KrigarSjäl skrev:Jag tror man måste uttrycka sig konkret & sakligt och ställa krav när man är på undersökning.

KrigarSjäl skrev:Jag tror man måste uttrycka sig konkret & sakligt och ställa krav när man är på undersökning. Felbehandling är inte särskilt ovanligt, och jag är övertrygad om att människor med psykiska funktionshinder lätt missförstås.

Agatha skrev:

KrigarSjäl skrev:Jag tror man måste uttrycka sig konkret & sakligt och ställa krav när man är på undersökning. Felbehandling är inte särskilt ovanligt, och jag är övertrygad om att människor med psykiska funktionshinder lätt missförstås.

Ja. Jag behandlas väl när jag väl träffar läkare, sannolikt för att jag kan uttrycka mig tydligt. Problemet med nedprioriterade remisser kvarstår dock. Jag vet förstås inte om det är allmänt, eller specifikt för just den här kliniken.

(Vanligtvis hade jag pratat med både kliniken och förtroendenämnden om en sådan här situation uppstått, men mina kroppsliga bekymmer visade sig vara av övergående karaktär.)

Och hur skall människor som inte kan uttrycka sig konkret och sakligt få sina behov tillgodosedda?

Agatha skrev:För ett år sedan blev jag remitterad till en klinik som vanligen kallar patienten inom ett par månader. Jag har fortfarande inte kallats. Det är möjligt att de tappat bort remissen, men en bekant som jobbar där sade att remisser från psykiatrin nedprioriteras.

En av mina vänner ådrog sig en ryggmuskelinflammation i samband med intensivt och orörligt tentapluggande. Läkaren han fick träffa sade att "jag har läst din journal och ser att du har varit deprimerad". Hon ville inte ens undersöka ryggen, än mindre skriva ut diklofenak.

Jag känner till ett fall där en kvinna inte fick cancerbehandling i tid för att ingen gjorde en ordentlig undersökning. Hon avfärdades som en besvärlig autist.

Upplever ni att det bemötande ni får i den somatiska vården påverkas om läkaren känner till er diagnos?

Edgar skrev:Oftast har jag upplevt att bemötandet varit bra från de inom vården som känt till min diagnos. Jag minns särskilt ett tillfälle när jag fick extra förmåner pga min diagnos, vilket hjälpte mig att klara av situationen utan att bli överdrivet stressad eller ångestfylld.

Jag känner till ett fall där en kvinna inte fick cancerbehandling i tid för att ingen gjorde en ordentlig undersökning. Hon avfärdades som en besvärlig autist.

Upplever ni att det bemötande ni får i den somatiska vården påverkas om läkaren känner till er diagnos?

Jana skrev:Men jag måste också säga att efter vårdens sista fadäs när dem bar sig extra extremt illa åt vid min canser så skrev min psykolog på neuropsyk ett intyg och jag fick därefter fin vård.

Det verkar vara inne inom somatiken att se till patientens psykiska tillstånd. Jag fick för inte så länge sen en remiss från somaakuten, ”Man med psykisk sjukdom - din pat - tacksam övertagning”. När jag kom dit framgick att mannen sökt på grund av akuta buksmärtor, men medicinerade med antidepressiva. Han var därmed psykiskt sjuk, det vill säga han måste ju ha någon psykiatrisk diagnos när man har SSRI! Visst kan depression ge buksymtom, men det här var lite annorlunda.

Eller den 50 åriga mannen som kom med ambulans med mycket svåra bröstsmärtor, svetten lackade, han kunde nästen inte tala, andningssvårigheter, kastade sig fram och tillbaka. EKG togs, var ua. Ingen vidare undersökning gjordes. Han hade varit inneliggande två dagar på psyk åtta år tidigare, bedömdes som sannolik ångest. På väg till psykiatriska akuten avled han. Han obducerades aldrig, men man misstänkte infarkt. En avvikelse skrevs av psykjouren men chefen skickade den aldrig vidare till somaakuten. Hade han inte haft kontakt med psykiatrin tidigare antar jag att behandlingen varit annorlunda. Men det vet jag ju inte.

Om nu psykiatern ska vara patientens advokat och ta tillvara hans intressen, ska vi då tipsa om att de inte uppger vilka psykmediciner de har och absolut inte säger att de har eller har haft någon psykkontakt?

A skrev:Det är min erfarenhet efter flera decenniers arbete i sjukvården, den somatiska, att man behandlas annorlunda om man "har något" som av vården blir uppfattat som något som gör att man inte är "en normal människa". Jag har sett människor dö pga det och inte kunnat göra något. Jag har sett hur sjuka, gamla människor skickas hem för att de tillhör fel ras eller religion. Hade de inte gjort det skulle de fått riktigt bra vård.

Detta har i åratal gjort mig rasande och är en av anledningarna till att jag gör det jag gör nu, i förhoppningen om att åtminstone någon genom min insats ska slippa bli diskriminerad på så lösa grunder som en åsikt eller brist på både känsla och tankeförmåga hos vårdpersonal.

Ibland går det, ibland tvingas man inse att man slåss mot ett etablissemang som tyvärr har alldeles för stor makt när det gäller att definiera en människa och en situation.

Detta drabbar alla som inte passar in i den mall som den etablerade övre medelklassen nästan utan att bli ifrågasatt vill att alla ska formas efter. Det gäller inte bara AS, det gäller allt som man anser hör till "ovanligheterna". Ibland räcker det att ha fel ålder, då är det att "det hör till åldern".

F f vad jag är f------d!