Någon sade att existentialismen bygger på meningslöshet. Jag kände mig manad att titta efter:

Ur "Existentialismen är en humanism", av Jean Paul Sartre, Aldus/Bonniers, 3 uppl. 1970, s 13-15

"Människan är till sitt ursprung en plan (projet) som förverkligas genom subjektivt liv i stället för att vara låt oss säga en mossa en röta eller ett blomkålshuvud; ingenting existerar före denna plan, ingenting får sin förklaring i himlen, och människan blir först det som hon planerat att bli. Vilket icke betyder vad hon vill bli [...] Det första existentialismen gör är sålunda att låta varje människa komma i besittning av vad hon är och samtidigt låta det totala ansvaret för hennes existens vila på henne själv. Och när vi säger att människan är ansvarig för sig själv, menar vi inte att människan bär ansvar för sin egen begränsade individualitet utan för alla människor [....] När vi säger, att människan "väljer sig själv", menar vi att var och en av oss väljer sig själv, men med detta vill vi också säga att när man väljer sig själv väljer man alla människor. I själva verket är det inte en enda av våra handlingar som inte, på samma gång som den skapar den människa vi vill vara också skapar en bild av människan som vi anser att hon bör vara. [...] Vårt ansvar är följaktligen också mycket större än vi kunde förmoda eftersom det inbegriper hela människan."

Med fortsatt adress till Kierkegaard (kristen existentialist) sid 17-18:

Om en röst talar till mig är det alltid jag själv som avgör om denna röst är ängelns; om jag anser att den eller den handlingen är bra, så är det jag själv som väljer att säga att den är bra och inte dålig. Ingenting säger bestämt att jag är Abraham [Med hänvisning till Abrahams beredskap att på Guds befallning döda sin son Isak NOT,], och ändå är jag i varje ögonblick tvungen att utföra normerande handlingar. Allting sker som om hela mänskligheten hade sina ögon riktade på varje individ, observerade hans handlingar och anpassade sig efter dessa. Och var och en bör fråga sig: "Är jag verkligen den som har rätt att handla så att mänskligheten rättar sig efter mina handlingar?"

Med tanke på den sista meningen erinrar jag mig Kants kategoriska imperativ "Handla alltid så att ditt handlande skulle kunna upphöjas till lag".

Så här står det i Wikipedia om det kategoriska imperativet:

Det är det kategoriska imperativet som är det viktigaste. Det är sedlighetens imperativ och moralitetens högsta princip. Kant formulerar det kategoriska imperativet på flera olika sätt. Två av dessa sätt är särskilt framträdande. "Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag." och "Handla så att du aldrig behandlar mänskligheten i såväl din egen som i varje annan person bara som ett medel utan alltid tillika som ett ändamål."

Kant konkretiserar det kategoriska imperativet genom att diskutera några exempel på handlingar som det utesluter och som det är en plikt att undvika: självmord, att avlägga lögnaktiga löften, att inte utveckla talanger och att inte hjälpa andra i nöd. Om man undersöker dessa typer av handlingar inser man, enligt Kant, att de strider mot det kategoriska imperativet i båda dess formuleringar. Det är till exempel omöjligt att vilja att maximen för ett lögnaktigt löfte blir en allmän lag, eftersom det skulle omöjliggöra löften överhuvudtaget, ingen skulle någonsin tro på dem, liksom det är en plikt att hjälpa människor i nöd, eftersom man annars inte skulle behandla de nödställda som ändamål i sig själva, utan bara som medel.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kant

Sartre begriper jag inte, Kierkegaard något bättre.
Men tycker mig minnas något om att "Människan är dömd att välja".

Sartre är en riktig existentialist till skillnad från Kierkegaard, som ju byggde sin "existentialism" på kristen grund. Är du kristen tror du att Gud skapat världen och följaktligen tror du att allt är Guds val.

KrigarSjäl skrev:Sartre är en riktig existentialist till skillnad från Kierkegaard

Naturligtvis. Alltid svårare att vara något som inte är uppfunnet än.

KrigarSjäl skrev: Är du kristen tror du att Gud skapat världen och följaktligen tror du att allt är Guds val.

Det där var väl nästan som att säga "är du existentialist är du nyliberal".

Poängen enligt inte alla men de flesta kristna är att Gud har avstått en del av sitt val åt oss.
Liksom enligt (skulle jag tro?) de flesta existentialister att vi har ett moraliskt ansvar.

Zombie skrev:

KrigarSjäl skrev: Är du kristen tror du att Gud skapat världen och följaktligen tror du att allt är Guds val.

Det där var väl nästan som att säga "är du existentialist är du nyliberal".

Poängen enligt inte alla men de flesta kristna är att Gud har avstått en del av sitt val åt oss.
Liksom enligt (skulle jag tro?) de flesta existentialister att vi har ett moraliskt ansvar.

Det är absurt att jämföra existentialismen, som är en filosofi över existensen, med nyliberalismen som bygger på att marknaden ska vara så fri som möjligt.

