Sååå jävla mesig!
31 inlägg
• Sida 2 av 2 • 1, 2
Truly skrev:alfapetsmamma skrev:Owl skrev:Och det där med att tanken kan vara väldigt klarsynt och förnuftig samtidigt som känslan säger en helt annan sak blir jag tokig på. Jag önskar liksom att de skulle kunna vara lite mer "synkade", så att alla beslut jag tar inte ska behöva föregås av en lång inre kamp som bara skapar en massa frustration.
Ja du... Hur många skriver INTE under på det där, här inne? Tror det är många många som känner igen sig. I alla fall gör jag det.
Jaa, jag känner också igen mig. Att ta ett beslut är fruktansvärt frustrerande. Det är alltid en evig kamp.
När inte ADHDn går segrande ur det hela och man t o m kan ta ett förhastat beslut...
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
alfapetsmamma skrev:Truly skrev:alfapetsmamma skrev:Owl skrev:Och det där med att tanken kan vara väldigt klarsynt och förnuftig samtidigt som känslan säger en helt annan sak blir jag tokig på. Jag önskar liksom att de skulle kunna vara lite mer "synkade", så att alla beslut jag tar inte ska behöva föregås av en lång inre kamp som bara skapar en massa frustration.
Ja du... Hur många skriver INTE under på det där, här inne? Tror det är många många som känner igen sig. I alla fall gör jag det.
Jaa, jag känner också igen mig. Att ta ett beslut är fruktansvärt frustrerande. Det är alltid en evig kamp.
När inte ADHDn går segrande ur det hela och man t o m kan ta ett förhastat beslut...
Jo, just det ja... Jag har inte ADHD men jag tar nog en hel del förhastade beslut jag också *Tradera är livsfarligt*
Owl skrev:Jag håller fullständigt med. Men min sambo har inget behov av egen tid, och kan därför inte förstå att jag behöver det (vilket jag gör - i massor!).
Fast det borde inte vara så svårt att förstå, borde räcka med att säga "jag har ett stort behov av ensamhet".
Eller vad innebär det att inte "förstå" det? Att inte tro på det? Det har jag ju iofs sett exempel på, personer som vägrar tro att ensamhet kan vara positivt, särskilt för en person som inte mår bra. Säger man att man behöver ensamhet så är bara "depressionen som talar" etc, dvs man blir mer eller mindre omyndigförklarad och avfärdad.
Inte ovanligt att folk antar en auktoritär och nedlåtande attityd mot de som mår dåligt, officiellt av "omtanke" och för "deras eget bästa" förstås, men kan egentligen vara för att få känna sig överlägsna och betydelsefulla. Mänskliga relationer tycks nästan aldrig vara fria från maktspel, och de som mår dåligt är i regel svaga och lätta offer. (Allmänna reflektioner, jag vet inget om din sambo.)
Altus skrev:Owl skrev:Jag håller fullständigt med. Men min sambo har inget behov av egen tid, och kan därför inte förstå att jag behöver det (vilket jag gör - i massor!).
Fast det borde inte vara så svårt att förstå, borde räcka med att säga "jag har ett stort behov av ensamhet".
Eller vad innebär det att inte "förstå" det? Att inte tro på det? Det har jag ju iofs sett exempel på, personer som vägrar tro att ensamhet kan vara positivt, särskilt för en person som inte mår bra.
Ja, och det är det min sambo säger att han är rädd för. Att jag ska gräva mig djupare ner i depressionen när jag -som han ser det- isolerar mig från den "verkliga" världen som pågår utanför min bubbla.
Altus skrev:Inte ovanligt att folk antar en auktoritär och nedlåtande attityd mot de som mår dåligt, officiellt av "omtanke" och för "deras eget bästa" förstås, men kan egentligen vara för att få känna sig överlägsna och betydelsefulla. Mänskliga relationer tycks nästan aldrig vara fria från maktspel, och de som mår dåligt är i regel svaga och lätta offer. (Allmänna reflektioner, jag vet inget om din sambo.)
Min närmsta kompis och hennes kille är övertygade om att så är fallet i vår relation... men jag orkar inte ens ta i den tanken! Vill inte skriva för mycket om detta här heller, för jag missänker att han brukar "kolla upp" mig här.
Owl skrev:! Vill inte skriva för mycket om detta här heller, för jag missänker att han brukar "kolla upp" mig här.
Bara att du misstänker nåt sånt får mig att tro att ert förhållande är osunt. För att inte tala om din rädsla för vad han skulle göra om han ser nåt du skrivit.
Jag får en känsla som jag känner igen väldigt väl.
Om du undrar vad jag menar får du gärna PM:a mig.
Owl skrev:Altus skrev:Owl skrev:Jag håller fullständigt med. Men min sambo har inget behov av egen tid, och kan därför inte förstå att jag behöver det (vilket jag gör - i massor!).
Fast det borde inte vara så svårt att förstå, borde räcka med att säga "jag har ett stort behov av ensamhet".
Eller vad innebär det att inte "förstå" det? Att inte tro på det? Det har jag ju iofs sett exempel på, personer som vägrar tro att ensamhet kan vara positivt, särskilt för en person som inte mår bra.
Ja, och det är det min sambo säger att han är rädd för. Att jag ska gräva mig djupare ner i depressionen när jag -som han ser det- isolerar mig från den "verkliga" världen som pågår utanför min bubbla.
Han delar den uppfattningen med en stor majoritet, men för mig är iaf hög grad av isolering, undvikande och vila nödvändigt, om jag inte ska bli galen. Bland mycket annat så hamnar min kropp i ett intensivt stresstillstånd så fort jag överskrider mina (snäva) gränser, vilket upplevs ungefär som det du beskriver med panik och allt det där. Är långt ifrån frisk ens när mina villkor är uppfylla, men jag slipper de mer intensiva svårigheterna.
Du får prova vad du tycker verkar mest rimligt, och helst utan att påverkas av socialt tryck från omgivningen.
Altus skrev:Inte ovanligt att folk antar en auktoritär och nedlåtande attityd mot de som mår dåligt, officiellt av "omtanke" och för "deras eget bästa" förstås, men kan egentligen vara för att få känna sig överlägsna och betydelsefulla. Mänskliga relationer tycks nästan aldrig vara fria från maktspel, och de som mår dåligt är i regel svaga och lätta offer. (Allmänna reflektioner, jag vet inget om din sambo.)
Min närmsta kompis och hennes kille är övertygade om att så är fallet i vår relation... men jag orkar inte ens ta i den tanken! Vill inte skriva för mycket om detta här heller, för jag missänker att han brukar "kolla upp" mig här.
Om han är en källa till stress så måste du fundera över det förr eller senare. Han borde vara ett stöd.
Återgå till Att leva som Aspergare