Spökena i Thailand

"Spökpassagerare" finns inte bara i Japan. Efter tsunamin i Indiska Oceanen annandagen 2004, började invånarna längs Andamankusten i Thailand rapportera att de hemsöktes av några av de 230 000 offer som dog.
Nästan två veckor efter tragedin, berättar tuk-tukföraren Lek, klev sju utländska turister ombord i hans fordon och bad att få åka till Kata Beach för 200 baht.
Efter att ha kört ett tag, kände Lek att han blev alldeles avdomnad i kroppen, vände sig om och upptäckte att han var ensam i fordonet. Till skillnad från de japanska taxichaufförerna, som inte blev rädda för spökena, säger Lek: "Jag kommer inte över det. Jag känner att jag måste byta jobb. Jag har en dotter att försörja, men jag är för rädd för att köra om natten."
Andra lokalinvånare blev lika skrämda av vålnader som vandrade omkring i byarna. En säkerhetsvakt som arbetade på ett hotell där många personer hade dött, lämnade sin tjänst strax efter katastrofen. Han skall ha hört skrik från en kvinna som han trodde var en av de gäster som hade dödats.
I Khao Lak sade en familj att deras telefon ringde oupphörligt, men när de svarade hörde de sina släktingar gråta och bönfalla om att räddas undan krematoriets lågor.

Den förutspådda Titanic-katastrofen

Det har skrivits många artiklar som påpekar till synes kusliga förutsägelser om Titanics öde i form av romaner där flera detaljer stämmer in på skeppet och dess färd. Vad många kanske inte inser är att kaptenen på Titanic, Edward J Smith, själv verkade ha föraningar om att allt inte skulle gå väl på jungfruresan över Atlanten.
I en samling av hans brev, som såldes 2016, beklagar han det faktum att han inte längre fick arbeta ombord på Cymric, ett annat fartyg, utan hade placerats som kapten på Titanic. Mer olycksbådande är ett brev till hans syster, skrivet bara två dagar innan fartyget krockade med isberget. Han skriver: "Jag tycker fortfarande inte om det här fartyget...något känns inte rätt med det."
Kapten Smith var en mycket erfaren sjöman som nyligen hade varit ombord på Titanics systerfartyg, Olympic, när hon var inblandad i en kollision, men han tyckte ändå mycket om detta fartyg. Varför kände han då ett sådant obehag inför ett fartyg han precis hade bordat?
Vilken anledning än var, har fascination fortsatt att omge den dömde kaptenen ända sedan dess. Det finns många historier om honom, bl.a. historien om andreofficer Leonard Bishop på SS Winterhaven, som 1977 höll en rundvandring på sitt fartyg för en av passagerarna. Passageraren var en tystlåten, uppmärksam man som pratade brittisk engelska. Bishop kände att det var något märkligt med mannen, men kunde inte sätta fingret på vad.
Några år senare fick han se en bild av en fartygskapten och utbrast: "Jag vet vem han är; jag visade honom runt på mitt fartyg."
Mannen på fotografiet var Kapten Edward J Smith.

Anden i Somme

Vid slutet av Slaget vid Somme, som varade i fyra och en halv månad, hade över en miljon män dödats eller sårats. Man skulle kanske förvänta sig att denna plats skulle vara hemsökt av någon av de stupade, men i stället var det någon som aldrig hade satt sin fot på slagfältet, som gjorde en spöklik uppenbarelse.
På morgonen den 5 november 1915, tretton dagar innan det näst mest fatala slaget i historien var över, bevittnade soldaterna i den brittiska andrabataljonen i Suffolkregementet något obeskrivligt. De tyska soldaterna hade redan börjat skjuta mot deras skyttegravar, men detta var inte det fantastiska som kapten W.E. Newcombe skrev om i Pearson's Magazine i augusti 1919. Han beskrev hur han personligen bevittnade ett "klart, vitt ljus" som verkade stiga upp från den leriga markremsa mellan de två skyttegravarna som kallas "Ingenmansland". Sedan beskrev han hur ljuset formades till en figur - en man i en något gammalmodig militäruniform.
Man kände snart igen honom som Lord Kitchener, vars ansikte hade blivit berömt genom de tusentals brittiska rekryteringsaffischer på vilka han tittade och pekade direkt på åskådarna och sade: "Your country needs YOU." Det var bara det att Lord Kitchener hade dött i juni samma år, en månad innan slaget vid Somme inleddes.
Britterna sköt, men skotten kunde inte jaga bort den figur som började vandra parallellt med skyttegravarna på ett sätt som verkade tyda på att han inspekterade sina trupper. Sedan vände han sitt ansikte mot tyskarna, som också hade sett skepnaden, och de slutade skjuta i ett försök att förstå vad de bevittnade. Men det brittiska artilleriet som befann sig en bit bort hade sett flammorna, förstod att förstärkningar behövdes och började beskjuta de tyska trupperna, som än en gång satte igång sin spärreld. I kaoset försvann figuren till varifrån den nu hade kommit.

