tillsammans med AS om man inte skyddar sig med skyddsplast och många, långa vackra, ödmjuka ord, så jag är kitslig.

Litet svart-vit, rentav, i mitt tolkande av det.

/ J

temporary21 skrev:

Kvasir skrev:Hon försäkrade mig att de allra flesta människor oftast inte ens reflekterar över sådant.

Seriöst? Det förklarar en hel del...

Onekligen. En del kanske borde... Att man gör det tyder ju faktiskt på att man är mån om hur man uttrycker sig. Men OH så mycket mindre energi det skulle gå åt om man kunde låta bli! Jag känner verkligen igen mig i denna tråd.

Under depressioner ägnar jag mig ibland åt balansräkningar där jag för varje dag jämför vad jag har tillfört världen med hur jag har belastat den. Det är svårt att få ett konstruktivt resultat i sådana... särskilt när man är deprimerad. Men poletten har trillat ner nu att de flesta faktiskt inte ägnar så mycket tankemöda åt den sortens balansräkningar, och tydligen brukar folk anse att det är helt OK att ta plats på denna planet ändå. Det har också slagit mig att jag kanske rentav kan ta mig samma friheter själv. Det är knäppt så man tänker när man är deprimerad.

Tintomara Ariadne skrev:Onekligen. En del kanske borde... Att man gör det tyder ju faktiskt på att man är mån om hur man uttrycker sig. Men OH så mycket mindre energi det skulle gå åt om man kunde låta bli! Jag känner verkligen igen mig i denna tråd.

Jo. Jag undrar om det är så "enkelt" som dålig självbild. Kanske inte just den grejen att man ältar över det hela på ett nästintill tvångsmässigt sätt, men uppkomsten till det hela har nog till stor del att göra med låg självbild.

Det har också slagit mig att jag kanske rentav kan ta mig samma friheter själv.

Jag brukar intala mig att världen behöver och uppskattar oliktänkande. Det vet jag att jag själv gör i alla fall

Jag tycker inte att ordet självmedvetenhet stämmer alls. Är man extra självmedveten innebär det att man är extra medveten om sig själv. Men det de flesta här, inklusive mig själv, verkar plågas av är konstant oro och noja om hur andra uppfattar en.

Det är inte samma sak som självmedvetenhet. Är man självmedveten är man medveten om sig själv och hur folk uppfattar en. Aspergare har jättesvårt att förstå hur andra uppfattar dem alltså är de mindre självmedvetna än folk i allmänhet.

För mig är det i allafall bättre att veta att jag inte vet än att tro att jag vet för då tror jag alltid det värsta. Statistiskt sett tycker inte folk illa om varandra. Statistiskt sett har man sämre tankar om sig själv än vad man borde. Det finns alltså ingen anledning att ödsla för mycket tid på att analysera sig själv eftersom man sannolikt inte kommer att kunna komma fram till något korrekt resultat ändå.

Förväntar mig att alla människor förstår hur jag är som person, även fast jag aldrig har träffat personen ifråga.

Stark självmedvetenhet med inslag av hål; jag hade ett tag då jag cyklade omkring iklädd parkförvaltningens avlagda kläder - orangea med reflexer. Vid något tillfälle ställde jag upp min kamera på ett stabilt underlag och använde fördröjningsfunktionen för att ta en helkroppsbild med Norrköpings rangerbangård i bakgrunden. Jag såg inte klok ut!!! Jag hade ju tänkt att det var bra kläder att använda vid nattliga sopcontainerdyk - fungerade inte riktigt dagtid.

Förknippar det egentligen mer med social fobi än AS. Om jag jämför mig själv med mina kompisar som har diagnosen social fobi så är de betydligt mer upptagna och oroliga för hur de uppfattas av andra än vad jag är.

Har tolkat detta som att de har mer instabil självkänsla än vad de flesta med AS diagnos har. Det kan såklart vara en felaktig analys. Har inte haft så stort forskningsunderlag!
Det är antagligen individuellt som med det mesta annat.

Kanske de som svarat "ja" även har drag av social fobi? Eller att en vetskap i sig om att ha AS, och därmed vissa svårigheter i sociala sammanhang, kan leda till osäkerhet om tolkningar och annat och då även mer efteranalyserande?

Som någon skrev innan har det säkert endel med åldern att göra också. Iallafall något positivt med att bli äldre!

Jag tror att uppfostran avgör mycket hur pass självmedveten man blir - att ständigt höra negativa kommentarer under de formativa åren kan skapa en oro och osäkerhet hos en redan drabbad individ.

atoms skrev:Jag såg inte klok ut!!!

Syns intelligens på bild?

Jag gillar inte heller bilder på mig själv...