Ännu mer absurt blir det om man ska försöka vara både existentialist OCH kristen då kristendomen är en lära som säger att kvinnan kommer från mannens revben och att kunskap kommer från en förbjuden frukt och att det var en synd att äta frukten.
Som hon lockats till av en talande orm i Edens lustgård.
Märk väl att före denna händelse var Edens lustgård ett paradis eftersom människorna var nakna och totalt i avsaknad av kunskap.
Om du frågar mig låter det som dårhushjon ute på vädring.

*till mig själv* Nåja, alltid ett försök.

KrigarSjäl skrev:Ännu mer absurt blir det om man ska försöka vara både existentialist OCH kristen då kristendomen är en lära som säger att kvinnan kommer från mannens revben och att kunskap kommer från en förbjuden frukt och att det var en synd att äta frukten.
Som hon lockats till av en talande orm i Edens lustgård.

Ser iofs ingen konflikt i att vara existentialist och tror på nån form av andlighet...

Moggy skrev:

KrigarSjäl skrev:Ännu mer absurt blir det om man ska försöka vara både existentialist OCH kristen då kristendomen är en lära som säger att kvinnan kommer från mannens revben och att kunskap kommer från en förbjuden frukt och att det var en synd att äta frukten.
Som hon lockats till av en talande orm i Edens lustgård.

Ser iofs ingen konflikt i att vara existentialist och tror på nån form av andlighet...

Utveckla gärna det där, det är intressant.

KrigarSjäl skrev:

Moggy skrev:

KrigarSjäl skrev:Ännu mer absurt blir det om man ska försöka vara både existentialist OCH kristen då kristendomen är en lära som säger att kvinnan kommer från mannens revben och att kunskap kommer från en förbjuden frukt och att det var en synd att äta frukten.
Som hon lockats till av en talande orm i Edens lustgård.

Ser iofs ingen konflikt i att vara existentialist och tror på nån form av andlighet...

Utveckla gärna det där, det är intressant.

Krigarsjäl vill ha allt serverat på ett fat, så det är nog för mycket begärt att han ska kunna utveckla de där kritiska tonerna något djupare...

Nej jag vill se hur Moggy resonerar i den här frågan.

Om du vill veta ngt särskilt om existentialismen går det bra att fråga, Filfraset.

KrigarSjäl skrev:Om du vill veta ngt särskilt om existentialismen går det bra att fråga, Filfraset.

Tackar för erbjudandet, men som den självtänkare jag är, får jag inte ut så mycket av att höra andra predika dogmer.

Bump! (Hittade ingen annan tråd om existentialismen)

Från wikipedia om vad Sartre skrev om existenialismen (det mest lättlästa):

"Existensen föregår essensen". "Människan är vad hon själv gör sig till". I boken Existentialismen är en humanism (1946) redogör Jean-Paul Sartre för existentialismens bärande tankegångar. I enkla drag: människan definierar sig själv genom sina handlingar, och består i inget annat än handling. Genom personliga val väljer hon själv sin egen och andras moral, men detta får betydelse först efter handling (eller icke-handling).

https://sv.wikipedia.org/wiki/Existentialism

Det utkom en bok om existentialismen och existentialisterna Sartre och de Beauvoir för att par år sedan av Sarah Bakewell:

Existentialisterna. En historia om frihet, varat och aprikoscocktails.

Låter intressant av UNT:s recension att döma:

UNT Kultur skrev:Kanske är det just en dos existentialism vi behöver bäst. Den skulle kyla ner den offentliga debattens åsiktsreaktor en aning, innan den börjar koka. Framförallt skulle den vara nyttig för oss för att dess människosyn skiljer sig radikalt från den identitetspolitiska strömning som dominerar vår tid. Människor flyr tillbaka till sårade, irriterade och stridsberedda kollektiva identiteter – vare sig de väljer nationalism, etnicitet eller religion är de alla del av samma inskränkta massrörelse.

Existentialisterna, skriver Bakewell, är inte rädda för att tala om autenticitet, men för dem är det autentiska livet ännu oavgjort, det ligger i framtiden, varje individ måste skapa det själv. De identitetspolitiska rörelserna placerar det autentiska livet i ett idealiserat förflutet, som SD:s folkhem eller islamisternas kalifat. De kräver att individerna anpassar sig till deras färdigformulerade idealbild för att få del av den utlovade gemenskapen.
---
Existentialismen tar oss tillbaka till de fundamentala frågorna. Hur ska vi leva? Hur ser vårt ansvar ut – mot andra och mot oss själva? Vi blir tvungna att konfronteras med den olust som friheten ger, och med att det ofta är bekvämt att stanna kvar i en förtryckande gemenskap. Vi kommer att möta en mängd dilemman, svåra och olösbara. Men det finns en utväg: att förbättra sitt omdöme och att lära känna sig själv och sina viljor bättre. Att lyssna efter det autentiska inom sig själv och hos andra, och hjälpa det att utvecklas.

https://unt.se/kultur-noje/litteratur/u ... 62108.aspx

Denna bok står på min lista över "böcker att läsa när jag får tid". Tror den är mer lättläst än Sartres egna skrifter. Någon som läst Bakewell?