Missade anslutningar

Folk som bor nära O'Hare International Airport i Chicago har flera gånger rapporterat att de har fått märkliga hembesök. De har hört folk knacka på dörren, varpå dem efter att ha öppnat har sett en person stå på trappan och förklara att hen "måste med ett anslutande flyg" eller "hitta sitt bagage." Innan hemmens ägare kan göra närmare förfrågningar, försvinner personen.
På motorvägen i närheten har bilister sett märkliga ljus och oförklarliga personer som vandrar längs vägen. Om man tillbringar lite tid på själva flygplatsen, kan man känna hur temperaturen plötsligt sjunker och höra skrik från ett fält i närheten.
Dessa fenomen har kommit att skyllas på en förödande krasch som ägde rum i maj 1979 när ett
American Airlines McDonnell Douglas DC-10, flight 191, kraschade strax efter start, då en av motorerna föll av. Eftersom bränsletankarna var fulla, blev planet ett eldklot. Alla 271 personerna ombord, och två personer på marken, dog. Paranormala fenomen förekommer än i dag, och om du är tillräckligt modig för att uppleva dem personligen, kan du följa med ett lokalt företag som ordnar spökvandringar och camping nära flygplatsen över natten.

Fjärilsfolket i Joplin

De många historierna om Fjärilsfolket i Joplin, Missouri, är ganska lika. En förälder eller far/morförälder och ett barn befinner sig ute på en öppen plats när EFS-tornadon slår till den 22 maj 2011. De har ingen tid på sig att hitta en skyddad plats. När tornadon sveper ned över dem, lyfter upp bilar och byggnader och kastar dessa föremål omkring sig, tror den vuxne att de inte har en chans att överleva; de kommer att dö. Men då bedarrar stormen mirakulöst och de klarar sig utan skador.
Då tittar barnet upp på den vuxne och säger:
"Visst var de vackra!"
"Vilka var vackra?" frågar den vuxne.
"Såg du inte Fjärilsfolket?"

Snart spred sig historierna om Fjärilsfolket, som skyddade invånarna från tornadon, i staden. De delades på gatan, under gudstjänsten, och barn som fick psykologisk rådgivning efter traumat de upplevt, började hävda att de också hade sett dessa änglalika varelser som skyddade och tröstade dem under katastrofen. När en väggmålning uppfördes i centrala Joplin för att hylla staden och vad den hade upplevt, fanns det med stora, färggranna fjärilar i konstverket. Den konstnärlige ledaren för väggmålningsprojektet, Dave Lowenstein, menade att fjärilarna hade många symboliska betydelser, men andra i staden kände bestämt att detfanns ett samband mellan bilderna och invånarnas övernaturliga upplevelser.
"T.o.m. på målningen," sade en invånare, "är det fjärilar med för att man har hört talas om Fjärilsfolket."

Spöken i tunnelbanan

När Londons tunnelbana först planerades i mitten av 1800-talet, var det folk som på fullt allvar var rädda för att man skulle störa och reta djävulen genom att hugga ut tunnlar långt nere i jorden. Dessutom byggdes många linjer och stationer genom urgamla begravninsplatser, som Aldgate Station, där man tror att 4000 personer miste livet under Digerdöden. 2005 avslöjade arkeologiska utgrävningar 238 begravda kroppar runt Aldgate Station. Alla var förmodligen pestoffer. Många av kropparna hade slitits sönder när tunnelbanan byggdes. Oförklarliga fenomen är så vanliga på Aldgate-stationen att de har hamnat i arbetarnas loggböcker. Den mest berömda historien handlar om en stationsarbetar som ramlade ned på det strömförande spåret och fick 20 000 volt genom kroppen. På något sätt lyckades han överleva, men hans kollegor sade sig ha sett en spöklik gammal kvinna knäböja bredvid honom och stryka honom över håret sekunderna innan han kom åt den strömförande ledningen.

