Hej!

Jag är en tjej på 20 år som precis har fått min diagnos. Jag har tydligen haft aspberger i flera år och det är först efter jag fått min diagnos som jag verkligen har börjat förstå varför jag fungerar som jag gör. Varför jag måste ha min vardag extremt strukturerad, varför jag aldrig har gardinerna uppdragna eller varför lukter ger mig ångest. (Det finns en hel del andra saker som också inte är speciellt "normalt" med mina dagliga rutiner lol).

Jag förstår att alla är olika men att vissa symptom är mer vanliga än andra (har läst på lite nu när man har diagnosen).

Jag undrar bara om det är väldigt sent att få diagnosen vid 20 och hur ska jag göra nu? Finns det någon att prata med som kan förklara lite hur man kanske kan börja rucka på de strikta "rutinerna" eller finns det någon som orkar ge mig tips?

Hoppas detta inlägg inte förolämpade någon eller att någon blev ledsen för jag menar verkligen inget illa! Jag är bara så förvirrad eftersom jag trodde jag hade OCD men det var tydligen något helt annat

/ mvh Miwaa

Moderator: Kompletterade rubriken från "Sen diagnos?"

Vi är många som blivit diagnosticerade en god bit in i livet. 20 är inte extremt sent.

Man kan iofs ha både OCD och asperger. Tror tom att det är ganska vanligt. Säger inte att det gäller dig.

Habiliteringen ska hjälpa dig att orientera dig. Du ska få remiss från den som ställt din diagnos. Fråga dem om de gjort det, och be annars om det.

Personligen tycker jag inte att 20 år är särskilt sent. Finns de som fått diagnos först efter att ha arbetat i flera år och kanske gift sig och fått barn. Men jag förstår att du tycker det, eftersom de flesta får diagnos i skolåldern el ännu tidigare numera.

Välkommen hit förresten!

Det finns flera trådar om rutiner, t ex rutiner-ritualer-t14342.html, men de handlar kanske mer om det lugnande med rutiner. Rutinerna är ju inget problem förrän andra irriteras av dem, t ex på jobbet.

Marjatta skrev:Vi är många som blivit diagnosticerade en god bit in i livet. 20 är inte extremt sent.

Man kan iofs ha både OCD och asperger. Tror tom att det är ganska vanligt. Säger inte att det gäller dig.

Habiliteringen ska hjälpa dig att orientera dig. Du ska få remiss från den som ställt din diagnos. Fråga dem om de gjort det, och be annars om det.

Kan man inte skriva egen remiss?

Kentarou skrev:

Marjatta skrev:Vi är många som blivit diagnosticerade en god bit in i livet. 20 är inte extremt sent.

Man kan iofs ha både OCD och asperger. Tror tom att det är ganska vanligt. Säger inte att det gäller dig.

Habiliteringen ska hjälpa dig att orientera dig. Du ska få remiss från den som ställt din diagnos. Fråga dem om de gjort det, och be annars om det.

Kan man inte skriva egen remiss?

Kod: Markera allt

Egenremiss eller remiss

För att komma till oss krävs remiss eller en egenremiss. Remissen ska innehålla ett läkarintyg eller en psykologbedömning som visar en utredd diagnos och ett aktuellt behov av stöd och behandling.

Använd helst 1177 Vårdguidens e-tjänster för din egenremiss.

Har du inte möjlighet att använda 1177 Vårdguidens e-tjänster kan du fylla i och skicka in en blankett.

Källa: Habilitering Göteborg

Miwaa skrev:Jag undrar bara om det är väldigt sent att få diagnosen vid 20 och hur ska jag göra nu?

Jag fick själv diagnosen efter 30+, och känner till flera som fått den ännu senare i livet. Sedan finns det dom som aldrig får diagnosen, trots att dom har alla tänkbara drag.

Du ville ha ett tips på hur rucka på rutiner.
Jag läser i ditt inlägg att du begränsar dina sensoriska intryck. Ett sätt att orka med en ökning av intryck är att begränsa mer i andra änden.
Själv använder jag en vanlig keps på huvudet, den filtrerar bort mycket visuella intryck så att jag har ork att ta till mig mer av allt annat som händer runt omkring mig.

Jag skulle ha som första mål: att orka ha gardinerna uppe. Solljuset påverkar(positivt) mer än vad man tror.

