Ah, det är nog detta som kommer göra att jag inte får en diagnos för jag har ett väldigt uttrycksfullt ansikte. Är utrustad med ett gummiansikte. Har fått rådet att aldrig börja spela poker då det syns direkt vad jag tycker/tänker.

Jag har problem åt andra hållet istället - har jättesvårt att ljuga med kroppen. Kan inte säga en sak när jag tycker en annan så jag har lärt mig att inte ens försöka... (värdelös på att ge komplimanger m.a.o.)

På kort så ser jag i regel trött ut eller komplett galen. Ytterst sällan jag ser presentabel ut.

min dotter(5) frågar ofta om jag är arg när jag läser eller tittar på något eller bara sitter och tänker

Ibland så säger folk att jag ser alldeles för allvarlig ut, och i skolan så brukade vissa fråga mig flera gånger varje dag om jag var arg eller glad eller ledsen.
I mitt "diagnos-underlag", det som de skickade hem efter utredningen med mina resultat på diverse tester och motivering till min diagnos, så stod det något i stil med "Maldita har ett neutralt, lätt sorgset ansiktsuttryck förutom när vi kommer in på ett ämne som hon är intresserad av, då skiner hon upp och ser levande ut.".
När jag var liten (lågstadiet, mellanstadiet) så hade jag samma min på alla skolfoton: ett leende med stängd mun, lite Mona Lisa-aktigt. Sedan log jag med öppen mun för första gången i sjätte klass och har gjort det på alla andra skolfoton.

Bekymmrad? javisst! Redan som barn försökte min mamma få mig att inte rynka pannan jämt. Det fungerade inte. För det mesta rör jag mig på en skala mellan måttligt bekymmrad till förgrymmad och arg. Det är märkligt och jag har funderat på varför? Det är som om jag försöker signalera till folk att jag minsann har fullt upp med något vikigt eller jobbigt.