Jag känner helt igen mig idet någon skrev; att man är långtidspessimist när det gäller en själv och ens eget liv. Jag har inte själv aspergers, men hittade mycket intressant på det här forumet iaf.

Jag har dystymi, fick jag reda på av en slump för många år sedan. Jag ifrågasatte om det var en vanlig depression jag hade som kunde pågå i så många år. Jag har ätit snart tio olika antidepressiva. En del fungerar inte alls, en del fungerar hyfsat ett par år.