Men några av tunnelbanans spöken härstammar från senare tiders tragedier. 1943 hörde invånarna i Bethnal Green i östra London flyglarmet gå. I den efterföljande paniken för att söka skydd i tunnelbanan blev 173 personer, främst kvinnor och barn, ihjältrampade. Dessutom var flyglarmet bara ett test.
Sedan dess har flera arbetare som varit ensamma på stationen om natten rapporterat att de har hört kvinnor och barn skrika. En arbetare blev så rädd att han rusade upp från stationen i ett försök att komma bort från de kusliga ljuden.
En ännu senare katastrof var branden på King's Cross-stationen 18 november 1987. Elden startades av en passagerare som, efter att ha tänt en cigarrett, slängde sin brinnande tändsticka när han tog hissen. Elden fick sedan näring av olja och slitbanor av trä i rulltrappan. Inom en kvart hade lågorna nått biljettgallen och exploderat i ett eldklot. 31 personer dog. Sedan dess har många passagerare sett en modernt och stiligt klädd ung kvinna med brunt hår som håller upp armarna och skriker. När man närmar sig henne och försöker hjälpa henne, försvinner hon. Många tror att hon var ett av offren i brandkatastrofen.

Sjuksköterskan vid Ground Zero

Av förståeliga skäl har de många förfärliga scener som utspelade sig i 11 september-attackerna resulterat i att många personer säger sig ha sett spöklika varelser under och efter attackerna. Många överlevande hävdar att de leddes i säkerhet av en osynlig närvaro. Ett sådant vittne hävdar att hen mötte en vägg av eld, men "föstes igenom" och sedan togs ned för trapporna i Norra Tornet. En annan överlevande, som satt fast under betong, sade sig ha fått besök av en tröstande person klädd som en munk.

Ännu underligare är de fenomen som upplevs av mer än en person. Ett sådant upplevdes av NYPD-polisen Frank Marra som hjälpte till att ta hand om rasmassorna dagen efter attackerna. Han säger sig ha sett en kvinna som var klädd i en Röda Korset-dräkt från Andra Världskriget och som bar en bricka med smörgåsar. Han såg henne flera gånger. Hon stod ungefär 50 meter från honom och såg ut precis som en levande människa. Detta är tillräckligt märkligt, men ett år senare mötte Marra en pensionerad brottsplatsutredare. Marra hade då nästan glömt bort den underliga kvinnan, men så frågade utredaren honom om han hade hört historierna om den "gamla Röda Kors-systern som försöker dela ut smörgåsar och kaffe..." Det var då Marra förstod att han inte var den ende som hade sett denna mystiska figur. Ingen har hört av sig och avslöjat sig som sjuksystern och ingen säger sig heller veta vem hon är, så hon är fortfarande ett mysterium.
(Ö.a. Jag har haft med just den här historien förut, men jag bestämde mig ändå för att översätta listan i sin helhet.)

Loft och Repo

Ungefär 23:42 den 29 december 1972 kraschade Eastern Airlines Flight 401 i Everglades i Florida. Det verkar som om flygpersonalen strax före kraschen lade märke till att en av indikeringsljusen för landningsställen hade slutat fungera och medan de bekymrade sig över detta, märkte de inte att autopiloten hade slagit om. När detta väl upptäcktes var det för sent och flygplanet började långsamt förlora höjd, tills det till slut kraschade. 75 personer överlevde, 101 personer dog. Bland de döda var kaptenen Bob Loft och färdmekaniker Don Repo. Det var dessa två män som snart började visa sig på andra Estern Tri-Starsflyg, speciellt de som fått delar man hade lyckats återvinna från deras kraschade flygplan. Många av uppenbarelserna bevittnades av flera personer samtidigt. En gång skall en flygkapten och två flygvärdinnor ha sett och talat med den bortgångne kapten Loft, innan han plötsligt försvann. De blev så skakade att de bestämde sig för att gå ned för landning. T.o.m. Eastern Airlines vice ordförande skall ha haft en konversation med en man han trodde var flygets kapten, innan han insåg att det var den nyligen bortgångne Loft.

Vad gäller färdmekaniker Repo, verkar det som om han efter sin död har varit ytterst noggrann med att se till att planen sköts som de ska. En färdmekaniker, som hade hunnit halvvägs in i kontrollen före start, säger att Repo gök upp och sade: "Oroa dig inte för förberedelserna, jag har redan kontrollerat allt." En flygvärdinna säger sig ha sett Repo laga en ugn i kabinen, en annan skall ha sett Repos ansikte uppenbara sig i ugnen på Tristar 318. När hon hämtade två kollegor, hörde alla tre Repo säga, "se upp, det här planet kan börja brinna."
Märkligt nog fick planet senare motorproblem och tvingades till sist nödlanda. Under en annan flygtur skall Repo ha visat sig för en kapten och sagt: "Det skall aldrig inträffa någon krasch igen. Vi tänker inte låta det hända," vilket har fått folk att undra om det är p.g.a. skuldkänslor för sitt dödliga misstag som de visar sig gång på gång.