Tror att många med Asperger, även jag själv, har ett stort kontrollbehov, därav dina strikta rutiner.

Asperger är ju något man föds med som aldrig kommer försvinna medan OCD oftare är länkad till något traumatisk upplevelse eller ångest. "Måste rycka i handtaget 4 gånger annars kanske min mamma dör!", besattheter och fixidéer. Gravt exempel, det är såklart olika för alla.
Jag hittar inget som direkt säger att OCD är en "Neurodevelopmental disorders", dvs utvecklad i fosterstadiet, men mycket som säger att det ofta kan förekomma hos folk med autism och ADHD.

Även om det känns sent så är du ändå precis i början på vuxenlivet! Du kan få hjälp via kommunen, kolla omsorg och stöd; funktionsnedsättning, du kan få extra stöd från arbetsförmedlingen med att hitta jobb, du kan ansöka om att få träffa en arbetsterapeut för att hitta bra sätt att fungera i vardagen på, du kan få boendestöd via LSS samt personliga ombud som kan hjälpa dig med kontakter med myndigheter eller en god man som kan hjälpa med det ekonomiska. Sen är det ju inte säkert att du behöver eller ens vill ha hälften av allt det där.
Men du har chansen att hitta det som funkar bäst för dig och rätt stöd på vägen, jag fick inte gehör för min problem förrän jag krashade helt när jag var 32. Så jag önskar verkligen att det kommer bra i din resa att förstå dig själv och dina behov bättre.

Just när det kommer till att rucka på rutiner så är det väl mycket motivation som gäller, att ta sig över hindret oskadd även om det är lite jobbigt ibland men också inse när det helt enkelt inte funkar och dra sig tillbaka. Många på det autistiska spektrumet mår ju bäst av att ha sina rutiner, men det är klart att man vill vara flexibel och uppleva saker utöver det. Jag tror planering och mental förberedelse är viktigast. Ta redo på saker om stället du vill åka till, skrev ner resvägen/tider för byten av tåg eller liknande och ha saker med dig som du kan tänkas behöva, vatten, snacks, hörlurar ifall du behöver dra dig undan och lyssna lite på musik. Ska jag iväg på fest eller liknande känner jag mig mycket tryggare om jag har bra koll på vilka som kommer. Kunskap är makt, så att säga. XD

Har behövt hjälp sedan skolstart och blev skickat till barnpsykolog när jag var 10 år.
Jag har haft en evighet av hopplöshet och mycket lidande.
En evighet det tar aldrig slut.
De visste inte bättre på den tiden men det tar inte från mig att jag fått uthärda live och har ångest problem och depression problematik som följd.
Så jag har dessutom blivit kroniskt sjuk.

Kentarou skrev:Källa: Habilitering Göteborg

Trådstartaren uppger sig bo i Stockholm. Här får man inte utredning på egenremiss, vilket funkar på en del andra håll. Misstänker starkt att här behövs remiss för att få komma till hab. Har inte hört nåt om att det skulle funka utan.

Marjatta skrev:

Kentarou skrev:Källa: Habilitering Göteborg

Trådstartaren uppger sig bo i Stockholm. Här får man inte utredning på egenremiss, vilket funkar på en del andra håll. Misstänker starkt att här behövs remiss för att få komma till hab. Har inte hört nåt om att det skulle funka utan.

Tack! Jag tänkte att det var lika överallt.

Marjatta skrev: Stockholm

Du har dock fel.

Habilitering & Hälsa är en specialistverksamhet i Region Stockholm med 30 mottagningar. Det vanligaste sättet att komma till oss är genom att en läkare eller psykolog skickar en remiss. Det går också ansöka själv, eller med hjälp av en anhörig. Då behövs ett läkarintyg eller en utredning som beskriver funktionsnedsättningen.

Hej

Gruppverksamhet kanske är något att testa framöver? Först behöver man dock gått ett tag på sin vanliga hab man tillhör verkar det som:

https://www.habilitering.se/mottagninga ... ed-autism/

Personligen tror jag inte jag fick ut så mycket av sådan gruppverksamhet. Deltog för 10-15 år sedan i liknande.
Men nyfiken räcker ju..

Läkaren eller psykologen vid min utredning skickade remiss när man väl har kommit in i rullarna kan man ringa själv och be om hjälp.

