schysst eller schyst
schysst
Zombie skrev:Tallerger skrev:Blev så irriterad när jag såg "schysst" i TV-textning igår. De som jobbar med språket bör ju veta vad som gäller. Å andra sidan kan de knappt heller skilja mellan "de som" och "dem som".
Som jag försökte förklara, man kan argumentera för att huvudregeln inte gäller här.
Vilken huvudregel är det som inte gäller, enligt dig?
schysst
Du har i två inlägg redogjort för den.
Jag skrev inget om vad jag tycker. Vad jag syftar på är framför allt andra stycket i:
Jag skrev inget om vad jag tycker. Vad jag syftar på är framför allt andra stycket i:
Zombie skrev:... och kysst är perfekt particip och supinum av kyssa.
Kanske ligger formerna med ändelse (kasst, vasst, kysst) närmare folks medvetande än de utan (tyst, fast trist) för den här konsonantgruppen i utljud (sist i ord)? Till det kanske hör att ordet är såpass nytt i språket eller har så låg stilvalör, vilket som nu är det mest relevanta.
Slangord kan få stavas litet oregelbundet annars med. Det är liksom inte så noga, de ska sticka ut. Dubbel-j brukar vi inte heller ha, men i majje (för magister) går det bra. För trött för att komma på fler exempel. När man vill vara litet "finare" finns ju också den franska originalstavningen juste.
schysst
Jag tycker att om man stavar Schysst med ett s blir det extra betoning på Y:et...
Schyyyst
Vilket låter helt fel
Men visst, man kan argumentera för hur saker och ting ska stavas, men personligen tycker jag det ska vara så närma som möjligt som det uttalas... jag menar, vem uttalar dig och mig med betoning på i:et t ex? Inte så många.
Schyyyst
Vilket låter helt fel
Men visst, man kan argumentera för hur saker och ting ska stavas, men personligen tycker jag det ska vara så närma som möjligt som det uttalas... jag menar, vem uttalar dig och mig med betoning på i:et t ex? Inte så många.
- Braincandy
- Inlägg: 1570
- Anslöt: 2012-09-27
schysst
Som sagt, en intressant fråga varför så många (minst två i den här tråden) uppfattar det som att stavningen schyst borde uttalas /ɧy:st/ när de inte uttalar tyst /ty:st/ eller fast /fɑ:st/*. Och när svensk rättstavning överhuvudtaget har som huvudregel att vokal före flera konsonanttecken är kort. Jag kommer ju ihåg stavningen schysst sedan åtminstone sjuttiotalet.
------------------------
* Kolon = lång vokal.
------------------------
* Kolon = lång vokal.
schysst
Alltså, för att vara såpass gammal och i ett såpass föränderligt språk får den nog anses rätt rationell och med rätt få inkonsekvenser och förstelnade missförstånd.
Men naturligtvis måste man ha observerat litet drag i språkets struktur för att kunna urskilja hur stavningen betecknar dem, och innan man har gjort det kan det också vara svårt att rätt identifiera undantagen. Därefter kan man också börja skilja på vilka undantag som har sina historiska (och/eller nordistiska) skäl och vilka som verkligen är ologiska eller bottnar i feltänk.
Sådant är ju inget man brukar få lära sig i skolan, i varje fall inte så det fastnar, och att göra det själv kan vara rätt krävande. Förutom att man sällan brukar ha någon tvingande anledning till det.
Med det sagt: den finska stavningen är förstås ännu bättre, liksom en del för språk som har fått skriften sent. Men om du tycker den svenska är såhär ologisk, vad tycker du då om fransk eller engelsk?
Men naturligtvis måste man ha observerat litet drag i språkets struktur för att kunna urskilja hur stavningen betecknar dem, och innan man har gjort det kan det också vara svårt att rätt identifiera undantagen. Därefter kan man också börja skilja på vilka undantag som har sina historiska (och/eller nordistiska) skäl och vilka som verkligen är ologiska eller bottnar i feltänk.
Sådant är ju inget man brukar få lära sig i skolan, i varje fall inte så det fastnar, och att göra det själv kan vara rätt krävande. Förutom att man sällan brukar ha någon tvingande anledning till det.
Med det sagt: den finska stavningen är förstås ännu bättre, liksom en del för språk som har fått skriften sent. Men om du tycker den svenska är såhär ologisk, vad tycker du då om fransk eller engelsk?
schysst
Miche skrev:Zombie skrev:svensk rättstavning
Svenska rättstavningsregler anser jag vara rena rama skämtet, för nästan varje regel i det svenska språket så kryllar det av undantag.