Fadern som överlevde - en otrolig historia

När han var sjutton år såg kambodjanske Sorpong Peou sin far Nam, som arbetade för regeringen, tvingas in i en blå lastbil och föras bort. Detta hände under de mörka åren mellan 1975 och 1979 då man tror att 1.7 miljoner (!) människor mördades av de Röda Khmererna, ledda av Pol Pot. Sedan den tiden har man grävt upp 309 massgravar med runt 19 000 kroppar, så man kan förstå att Sorpong, när fadern inte återvände, antog att denne var ett av offren.
Sorpong och hans familj hörde till dem som hade tur. Efter att ha lyckats ta sig till ett flyktingläger i Thailand, utvandrade Sorpong, hans mor och sex syskon till Kanada 1982, där Sorpong gjorde en fin akademisk karriär.

Vi förflyttar oss raskt till januari 2010, då Sorpong under en vistelse i Tokyo hade en livfull dröm i vilken han promenerade och pratade med sin var. Fastän han var rörd av drömmen, tänkte han bara på den som ett tecken på hur mycket han saknade sin far. Han visste inte att en av hans bröder planerade att besöka ett medium i Ottawa för att få råd angående sitt företag. Under seansen frågade mediet var broderns far fanns, "träffar du honom?" Brodern förklarade att han som femåring hade sett sin far föras iväg och att han hade blivit mördad. Men mediet sade att så inte var fallet; Nam levde fortfarande.
Sorpongs bror trodde inte på det mediet sade, men tyckte ändå att det var omskakande, så han berättade det för resten av familjen. Detta ledde till att hans syster, som var skeptisk, bestämde sig för att besöka mediet utan att avslöja vem hon var. Mediet sade även till henne att hennes far levde. Även deras mor fick samma budskap av mediet.

En av Sorpongs bröder reste till Kambodja för att se om han kunde hitta den man som de trodde hade avrättats nästan trettio år tidigare. Han visade hundratals bilder på Nam, så som han hade sett ut för 40 år sedan. Han letade i thailändska gränsstäder och platser där flyktingläger hade legat, tills han till slut mötte en man som sade att han som ung hade sett ut som mannen på bilderna. Ändå trodde han inte på att kanadensaren kunde vara en av hans söner. Sonen tvivlade också, men långsamt, när Nam Peou började berätta minnen och avslöja information om familjen som bara han kunde ha känt till, verkade det ändå som om far och son till slut hade återförenats.

Men hur hade Nam lyckats fly? Han hade mycket riktigt förts iväg i en lastbil och slängts ned i ett dike, där döda kroppar hade travats över honom. På något vis lyckades han överleva, bara för att åter infångas och torteras, innan han flydde in i djungeln och till gränsen mellan Kambodja och Thailand. Han antog då att hans familj inte hade haft lika stor tur, utan massakrerats. Sedan dess hade han gift om sig och fått ytterligare sex barn, men när hon fick veta att hennes nu 85-årige make levde, flyttade hans första hustru, Sorpongs mor, tillbaka till Kambodja för att vara med honom och hans nya familj. En kort tid senare flyttade enav sönerna efter, öppnade en skaldjursrestaurang och tar nu hand om dem allihop. Slutligen reste Sorpong själv tillbaka till landet och återförenades med sin far, som han inte hade träffat på 36 år.

På bilden: Från Tuol Sleng-museet i Phnom Penh. Bilder på Röda Khmerernas otaliga offer.

Flickorna som skapade ett eget språk

Grace och Virginia Kennedy var unga tvillingflickor som redan som mycket små, på 1970-talet, skapade sitt eget språk. De använde språket för att konversera med varandra och döpte t.o.m. om sig till Poto och Cabengo. Värre var att de inte förstod något annat språk. Deras far trodde att samtalen bara var rappakalja och att flickorna var förståndshandikappade. Han brydde sig inte ens om att låta dem börja skolan.
Det var först när han tog med dem till en talpedagog som någon insåg att flickorna hade uppfunnit ett språk. Ett enkelt samtal mellan flickorna lät så här:
“Pinit, putahtraletungay” (Färdig, potatissallad, hungrig)
“Nis, Poto?” (Det här, Poto?)
“Liba Cabingoat, it” (Kära Cabengo, ät)
“la moa, Poto?” (Här mer, Poto?)
“Ya” (Ja)

Lingvister och talpedagoger hade svårt att dechiffrera språket. Det tog dem flera månader innan de förstod att "pinit" betydde "finished", "buda" var "butter" och "toolenis" var "spaghetti." Ett stort problem lingvisterna stötte på var att flickorna ändrade sättet på vilket de uttalade sina ord. Vid ett tillfälle uttalade de ordet "pandaydooz" på 26 olika sätt under bara en kvart.
Senare upptäckte lingvisterna att isolering spelade en väldigt stor roll i skapandet av språket. Flickorna hade tillbringat större delen av sina tidigaste år med en farmor som sällan pratade med dem, och då bara på tyska, trots att de bodde i USA.
Båda flickorna blev senare "botade" från sitt bisarra språk, men över 20 år senare hade de fortfarande talproblem.

