Du ringde mig härom kvällen, telefonen var full av ångest. - Mamma hjälp mig! Jag måste göra något, du måste hjälpa mig! Än en gång så fick jag ett ultimatum med känslan "hitta på tio färger som börjar på D inom fem minuter annars skjuter jag dig". Den här känslan är du en mästare på att överföra när du har panikångest. Du var ensam, alldeles för ensam för att vara en tonåring på väg att bli vuxen.
Ikväll var du tvungen att utmanas för att döva din ensamhet, dina utmaningar måste vara fysiskt smärtsamma eller vara psykiskt skrämmande för att det ska hjälpa dig ur din ångest.
Så här sitter jag med dina systrar många mil bort och måste leta i mitt inre efter en utmaning som dövar din ensamhet och din vilsenhet.
Helst inom fem minuter...
- Cykla! Du kan väl cykla på träningscykeln som du fått, ända tills du kräks eller svimmar. Eller kanske...
Du orkade inte prata med mig längre jag var inte nog snabb. Senare på kvällen skickade jag ett sms och frågade hur du mådde men jag fick inget svar. Det gamla magontet kom tillbaka som ständigt fanns för två år sedan när du ständigt försvann ut på din jakt efter farligheter. Då när du sökte upp farliga män som kunde bekräfta dig som den du var/är.
Kl. 00.30 fick jag ett sms tillbaka. "God natt mamma jag älskar dig". Faran är över för den här gången.../Mamsen

Har hon borderline?

Låter så jävla jobbigt. Stackars dej. Stackars systrar.

Att samtidigt känna sig maktlös, samtidigt som man måste vara där är svårt. Men man måste det. Man måste alltid vara där. I alla tänkbara betydelser måste man det. Man måste vara en klippa och en livboj och en trygg hamn att komma hem till. Oavsett hur man känner det. Det ingår i jobb- beskrivningen.

Och man måste tydligt visa att det är så.

Min dotter har för två år sedan fått diagnosen ADHD och AS. Fler som känner igen sig? Hon är 18 år.../mamsen.

mamsen skrev:Min dotter har för två år sedan fått diagnosen ADHD och AS. Fler som känner igen sig? Hon är 18 år.../mamsen.

Jo, det där är jag... förutom att jag tydligen inte ringer hem då jag borde, säger dem. Dom har tydligen magont ändå... sen fick hon tydligen nya magont och sömnproblem igen, så snart jag inte var inlåst på psyk mer, inte bra...

Jag hoppas att alla som läser mina små texter inte tror att jag skriver dem för att någon ska tycka synd om mig. Det är baske mig inte mig det är synd om, jag kan ta ledigt från diagnosen men det kan inte ni som har den. Med mina texter vill jag att andra ska känna igen sig och jag tror att på så sätt så hittar man någon sorts tröst...hoppas jag.
Hur gör andra föräldrar för att döva smärtan hos sina barn?
Finns det någon därute med diagnos som har hittat en egen strategi i livet mot ensamhet och att inte fatta det sociala språket?

Oj, oj, oj...det där kunde vara jag som skrev...nästan...min dotter är 13 år.

mamsen skrev:Jag hoppas att alla som läser mina små texter inte tror att jag skriver dem för att någon ska tycka synd om mig. Det är baske mig inte mig det är synd om, jag kan ta ledigt från diagnosen men det kan inte ni som har den. Med mina texter vill jag att andra ska känna igen sig och jag tror att på så sätt så hittar man någon sorts tröst...hoppas jag.
Hur gör andra föräldrar för att döva smärtan hos sina barn?
Finns det någon därute med diagnos som har hittat en egen strategi i livet mot ensamhet och att inte fatta det sociala språket?

JAg har valt att stå ut.. att INTE vara lika dan.. självvalt jag ÄR konstigare/underligare än andra och har valt att aceptera det.. att inte vilja passa in som en perfekt "normal" synd bara att det är så få andra som går med på att man kan vara bra på sitt eget sätt och inte enligt normen.. jag har varit "hordrockare" svartklädd uddatyp sedan jag gick i 5an-6an och är fortfarande.. får ibland kommentarer som "äsch du kan inte ha hårdrockströjjor du är ju mamma" pyttsan
om man inte kna passa in kan man försöka hitta sin egen uddhet .. tillåta sig själv att fungera annorlunda men sträva efter att må bra.

känner igen mig själv i din dotter jag har AS/adhd också.. ut och härjade om nätterna.. umgicks med "fel" människor.. min mamma pratade..pratade och pratade med mig hon visste allt om mina vänner och var jag höll hus.. (jag var bara 13-16) när jag var som värst.. kom hem 3-4 h försent ibland om nätterna.. Stå fast vid att du finns där, oavsett! det är det viktiga inte at du har lösningen på alla problem. Lycka till!