Jag varnar dock för att de sysslar mest med utredningar och bedömningar och detta kan påverka ens liv i övrigt.
Jag blev som sagt ombedd att lämna mina kopior på hela min journal, jag frågade om jag skulle maila istället eller att de kunde kopiera på plats.
Jag undrade varför och då fick jag som svar att jag skulle släppa det där.
Det är som att be någon att lämna ifrån sig sitt liv/historia och faktiskt fakta som styrker vad man berättar och hur man är. Det var riktigt sneaky..
Fick också en obehaglig känsla när vb sa att jag säkert skulle komma till habiliteringen när mina föräldrar dör för då finns ingen som känner mig längre.
Det finns ingen som står vid ens sida till 100 %, ska jag ta detta som ett hot?
De kör alla med fult spel om det är så, fast man sitter och har autism och andra kognitiva brister, allt verkar gå ut på att köra över en ibland.

Kentarou skrev:Du har dock fel.

Sedär! Då går vilket som.

sussi83 skrev:Jag varnar dock för att de sysslar mest med utredningar och bedömningar och detta kan påverka ens liv i övrigt.

Blir nyfiken.
Vilka utredningar och bedömningar har hab gjort som varit till din eller andras nackdel? På vilka sätt har utredningarna och bedömningarna fått negativa konsekvenser?

Har gjort några utredningar hos arbetsterapeut under åren men inte fått ut så mycket av dom. Däremot den senaste blev jag jättehjälpt av och undrar varför ingen har berättat det man kom fram till, tidigare? Inte minst borde det uppmärksammats för ca 15 år sedan vid aspergerutredningen kan jag tycka.

Flinta skrev:

sussi83 skrev:Jag varnar dock för att de sysslar mest med utredningar och bedömningar och detta kan påverka ens liv i övrigt.

Blir nyfiken.
Vilka utredningar och bedömningar har hab gjort som varit till din eller andras nackdel? På vilka sätt har utredningarna och bedömningarna fått negativa konsekvenser?

Har gjort några utredningar hos arbetsterapeut under åren men inte fått ut så mycket av dom. Däremot den senaste blev jag jättehjälpt av och undrar varför ingen har berättat det man kom fram till, tidigare? Inte minst borde det uppmärksammats för ca 15 år sedan vid aspergerutredningen kan jag tycka.

De verkar ofta med undantag ta reda på saker som sedan står i deras papper men som sedan inte yttras till besökaren. Man måste själv kunna ställa frågor och pusha fram saker, det finns nästan ingen som erbjuder kartläggning där de föreslår yrken eller att man bör söka exempelvis sjukersättning för en viss det eller helt.
Det går alltid så jäkla senfärdigt med många saker, det är ledsamt för jag blir ju drabbad och i längden andra om jag inte kan försörja mig själv.

Jag har aldrig önskat någon ersättning och jag har kommit med förslag som förkastats och sedan hundra år senare kommer man på att jag hade rätt vid mitt första besök. Känns som man bara går på repeat och säger samma sak om och om igen.
Jag har dessutom mått skit i varierande grad i 7 år det är inte konstigt att min ork ligger på botten.

Flinta skrev:Inte minst borde det uppmärksammats för ca 15 år sedan vid aspergerutredningen kan jag tycka.

Förstår man vad diagnosen innebär och kan snacka för sig så har man en annat utgångsläge än att vara som jag var som inte hajat vad detta skulle innebära, då tror folk att man är nöjd fast det säkert finns en massa saker som inte uttalas.
Det första jag fick göra var att kryssa i ett papper och svara på frågor men hur dessa sedan skulle tolkas blev svårt för jag fick egentligen ingen förklaring på hur personen påverkas på olika sätt. Jag kunde inte formulera det själv för visste knappt vad detta var.
Jag kan ha det svårt eller iaf hade svårt att tänka abstrakt kring dessa saker så man kände väl sig som en person som fattade men samtidigt fick jag ett papper med uppmuntrande ord av psykologen.
Så jag antar att de förstod att detta kommer inte bli lätt och att det kommer ta tid innan jag förstår mig själv, innan hade jag sett allt som enskilda händelser men nu förstår jag mer av hur saker hänger ihop. Det sjönk inte in på ett sätt som gjorde att jag förstod mer utan, jag kunde inte koppla händelser med vad som berättades för mig.
Det fanns inte så pass mycket självinsikt så man kunde se på saken.