(Uppgifter hämtade från Top 10 Times People Created Their Own Language av Olive Taylor, publicerad på Listverse 2 december 2017.)

Mysterier med koppling till skogen
(ett urval från 10 Obscure Mysteries Surrounding Forests Around The World, skriven av Estelle Thurtle och publicerad på Listverse 29 november 2017)

De försvunna barnens skog

The Angeles National Forest i södra Kalifornien etablerades 1908 och består av fem olika vildmarksområden. De är registrerade som ett historiskt landmärke och har flera populära platser för picknick och camping. Tyvärr är det också platsen för flera olösta försvinnanden.

1956 gav sig 11-åriga Brenda Howell och 13-åriga Donald Lee Baker iväg på sina cyklar för att utforska området runt San Gabriel Canyon. De sågs aldrig till mer. Trots omfattande undersökningar i området, fann man bara deras cyklar och Donalds jacka.
1957 tog två svågrar med sig sina respektive barn för en vandring i Arroyo Seco-området, när det äldsta barnet, åttaårige Tommy Bowman, bestämde sig för att springa i förväg på stigen. Han försvann runt en krök och när de andra kom dit var han spårlöst försvunnen. Han återfanns aldrig.

1960 åkte sexårige Bruce Howard på en campingtur med 80 andra barn och vuxna i Buckhorn Flat. 275 meter från lägret blev Bruce trött och lägerledaren skickade tillbaka honom till lägerplatsen. Han tittade efter pojken tills Bruce nästan hade nått lägret innan han fortsatte vandringen med de andra. Det tog bara några minuter innan de upptäckte att Bruce aldrig kom fram till lägret. Ingen såg honom igen.

Det misstänktes att sexförbrytaren och pedofilen Mack Ray Edwards kan ha spelat en roll i de här försvinnandena, och han erkände t.o.m. att han mördat Brenda Howell och Donald Baker, men brist på bevis och det faktum att han senare begick självmord, gör att försvinnandena nog aldrig kan lösas.

Pokainiskogen i Lettland

Pokainiskogen i Lettland är en plats full av myter och mysterier. Enligt legenden brukade forntida besökare i skogen ta med sig stora stenar som botgöring för sina synder. Dessa stenar symboliserade sedan att de fått syndernas förlåtelse. Detta är bara en myt, men det är fortfarande ett mysterium varifrån stenarna i skogen faktiskt kommer.

Stenarna ligger tillsammans i grupper runt 30 kullar. Det finns rykten som säger att vissa av stenarna har helande krafter (för några av dem känns varma när man tar på dem), medan andra har destruktiva krafter. Folk avråds från att ta hem stenar som souvenirer, för det sägs bringa otur.

I skogen finns också en gammal tall under vilken temperaturen alltid är högre än på andra håll i skogen. Vissa besökare i Pokaini tror att denna anomali, samt det faktum att klockor och kompasser tycks sluta fungera, beror på att skogen kan vara porten till ett parallellt universum.

Lars Mittanks försvinnande

I juli 2014 landade några vänner, däribland 28-årige Lars Mittank, i Bulgarien för att fira semester i Golden Sands. Det strulade fort till sig för Mittank som på stranden blev inblandad i ett bråk under en diskussion om fotboll, vilket resulterade i att han skadade ena örat.

Efter att läkare hade avrått honom från att flyga under några dagar, bestämde sig Mittank för att stanna i Bulgarien så att han kunde få mer vård. Han sade till sina vänner att de kunde åka hem, varpå han hyrde ett hotellrum i ett allt annat än trivsamt område. Han bodde emellertid bara en natt på hotellet. Han skickade ett sms till sin mamma och bad henne spärra hans kreditkort, samt berättade att han försökte gömma sig för fyra okända män som ställde frågor om hans medicin.

Mittank återvände till läkarens mottagning följande dag, men träffade aldrig läkaren, för helt plötsligt flippade han ut och sprang sin väg. Han gav sig av till flygplatsen, men lämnade även denna. På övervakningsfilm ser man hur den unge mannen hoppar över ett stängsel och sedan försvinner in i skogen bakom.
Lars Mittank är fortfarande försvunnen.

Ö.a. Lite långsökt att koppla detta till skogen, kanske, men en fascinerande berättelse hur som helst.

