Är det någon mer än jag som har en tendens att i samtal gå vilse i så-då-för-att-loopen?

Med detta menar jag att jag har upptäckt följande tendens hos mig själv:
Jag anger orsak (skäl) och sedan effekt, varpå jag följer upp med vad som orsakar detta, vilket ger följande effekt, på grund av... etc in absurdum ad nauseam.

Jag kan bli så himla irriterad på mig själv. Det är som att fastna i vinkelvolten och jag vet inte hur jag skall komma ur. Värst är det när jag inte upptäcker det själv, utan när någon påtalar för mig att jag hållit på en bra stund utan att komma vidare och utan att släppa in någon annan i samtalet.

Detta händer nästan bara under tal/samtal (ej skrift) och oftare när jag är engagerad och ännu mer om resonemangen är långa eller invecklade.
Har någon annan liknande erfarenheter? *ynk*

Jag har snarare den erfarenheten att jag har hela tankekedjan klar för mig på förhand - men när jag sedan ska återge den, så blir jag ständigt avbruten av den jag pratar med... Och då tappar jag bort tråden och får börja om från början igen. Eller ge upp.
De flesta människor verkar nämligen fullkomligt älska att hoppa från det ena samtalsämnet till det andra - och aldrig gå på djupet med någonting alls.
Jag är precis tvärtom. Jag älskar att upptäcka det ena djupet efter det andra. Bäst är det när det aldrig tar slut nångång. Då trivs jag med tillvaron

Jag kan tänka och associera både långt och djupt. Men har lärt mig att hålla inne med det. Om jag börjar känna mig för trygg kan jag ändå få höra de andra skrika artigt ljudlöst att jag blir långrandig och tröttsam. Eller så får de så där tomma ansikten och tycker jag varken är relevant eller rimlig.
Kompliceras av att jag sällan tänker i ord eller ens begrepp (numera åtminstone; och är permanent dödstrött, troligen ADD+stress+allmänt utsliten) och har svårt att översätta.
Men det gör att jag inte heller hänger med när andra associadjupingar släpper på självcensuren och jag borde ha kunnat bidra och trivas.