Zombie skrev:Alltså, för att vara såpass gammal och i ett såpass föränderligt språk får den nog anses rätt rationell och med rätt få inkonsekvenser och förstelnade missförstånd.
Men naturligtvis måste man ha observerat litet drag i språkets struktur för att kunna urskilja hur stavningen betecknar dem, och innan man har gjort det kan det också vara svårt att rätt identifiera undantagen. Därefter kan man också börja skilja på vilka undantag som har sina historiska (och/eller nordistiska) skäl och vilka som verkligen är ologiska eller bottnar i feltänk.
Sådant är ju inget man brukar få lära sig i skolan, i varje fall inte så det fastnar, och att göra det själv kan vara rätt krävande. Förutom att man sällan brukar ha någon tvingande anledning till det.
Med det sagt: den finska stavningen är förstås ännu bättre, liksom en del för språk som har fått skriften sent. Men om du tycker den svenska är såhär ologisk, vad tycker du då om fransk eller engelsk?
http://www.aspergerforum.se/post533909.html#p533909
schysst
Kan hålla med Zombie här. Jag har ingen större koll på franska, men även människor med engelska som modersmål har ofta svårt att stava och gör många grammatiska fel (har läst kommentarsfält på brittiska tidningar - det kryddat med diverse dialekter gör att till och med jag som har engelska som förstaspråk har svårt att förstå...)
En anledning till att engelska är så jobbigt är även att den har tagit så skilda influenser, trots att det räknas som ett germanskt språk så har den ett genomgående latinskt ordförråd (även med väldigt mycket från franskan), medan svenskans influenser av andra språk än tyska är mer sentida (vad jag vet, nu tänker jag på ord från franska och engelska inte minst).
Sedan åt andra hållet finns språk som ryska, där uttalet allt som oftast stämmer väldigt bra med stavningen (med några få genomgående undantag).
En anledning till att engelska är så jobbigt är även att den har tagit så skilda influenser, trots att det räknas som ett germanskt språk så har den ett genomgående latinskt ordförråd (även med väldigt mycket från franskan), medan svenskans influenser av andra språk än tyska är mer sentida (vad jag vet, nu tänker jag på ord från franska och engelska inte minst).
Sedan åt andra hållet finns språk som ryska, där uttalet allt som oftast stämmer väldigt bra med stavningen (med några få genomgående undantag).
- kvicksilver
- Inlägg: 1473
- Anslöt: 2011-02-19
schysst
Zombie skrev:vad tycker du då om fransk eller engelsk?
Jag har inte pluggat franska, men vet att solkungen ville införa en enhetlig skönstavning. Så vitt jag vet är uttalsreglerna (utifrån stavningen) relativt enhetliga (det kan man inte påstå om svenskan där samma stavning av ett trebokstavsord (dom respektive rom) har tre olika uttal och ännu fler betydelser).
Engelska är ju en blandning av i stort sett varenda språk i hela världen (det finns ju en hel del undantag i form av små urspråk) och har blivit en jävla soppa!
schysst
Miche skrev:Dagobert skrev:De få gånger jag skrivit ordet har jag nog stavat det sjyst.
På sjyst står det på SAOL "variantform till schyst"
schyst är alltså huvudstavningen (eller vad det kallas, är inget bra på sånt)!
Jag tycker att sjyst är en vidrig stavning. sj förekommer i princip inte framför e, i och y i svenska.
Om man nu inte gillar stavningen schyst (för att sch inte är tillräckligt svenskt(?)), tycker jag att det borde stavas skyst i stället.
schysst
Miche skrev:Egentligen borde vi ha en rejäl stavningsreform, en bokstav/bokstavskombination = ett ljud!
+1
Nya bokstäver för ljud som inte har nån egen bokstav nu som ng-ljud och sje-ljud. Gärna egna bokstäver för bokstäver som idag uttalas på flera olika sätt som tex A som i "far" och "katt".
schysst
Moggy skrev:Miche skrev:Egentligen borde vi ha en rejäl stavningsreform, en bokstav/bokstavskombination = ett ljud!
+1
Nya bokstäver för ljud som inte har nån egen bokstav nu som ng-ljud och sje-ljud. Gärna egna bokstäver för bokstäver som idag uttalas på flera olika sätt som tex A som i "far" och "katt".