Anton Pilipa

Anton Pilipa försvann från Toronto 2012, strax efter att han skulle infinna sig i rätten, anklagad för överfall och vapenbrott. Åren gick och det verkade mindre och mindre troligt att Pilipa, som led av schizofreni, någonsin skulle återfinnas...
...men i början av 2017 hittade man Pilipa vandrande omkring i närheten av Manaus i Amazonas regnskog. Otroligt nog hade han tagit sig över tio nationsgränser utan någon som helst dokumentation eller ID-handling innan han dök upp i Buenos Aires, där han förnekades inresetillstånd. Därifrån gav han sig av till Brasilien. Polisen hittade Pilipa och tog honom till ett sjukhus, från vilket han rymde för att försvinnan ut i skogen. Där återfann man honom sedan och hans familj kontaktades via sociala medier.

Det är fortfarande inte känt hur Pilip lyckades resa så långt utan att någon misstänkte någonting underligt med att han saknade alla papper. Inte heller vet man varför han över huvud taget gav sig av.

Trädswastikan

1992 tog en praktikant på en landskapsarkitektfirma i Tyskland fotografier från ett flygplan när han såg något underligt långt där nere. På norra sidan av Zernikow fanns några lärkträd som skilde sig från resten av skogen. Anledningen? De formade ett gigantiskt hakkors!

Eftersom effekten med de olikfärgade träden försvinner under våren och bara syns under hösten, tog det många år innan någon upptäckte nazisymbolen som var gömd i skogen. Vem som planterade träden är fortfarande ett mysterium, men man tror att de planterades 1938, när Hitler hade makten.

Teorier om trädswastikan är bl.a. att det var en "födelsedagspresent" till Hitler eller ett sätt för lokalinvånarna att visa sin tacksamhet efter att en gata hade byggts i Zernikow. En annan teori är att swastikan skapades för att visa lojalitet för Hitler efter att en lokalinvånare skickats till koncentrationsläger då det upptäcktes att han lyssnade på BBC-radio.

Swastikan förstördes någon gång efter 1995, när myndigheterna tog bord de flesta av de träd som försvann efter att ett första försök att förstöra symbolen hade misslyckats.

The swastika was destroyed sometime after 1995, when authorities removed most of the trees that remained after the first attempt at destroying it failed.

Oops, det hängde visst med lite engelsk text...sorry...

Gedi-ruinerna

Gedi-ruinerna i Kenya ligger djupt inne i en skog nära Indiska Oceanen. Dessa ruiner har minskat den allmänna tron att Afrika låg långt efter andra civilisationer när det gällde teknologi och avancemang mot modernt leverne. Bevis för detta kom i formen av spoltoaletter, rinnande vatten och gator byggda i en stad som tros ha etablerats på 1200-talet.

Det verkar som om de muslimska invånarna i staden bedrev utvidgad handel med andra kulturer, bl.a. Kina. Men sedan hände det otänkbara. Hela staden övergavs på 1600-talet, till synes helt utan anledning. Dessutom, trots det faktum att flera ruiner finns kvar, som moskéer, ett palats och hus, har man aldrig hittat några skrivna källor i Gedi.

Teorier har lagts fram om att en okänd fiende kan ha invaderat staden och förstört den, men det finns inga spår av krigföring bland ruinerna. En annan teori är att Indiska Oceanen drog sig tillbaka, vilket ledde till reducering av vattenkällorna eller till att utländska upptäcktsresande kan ha fört med sig pest, vilket ledde till att alla invånare dog. Det finns emellertid inga bevis för någon av teorierna.

Rosalind Ballingall

1969 tog sig 20-årige Rosalind Ballingall till den s.k. Garden Route i Västra Kapprovinsen, Sydafrika, med två vänner för att tillbringa en långhelg i en välkänd droghåla som kallades Sugar House. Strax efter att ha anlänt, bestämde hon sig tydligen för att hon ville vandra i närbelägna Knysnaskogen. Med en Bibel under armen, gav hon sig iväg. Hon kom aldrig tillbaka.

Över 24 timmar gick innan den unga kvinnan rapporterades saknad, och då hade tungt regn spolat bort hennes spår och andra bevis som skulle ha kunnat hjälpa till i sökandet efter henne. Flera teorier uppkom. Vissa sade att hon tillhörde en kult som kallades The Cosmic Butterfly och att hon hade varit på en drogfest i skogen innan hon försvann. Sedan kan hon ha gått vilse medan hon var drog påverkad. Andra tror att hon av misstag kan ha dödats av en kultmedlem. Det fanns också rykten om att hon hade flytt landet, då folk påstod att de hade sett henne i andra länder. Det fanns också folk som sade att de hade sett henne i Sydafrika, men fortfarande vet ingen vart Rosalind Ballingall tog vägen.