Jag är övertygad om att ingen ifrågasatte mina diagnoser, detta upptäcktes faktiskt redan när jag var liten, så några tvivel tror jag man kan utesluta.
Det finns liksom inte mycket som skulle peka på motsatsen när allt är sådär serverat på papper sedan länge.

sussi83 skrev:

Flinta skrev:

sussi83 skrev:Jag varnar dock för att de sysslar mest med utredningar och bedömningar och detta kan påverka ens liv i övrigt.

Blir nyfiken.
Vilka utredningar och bedömningar har hab gjort som varit till din eller andras nackdel? På vilka sätt har utredningarna och bedömningarna fått negativa konsekvenser?

Har gjort några utredningar hos arbetsterapeut under åren men inte fått ut så mycket av dom. Däremot den senaste blev jag jättehjälpt av och undrar varför ingen har berättat det man kom fram till, tidigare? Inte minst borde det uppmärksammats för ca 15 år sedan vid aspergerutredningen kan jag tycka.

De verkar ofta med undantag ta reda på saker som sedan står i deras papper men som sedan inte yttras till besökaren. Man måste själv kunna ställa frågor och pusha fram saker, det finns nästan ingen som erbjuder kartläggning där de föreslår yrken eller att man bör söka exempelvis sjukersättning för en viss det eller helt.
Det går alltid så jäkla senfärdigt med många saker, det är ledsamt för jag blir ju drabbad och i längden andra om jag inte kan försörja mig själv.

Jag har aldrig önskat någon ersättning och jag har kommit med förslag som förkastats och sedan hundra år senare kommer man på att jag hade rätt vid mitt första besök. Känns som man bara går på repeat och säger samma sak om och om igen.
Jag har dessutom mått skit i varierande grad i 7 år det är inte konstigt att min ork ligger på botten.

Ja hab kunde fungera bättre. Tycker inte heller bemötande och kommunikation varit speciellt autismvänligt. Som gjort för att man missar någon viktig info när man inte får något berättat för sig om hur saker fungerar, vad man kan ha rätt att ansöka om för stöd osv.

Många tror hab är specialister men deras uppdrag är att ha breda kunskaper om alla de olika funktionsnedsättningar människor har som kan söka stöd och hjälp hos dom. Sen kan det ju vara någon som fördjupat sig lite eller är mer intresserad av autism som får ta hand om oss i grupp

Kanske gör kuratorerna sådana kartläggningar du efterfrågar? De brukar kunna ge råd och stöd i ekonomi iallafall.

Flinta skrev:Kanske gör kuratorerna sådana kartläggningar du efterfrågar? De brukar kunna ge råd och stöd i ekonomi iallafall.

Vet ej vilka frågeställningar jag ska ha jag kan liksom inte formulera mig bra så innan man isf går dit så behöver jag fundera på dessa saker.
Jag snackar redan med en annan kontakt om jobb så jag behöver inte blanda in en ny person utan jag tycker vi har formulerat ganska bra vad som gäller på papper.
Men vilket jobb verkar vara oklart.

Jag fick diagnos som barn

När jag har haft rutiner har jag mått bäst. Jag tror rutiner är bra om man kan ändra dem om det behövs. Att man har extra rutiner att ta till om de första måste ändras.

Jag har bara saker som jag vill göra på mitt sätt. Det kan störa andra som vill göra på ett annat vis. Men har ingen ordning jag vill göra saker i.

Det skulle vara så mysigt att veta att man går upp en viss tid, dricker samma te, läser en bok samtidigt, går en prommis, och sedan göra så varje dag. Men jag är alldeles kaotisk för det.

Så jag tror det är viktigt att avgöra vilka rutiner som är bra och sparar energi. Och vilka man gör i onödan.

Kidzi skrev:Det skulle vara så mysigt att veta att man går upp en viss tid, dricker samma te, läser en bok samtidigt, går en prommis, och sedan göra så varje dag. Men jag är alldeles kaotisk för det.

Så jag tror det är viktigt att avgöra vilka rutiner som är bra och sparar energi. Och vilka man gör i onödan.

Rutiner man trivs med och eller tycker är roliga håller man. Resten kan man kasta i en mental papperskorg och skita i om man kan.