Hur gör man då med dialekter? Bara ett i raden av problem: I finlandssvenska och skånska uttalas rs som två ljud r + s i ord som till exempel fors medan det i många andra dialekter dras ihop och uttalas som ett slags sj-ljud.
schysst
Mågy å Mișe
Så ní ménar at de skule vá väț príset at fålk inte leŋre skule fina nån svensk tekst frå'n főre stávniŋsreformen läsbár å blí enu látare mé å föșőka föștå' nåșka å danska en dåm rédan é? Å enu flér teken såm jóɖe svenskan bőkig í dátorväɖen å stávniŋar såm jóɖe inteɳatɧonela óɖ óijençenliga?
Å vilken fårm av svenska skule man tá? Även den "vå'ɖade" hőgsvenskan í de nógranaste útálet lå'ter så'pas ólíka at de skule sýnas í fånétisk retstávniŋ grundad til eksempel í östra Melansverje, Finland, Vesterjőtland å Skå'ne. ș, ț, ɖ å ɳ fins til eksempel inte í rént finlansvenst å skånst högspråk.
De här "vå'ɖade" útálet hár föresten ɧelft endrats mér en ni nóg vét åm just efter stávniŋen under dåm sénaste sådär hundrafemti å'ren. Även den fínaste svenska frå'n inan des líknade brá myke mér franskan í húr dåm "sleŋde bókstäver", å måŋa fårmer skule ví núméra faktist fina ɧåkérande "gróva", "dialektála" eler "vulgära".
Så' hár vi den fånemátiska jénåmɧínlighéten. Húr myke ská vi beakta sandi í samansetniŋskarvar så at de istelet blír (enu mér) ótýdlit húr óɖet é hópsat, å därmé húr språ'ket fuŋgérar å bygs up?
Tóg dåm teken såm föl sej enklast å hita, vaț inte hélt kånsekvent. Reservaɧón főr félstávniŋar, diskutábel vokáleŋd í pațiklar å óútsata halvlåŋa kånsonanter.
Så ní ménar at de skule vá väț príset at fålk inte leŋre skule fina nån svensk tekst frå'n főre stávniŋsreformen läsbár å blí enu látare mé å föșőka föștå' nåșka å danska en dåm rédan é? Å enu flér teken såm jóɖe svenskan bőkig í dátorväɖen å stávniŋar såm jóɖe inteɳatɧonela óɖ óijençenliga?
Å vilken fårm av svenska skule man tá? Även den "vå'ɖade" hőgsvenskan í de nógranaste útálet lå'ter så'pas ólíka at de skule sýnas í fånétisk retstávniŋ grundad til eksempel í östra Melansverje, Finland, Vesterjőtland å Skå'ne. ș, ț, ɖ å ɳ fins til eksempel inte í rént finlansvenst å skånst högspråk.
De här "vå'ɖade" útálet hár föresten ɧelft endrats mér en ni nóg vét åm just efter stávniŋen under dåm sénaste sådär hundrafemti å'ren. Även den fínaste svenska frå'n inan des líknade brá myke mér franskan í húr dåm "sleŋde bókstäver", å måŋa fårmer skule ví núméra faktist fina ɧåkérande "gróva", "dialektála" eler "vulgära".
Så' hár vi den fånemátiska jénåmɧínlighéten. Húr myke ská vi beakta sandi í samansetniŋskarvar så at de istelet blír (enu mér) ótýdlit húr óɖet é hópsat, å därmé húr språ'ket fuŋgérar å bygs up?
Tóg dåm teken såm föl sej enklast å hita, vaț inte hélt kånsekvent. Reservaɧón főr félstávniŋar, diskutábel vokáleŋd í pațiklar å óútsata halvlåŋa kånsonanter.
schysst
Tallerger skrev:Ni som skriver "schysst", hade ni skrivit så också om ordet hade tillhört en annan ordklass, t.ex. om det hade varit ett substantiv: "en schysst" - "flera schysstar"?
Kanske, kanske inte. Ser inte nåt problem i stavningen då många skriver schysst. Ordet används ju ändå mest i oseriösa texter.
schysst
Mats skrev:Miche skrev:Dagobert skrev:De få gånger jag skrivit ordet har jag nog stavat det sjyst.
På sjyst står det på SAOL "variantform till schyst"
schyst är alltså huvudstavningen (eller vad det kallas, är inget bra på sånt)!
Jag tycker att sjyst är en vidrig stavning. sj förekommer i princip inte framför e, i och y i svenska.
Om man nu inte gillar stavningen schyst (för att sch inte är tillräckligt svenskt(?)), tycker jag att det borde stavas skyst i stället.
Alltså, det heter jysst. Allt annat är bull. Det betyder ungefär ok, fast lite mer affirmativt.
LF