Mord och inga visor
(översättning av 10 Historical Murder Mysteries Still Waiting For An Answer av Radu Alexander, publicerad på Listverse 7 december 2017)

Skelettet i källaren

The Lost Towns Project är en pågående arkeologisk verksamhet för att återupptäcka och gräva ut övergivna bosättningar från kolonialtidens Maryland. 2003 undersökte forskarna en plats kallad Leavy Neck i Anne Arundel County när de upptäckte en dödskalle i en 1600-talskällare som användes för skräp. Allt eftersom teamet fortsatte utgrävningen, hittade de resten av skelettet inklämt i en grund grop med sådan kraft att en knäskål hade dragits ur led och tårna hade böjts. Det blev alltmer uppenbart att kroppen hade blivit offer för fult spel.
Så småningom blev arkeologerna övertygade om att de hade ett kolonialt cold case framför sig och tillkallade rättsantropologen Dr. Doug Owsley för att få hjälp. Han kom fram till att kvarlevorna kom från en 16-årig man med europeiskt ursprung. Det fanns mycket som tydde på att han hade haft dålig hälsa, bl.a. kotförskjutningar efter hårt kroppsarbete. Rättsmedicinska specialster kom fram till att tonåringen troligen hade varit en kontraktstjänare. Dessutom visade hans högra handled tecken på frakturer som uppstått runt dödsögonblicket, som om offret försökte värja sig från ett hårt slag. Detta, samt den snabba begravningen, tydde på mord. Baserat på föremålen som omgav kroppen, blev pojken förmodligen dödad mellan 1665 och 1675. Vid denna tid uppkom lagar för att skydda kontraktstjänare från misshandel. Arkeologerna tror att tonåringen dödades av sin herre, som dumpade kroppen i sophögen för att dölja sitt brott. Än så länge vet man varken vem mördaren eller offret var.

Fel arkeolog

1911 blev forskaren Herbert Fletcher DeCou från Michigan en del av ett team amerikanska arkeologer som grävde ut den forntida grekiska staden Cyrene i dagens Libyen. På morgonen den 11 mars vaknade alla i lägret av skott och skrik. Expeditionens ledare, Richard Norton, blev informerad om att DeCou hade blivit dödad på vägen till grävningsplatsen vid Acropolis. Vittnen sade att tre araber gömde sig bakom en mur, väntade på att DeCou skulle passera förbi och sköt honom två gånger innan de flydde till häst. Man antog att mördarna inte hade velat döda DeCou specifikt, utan ville döda en känd amerikan och trodde att DeCou var ledaren.
Detta var strax före det italo-turkiska kriget, då Libyen blev en italiensk koloni, och i vissa grupperingar tyckte man mycket illa om västerlänningar.
Richard Norton trodde inofficiellt på rykten som florerade vid denna tid om att de arabiska lönnmördarna hade agerat under italienskt inflytande. Naturligtvis förnekade italienarna bestämt detta och spred i stället en historia om att DeCou hade blivit dödad av en beduinsk man vars hustru han hade legat med.
För en tid var mordet uppmärksammat internationellt. Inga relevanta diplomatiska papper har någonsin offentliggjorts och ingen ställdes någonsin inför rätta för mordet på DeCou.

Mord på en ogift kvinna

Fallet Oscar Slater är ihågkommet som ett av de mest ökända justitiemorden. Slater, en judisk immigrant från Tyskland med ett gediget brottsregister, dömdes 1908 för att ha mördat den rika 83-åriga ogifta Marion Gilchrist i Glasgow. Först dömdes han till döden, men detta ändrades till livstids fängelse och Slater satt nitton år innan han släpptes fri. Rättegången och fängelsestraffet väckte många viktiga societetsmedlemmars uppmärksamhet, bland dem Sir Arthur Conan Doyle. 1912 skrev han t.o.m. "The Case of Oscar Slater", en pamflett med bevis för att den dömde mannen var oskyldig, samt yrkande på att han skulle bli helt frikänd. Med all extra uppmärksamhet och all kontrovers som omgav Slater, hans arrestering och så småningom frikännandet, tenderar folk att glömma att mordet på Marion Gilchrist fortfarande är olöst. De enda hållbara ledtrådarna gavs av kriminalpolis John Thompson Trench, som arbetade med fallet. 1914, under en hemlig utfrågning, avslöjade han att vissa bevis inte framhölls under rättegången, förmodligen på begäran av Marions inflytelserika släktingar. Trench avskedades, misskrediterades och dog 1919, utan att ha rättvisa hade skipats.
Många tror att Marion Gilchrist förmodligen blev mördad av en släkting, t.ex. en brorson. Resten av familjen sopade sedan undan spåren för att inte bli utskämda inför alla.

Mysteriet i Sandyford

Ett av de mest avskyvärda brotten i Glasgows historia ägde rum 1862, på 17 Sandyford Place. En av husets tjänare, Jessie McPherson, hittades halvnaken i en pöl av sitt eget blod medan ägarna var borta på semester. Misstankarna föll på en f.d. tjänare, Jessie McLachlan, som så småningom ställdes inför rätta för mordet. Efter bara 15 minuters överläggning fann juryn henne vara skyldig och hon dömdes till döden genom hängning.
Allmänna protester ledde till att en domstolsprovision undersökte de bevis som lagts fram under rättegången. De kunde inte finna några bevis för att McLachlan var oskyldig, men lyckades ändra domen till livstid i fängelse. Efter att ha suttit i 15 år, släpptes hon fri och emigrerade till USA, där hon stannade resten av livet.
Fastän domstolen var snabb med att döma Jessie McLachlan, den allmänna åsikten att hon var oskyldig. Flera av de böcker och artiklar som skrevs om fallet, porträtterade henne som en syndabock. Andra kunde helt enkelt inte tro att en kvinna utan kriminellt förflutet kunde döda en vän, och med sådan brutalitet. McLachlan själv påstod alltid att den skyldige var James Fleming, McPhersons arbetsgivares gamle far. Fleming var en suput från arbetarklassen med "oartigt och ohyfsat beteende" och McLachlan hävdade att denne man hade utsatt tjänarinnan för sexuella övergrepp och sedan mördat henne för att dölja sitt brott. Sedan erkände hon att hon hade tagit emot en muta från mannen för att hålla tyst. Trots offentlig upprorsstämning, ställdes aldrig någon annan än McLachlan inför rätta för mordet på Jessie McPherson.

Mord med en högaffel

Alla Hjärtans Dag 1945 i Quinton, Warwickshire, England, var tid och plats för ett alldeles särskilt vidrigt mord: 74-årige Charles Walton hittades av sin systerdotter, Edie, och en granne, efter att han inte hade kommit hem från jobbet som han skulle. Hans kropp var blåslagen och flera revben var brutna. Han hade fått halsen avskuren med sin egen skära och en högaffel hade stötts in i sidan av hans hals, så att han satt fast i marken.
Fallet undersöktes av polismannen och framtide deckarförfattaren Robert Fabian. Enligt hans egen bok Fabian of the Yard misstänkte han hela tiden att en man som hette Alfred Potter var den skyldige. Han var arbetsledare på den gård där Walton hade arbetat och gav motstridiga uppgifter till polisen gällande var han hade varit och vilken kontakt han hade haft med offret. Fabian kunde emellertid aldrig finna hållande bevis mot Potter, inte ens något motiv.
Den främsta anledningen till att mordet blev så ökänt, vid sidan av att det var så brutalt, var att man fann möjliga tecken på häxeri. Det spreds rykten om att Walton hade ett kors inristat på bröstet. Detta ledde till rykten om att han dödades som ett blodsoffer av en häxcirkeleller att han själv var en trollkarl, dödad av någon han hade förbannat.
(Bilden har inget samband med texten.)

Den dag Brisbane förlorade sin oskuld

Det våldsamma mordet på 22-åriga Betty Shanks skakade Australien 1952. Bettys brutalt sönderslagna kropp hittades i en trädgård i en förort till Brisbane morgonen den 20 september. Hennes död var starten på den största kriminalutredningen i Queenslands historia, men alla ansträngningar var fruktlösa. I dag är det fortfarande Brisbanes äldsta olösta mord.

Polisen hade bara en enda ordentlig ledtråd att gå efter: En taxichaufför sade sig ha sett en man hoppa över ett stängsel mot brottsplatsen runt 22:30 och sedan komma tillbaka tre timmar senare. Utredarna intervjuade dussintals misstänkta och fick t.o.m. några erkännanden, men alla visade sig vara falska.
Fallet väckte ny kontrovers 2014, när två författare ungefär samtidigt gav ut böcker i vilka de pekade ut olika personer. En av dem var Brisbaneakademikern Ted Duhs. Den andre var f.d. journalisten Ken Blanch, som skrev om originalfallet 1952.

Duhs hävdade att mördaren var en låssmed som hette Eric Steery, som attackerade Betty Shanks när hon avvisade hans närmanden. Dessa detaljer kom från Sterrys egen dotter Delcia, som hävdade att hon hade gått till polisen flera gånger innan hon vände sig till Duhs, men ingen hade trott henne.
Blanch gick aldrig ut med sin misstänktes namn, men det var en tidigare chaufför i det militära som tydligen hade försökt röva bort en annan flicka före Betty. Reportern uppmuntrar polisen att göra ett DNA-test, men har inte kunnat spåra den skyldige sedan 2007.